Abborrträskets nybygge – utposten i myrmarkerna.

”Har du gått på mager ljunghed
och sett hur allt förtvinar
till morgondagens svältbygd?
Har du känt hur allt förstelnar till en
feberfrusen utmark
trots slit och knäppta händer?
Makterna slukar allt i tystnad.

Jag har fyllt mitt hopp med hunger
och min törst har fyllts av längtan
om att skörda tidens sådd.
Jag behöver inga gudar
om vår jord kan ge mig näring
till att forma och att tro.

Ett till landskap i ruiner
som har formats utan böner
men som knådats utav nävar.
Det som livnärde vår socken
har i lönndom lagts i träda
för att straffa den som brukar.
Makterna slukar allt i tystnad.”

– Erik Gärdefors (Grift) – ”Svältorna”.

Det är dags för ytterligare ett inlägg i följetongen om utredningen mellan Porjus och Gällivare som undertecknad utförde 2022. Tidigare inlägg har handlat om de lämningar som hittades under utredningen samt om livet i Malmbergets kåkstad. Rallarstigen, numer en vandringsled mellan Porjus och Gällivare, löper längs med 2022 års utredningsområde och den här följetongen är tänkt som en vandring längs denna led med djupdykningar i några av platserna och lämningarna längs vägen. Ni kan läsa tidigare inlägg här:

Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare

Malmbergets kåkstad  – arbete, familjeliv och missbruk i gruvsamhällets utkant

I det här inlägget fortsätter vi alltså att följa Rallarstigen och gör nästa djupdykning en bit västsydväst om Malmberget, vid Nietsak och Abborrträskets nybygge. Men först behöver vi överblicka landskapet och se i vilken miljö och ur vilka omständigheter detta nybygge växte fram.

Bild 1. Delar av ”Rallarstigen” strax västsydväst om Abborrträsket. Foto: Hanna Larsson, Norrbottens museum, acc.nr 2023-105-161

Under 1500-talet fanns det ingen fast bebyggelse i det man kallade ”lappmarken”. Den samiska befolkningen inom Lule lappmark var indelade i byarna Tuorpenjaur, Sirkasluokta, Jokkmokk och Sjokksjokk. Markerna kring Gällivare och ner mot Abborrträsket ligger inom dåvarande Sjokksjokks sameby och markerna runt Porjus ligger inom dåvarande Sirkasluokta. Det går tre äldre flyttleder genom markerna som utgjorde 2022 års utredningsområde, det vill säga en sträcka mellan Porjus och Gällivare. En flyttled går genom områdets allra nordligaste del, en vid Dundrets norra fot och en i utredningsområdets sydvästra del. Där finns även en renbeteshage (rengärda) och ett viste. Under 1500-talet låg Abborrträskområdet inom den dåvarande Sjokksjokks sameby. Det omfattade hela nedre delen av Lule Lappmark, från området kring Pite älv till Kalix älv och Vettsajärvi. Fisket var en viktig resurs för samerna i Sjokksjokk. I den första fiskeskattelängden från år 1559 står att fyra Sjokksjokksbor fiskar i Saivo och Njiehtsakjávrre: Ivar Knutsson, Nils Knutsson, Nils Andersson och Anders Jonsson. De är det äldsta kända namngivna personerna som med säkerhet kan knytas till Gällivare. De skattade fisket med torkad gädda, sik och abborre.

Under mitten av 1600-taket blev den nordliga delen av Sirkasluokta en egen sameby; Kaitumjaur. Byarna utgjorde även skatteområden. Det var vanligt att man skattade för flera fiskesjöar som kunde ligga långt ifrån varandra. Det var även vanligt att flera personer skattade för samma sjö. I dessa områden livnärde man sig på jakt, fiske och renskötsel. Innan den intensiva renskötsels övertag var människornas bosättningsmönster cirkulärt. Under 1600- och 1700-talen blev tamrenskötseln den huvudsakliga näringen vilket hade stor inverkan på människans ekonomi och bosättningsmönster som nu följde renens betesbehov i långsmala sträckor mellan fjäll och skogsland. Det finns dock skillnader i resursutnyttjandet mellan, exempelvis, fjällsamebyarnas renskötsel och den skogssamiska renskötseln vilken kunde kombinera renskötseln med jakt, fiske och ibland gårdsbruk.

Bild 2. Karta över 2022 års utredningsområde med Abborrträskets nybygge/Nietsak markerat med en röd prick och en svart pil. Färgerna beskriver rennäringen i området, men flyttleder (brunt), kärnområde (ljusblått), rastbete (streckat), svåra passager (rött), viste (triangel) och flyttled 1945 (streckad linje). Kartan är gjord i GIS med Sametingets shaper.

Under 1600-talet började kronan alltmer intressera sig för Norrbottens inland, som dessförinnan setts som enbart renbetesland. Kustens bönder hade enstaka jaktmarker i inlandet men nu ville man uppmuntra att fasta skattehemman anlades för att bistå med arbetskraft till de nya gruvorna. Det fanns även militära och religiösa intressen bakom den utökade kolonisationen. Genom de så kallade lappmarksplakaten 1673 och 1695 ville man gynna fast bosättning och uppodling och år 1749 infördes mellan 15 och 40 år skattefrihet för att ytterligare uppmuntra nybyggen. Till en början skedde ingen större inflyttning från andra landskap. Några nybyggen etablerades på gamla fiskeplatser som nyttjats av kustbönder under medeltiden. En del samer gjorde om sina visten till gårdsbruk och ägnade sig åt boskap och odling vid sidan av eller i stället för renskötseln. Detta var också ett sätt för samerna att hålla renbeteslanden fredade från nya kolonister. De samiska nybyggena ligger ofta i närheten av eller på gamla renvallar och har samiska ortnamn.

Bild 3. Karta över Gällivare församling från år 1743. Hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”.

Det var först under 1800-talet som nybyggandet tog ordentlig fart i inlandet. För att få ta del av skattefriheten skulle nybyggena bedriva åkerodling. Odlingarna anlades på en skogs- eller bergssluttning i söderläge, på holmar eller uddar i sjöar. Korn var det som i huvudsak odlades, i viss mån även havre men det var förmodligen vanligare vid kusten än i inlandet, och från och med 1800-talets mitt började potatisen ta över rovans plats. Odlingsytorna var oftast mycket små, det var boskapen som gav den huvudsakliga inkomst vilket krävde stora ytor till slåttermark för vinterfoder. Binäringar till nybyggena var kolning och skogsbruk som också var viktigt för den framväxande gruvnäringen.

Med utsikt över myrlanskapet

Cirka 15 km västsydväst om Gällivare, där berget Peltovaaras nordvästra sluttning möter Abborrträskets nordöstra strand, finner vi Nietsak eller Abborrträskets nybygge, beläget strax norr om 2022 års utredningsområde. Nybygget upptogs år 1757 och grundades med så kallad frälserätt av gruvägaren Kapten Meldercreutz som bedrev gruvbruk i Gällivare. Vid slutet av 1700-talet köptes Gällivare gruva av Samuel Gustav Hermelin varpå även nybygget bytte ägare. För att underlätta transporterna från gruvan i Gällivare anlade Hermelin flera nybyggen. Nybygget vid Abborrträsket var bebott fram till 1945. Bostadshuset som står kvar på platsen idag är från 1900-talets början. Det är inte alltid så lätt att finna information om de tidiga nybyggena i Norrbottens inland. Än svårare att utröna varför vissa platser valdes och hur de brukats dessförinnan. Att platsen brukats länge vittnar fornlämningsbilden om. Här finns flera härdar, en kokgrop, ett boplatsområde, en boplatsvall och en stenugn. Stenugnen har förmodligen använts vid fiske. Här finns även en begravningsplats, en husgrund och en möjlig husgrund. De var tips som lämnades in av Gellivare hembygdsförening till museet i samband med utredningen. Det är hembygdsföreningen som rår om Abborrträsket idag och vid besöket granskades och registrerades tipsen.

Bild 4. Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson registrerar sommargravar vid Abborrträsket tillsammans med Gellivare hembygdsförening. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Bild 5. Husgrund (jordkällare) i skogen bakom Abborrträsket. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Bild 6. Arkeologerna Ida Mattsson, Hanna Larsson och Rasmus Lundqvist registrerar en möjlig husgrund intill Abborrträskets nybygge tillsammans med Gellivare hembygdsförening och hunden Aaro. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Två offerplatser (L1994:6652 och L1994:4791) är registrerade vid sjön Saivo cirka 3 km sydöst om Abborrträsket. Runt sjön finns flera härdar, boplatsområden och en kokgrop. Ytterligare en offerplats skall finnas på berget Akkavaara, strax väster om Saivosjön. Föremålen som hittats vid offerplatserna har bedöms härröra från perioden mellan 1000-talet och 1100-talet e. Kr. Det skall även finnas flera barktäkter i området vilka har daterats i samband med ett uppsatsarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Barktäkterna är emellertid inte registrerade i Fornsök och deras exakta position är således inte känd. Men enligt studien som SLU gjorde, där man daterade barktäkter i området, skall dateringarna sträcka sig från mitten av 1500-talet till tidigt 1800-tal. Föremålen från offerplatserna och dateringarna av barktäkterna visar på kontinuerligt och långvarigt bruk och resursutnyttjande i området.

Kär plats har många namn. Vad kan ortnamnen förtälja om historien?

Ortnamnen i Gällivare kommun präglas av tre språkkulturer: samiska, finska och svenska och det finns i kommunen fyra språkgränser, nämligen finskans västgräns, samiskans östgräns, gränsen mellan lulesamiska och nordsamiska och gränsen mellan gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Många av de finska och samiska ortnamnen är felstavade, då kartograferna under 1800- och 1900-talen i huvudsak var svenskspråkiga och inte talade finska eller samiska. Det var därför vanligt att sagesmännen tolkade felaktigt på grund av språksvårigheterna. En annan anledning bakom felstavningen i de finska och samiska ortnamnen är att de ofta är mycket gamla. Språk förändras med tiden och kan genom muntlig tradition förvanskas. Västgränsen för finskan samt dialekt- och ortografiska gränsen mellan nordsamiska och lulesamiska korsar varandra nära Abborrträsket och Nietsak. Eventuella språkliga korsningarna och felstavningar kan anas i ortnamnen vid språkgränserna. Det finns två tolkningar av namnet Nietsak. Antingen kommer namnet av njietsak (njiehtsagis) som antingen kan översättas till: (nedre) märgben (i bakfoten hos ren)/smalben (hos människa) eller vattengenomdränk gammalt trä. Namnet skulle således kunna betyda ”Märgbenet” eller ”Surveden”. Ett namn som ”Märgbenet” skulle kunna syfta till en plats där man slaktat ren. ”Surveden” skulle kunna komma av vattensjuk mark eller syfta på äldre byggnader som fått stå och förfalla. Undertecknad är inte en språkvetare eller ortnamnsspecialist, men om jag tillåts att spekulera så finns det tre nordsamiska ord som skulle kunna vara ursprunget till namnet: niitti (slå hö), niitu (slåtteräng) och sakka (väldigt, mycket). Med lite fantasi kan namnet Nietsak alltså betyda någonting i stil med ”(platsen med) mycket ängsslåtter”.

– Bild 7. Raststugan på Peltovaara med inskriptioner. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

– Bild 8. Odlingsytor på Peltovaara. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

Det finns andra ortnamn i närheten med både finsk och samiskt ursprung. Namnet Peltovaara är en blandning av finska och samiska och kan översättas till ”åkerberget”. Peltovaara är ett berg beläget strax sydöst om Abbrrträsket. Precis som namnet antyder nyttjades berget Peltovaara för odling av korn och potatis. Solen värmde marken på bergets sydsluttning vilket gjorde att grödorna inte angreps av frost lika tidigt och sent på säsongen. Efter odlingarna på Peltovaara skall den övergivna åkerytan finnas avgränsad av delvis övertorvade stensträngar och odlingsrösen. Vidare har den sydsydöstra viken på Njiehtsakjávrre det finska namnet ”Myllylahti” vilket betyder ”kvarnviken”. Området kring Abborrträsket verkar alltså ha präglats av odling, slåtter/myrhö och fiske. Markanvändningen och namnet Nietsak för även tanken åt andra nordsamiska ord: niestelávka (matsäck), niesti (proviant) och niestteheapme/niesttehis (som saknar (eller har lite) proviant). Kan namnet Nietsak, Njiehtsakjávrre och Nijethsagistjåhkkå syfta på en plats där man kan stanna till på sin resa genom myrmarkerna för att fylla på sin matsäck/proviant med fisk, potatis, märgben och lite nytt, torrt skohö? Eller antyder namnet på en mötesplats för byteshandel mellan nybyggena? Den led som går mellan Porjus och Gällivare och som idag kallas Rallarstigen har sina anor i 1700 och 1800-talet. Då nyttjades den av nybyggare i Abborrträsk, Jutsarova, Rovanen och Stubba. Vid Abborrträsk förgrenades leden i två delar som gick antingen över Rovanen eller över Stubbavallen.
Under slutet av 1800-talet fick turismen och längtan till naturen ett uppsving och det var då som Svenska Turistföreningen bildades. De lät bygga stugor och spånga leder för att underlätta för vandring upp mot fjällen. År 1891 lät Turistföreningen spånga den gamla stigen Gällivare-Abborrträsk-Stubbavallen-Porjus. Leden kallades sedan ”Turistleden”. Det var troligen i samband med det som nybyggarna i Abborrträsk byggde rastkojan på Peltovaara. I kojan finns inskriptioner av besökare från 1890-talet och framåt i tiden.

”om att skörda tidens sådd

Bild 9. Abborrträskets nybygge, vy från myr med hässjeställning, lie och myrslåtter i förgrunden. Illustration av Hanna Larsson, Norrbottens museum.

Vid Abborrträskets nybygge bedrev man myrslåtter. Det var vanligt och en viktig del i försörjningen och boskapsskötseln. Att markerna runt Abborrträsket har lämpat sig för hö och slåtter syns tydligt än idag. Myrmarkerna är blöta, flacka och gräsbevuxna. Under utredningen 2022 påträffades en fossil åker på den gräsbevuxna myren just sydöst om Abborrträsket. Den är intill 400×150 meter stor och består av utdikad myrmark, med flera delvis igenvuxna diken. En bit in i åkerns nordvästra del fanns rester av stängsel eller hässjeställning. Min kollega Frida Palmbo har skrivit ett inlägg här på bloggen om myrslåtter. Ni som vill grotta ner er i det kan läsa inlägget här: Myrslåtter – en del av naturahushållningen.

Bild 10. Rester av stängsel eller hässjeställning på fossil åker på myren invid Abborrträsket. Foto: Hanna Larsson, Norrbottens museum, acc nr: 2023-105-165

Det finns även belägg för myrslåtter på en karta från år 1792. En plätt myrslåtter går att urskilja på kartan vid Abborrträskets sydöstra kant, just sydväst om det lilla vattendrag som även korsar den fossila åkern. Var gränsen går och om ytan för den fossila åkern innefattar delar av den äldre plätten med myrslåtter är osäkert. Försöker man mäta avstånden är myrslåtterplätten enligt kartan ca 200 alnar bred vilket blir drygt 120 meter. Den fossila åkern ligger 80 meter från sjökanten. Utifrån kartmaterialet kan den fossila åkern alltså vara en fornlämning. Åkern blev därför registrerad som en möjlig fornlämning i Fornsök.

Bild 11. Skärmklipp från Fornreg. Den blå ytan är utredningsområdet, den gröna är den fossila åkerns utbredning. Under är ett utsnitt av kartan från 1792 – hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”.
Bild 12. Kartan från 1792 – hämtad från Lantmäteriets ”Historiska kartor”

Jag gjorde ett försök att koordinatsätta den historiska kartan och jämföra mot nutida topografiska kartan. Det blir aldrig exakt, men det ger ändå en fingervisning. På kartan nedan kan ni se hur fossilåkern (här en röd yta) överlappar myrslåttermarken på kartan från år 1792.

Bild 13. Rektifierad karta över Abborrträsket från 1792.

Det var vad jag hade att dela med mig utav denna gång. Jag avslutar med en slåtterbild från Heden i Gällivare från år 1918. Männen på fotot är Sten Apelqvist och Fredrik Ulven. De har tagit en paus från slåtterarbetet och en av dem har plockat en bukett prästkragar.

Bild 14. Sten Apelqvist och Fredrik Ulven tar en paus från slåtterarbetet på Heden i Gällivare, år 1918. Förvärv från Ester Andersson i Abborrträsk, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1409:4

Nu tar även jag en paus från arbetet och lämnar Gällivare-Porjus utredningen för den här gången. Vi kanske får skäl att återvända till denna följetång framöver, med fler djupdykningar längs Rallarstigen. Tills dess önskar jag er en trevlig och solig helg!

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson – arkeolog, osteolog, arkeobotaniker och samlingsansvarig på Norrbottens museum.

Spår av bebyggelsen i Markbygden

Norrbottens museum har under ett flertal år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Markbygden är ett glest befolkat skogsområde i inre delen av Piteå kommun. Sommaren 2020 genomförde vi den senaste (sista?) arkeologiska utredningen i Markbygden, och för mig motsvarar den tiden den värsta myggsommaren som jag någonsin upplevt sedan jag började arbeta som arkeolog i Norrbotten. Mygg i kombination med 30-gradig värme, blöta myrvandringar och snåriga skogar bidrog kanske inte till den roligaste fältupplevelsen – men arbetet resulterade i lämningar som vittnar om människors hårda liv i området. När snön nu yr utomhus här i Luleå och med myggen på behörigt avstånd (endast svagt surrande i minnet), så blickar vi tillbaka till Markbyden.

En myggig dag i Markbygden 2020. När Jannica nämner ”det här är sånt som man ofta hittar i fotoböcker sen”, avses att vi ofta hittar döda mygg mellan sidorna i exempelvis fotoböcker som varit med ut i fält, när vi sedan gör efterarbetet inne på kontoret.

Nybyggeskolonisationen i Markbygden
Den svenska staten uppmuntrade till nybyggeskolonisation i Norrland under 1700-talet. I Markbygden kom kolonisationen igång på allvar först en bit in på 1800-talet. Nybyggen kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och som en motprestation skulle en gård byggas upp och ett antal hektar mark skulle brytas och odlas upp. I Markbygden blev denna insats tung, på grund av det mycket kuperade och uppbrutna landskapet. Detta medförde att tegarna blev små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis. De hade kor, får, getter och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsbete blev viktigt för att kunna förse boskapen med foder. Skogen blev en mycket viktig resurs som gjorde att nybyggarna överlevde i Markbygden. Efter den skattefria tiden övergavs många nybyggen, eller togs över av någon annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen igång i och med 1824 års avvittringsstadga och pågick därefter i 100 år. 1824 års avvittringsstadga hade till syfte att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt även en mindre del till försäljning. I samband med 1800-talets befolkningstillväxt ökade befolkningen även i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för dels fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för nyodling. Gårdarna lokaliserades ofta på torra höjdlägen, s.k lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningar. Många av bynamnen i Markbygden har dessutom slutleden –liden, som exempelvis Hästliden och Björkliden.

Koloniseringen och uppodlingen i Markbygden innebar att samerna trängdes undan. De hade tidigare haft sin utkomst vid de många fiskrika träsken i området. När marken i Markbygden började brytas och svedjebrännas ledde detta tillsammans med ökad beskattning av jakt- och fiskeresurserna, till ökad konkurrens om markerna mellan samer och nybyggare. Vid Gråträsk drogs lappmarksgränsen i en böj runt sjön, så att nybyggarna stängde samerna ute från fisket. Efter tvistemål beslutade dock landshövdingen att samerna hade rätt till fisket där sjön gränsade mot allmänning.

Krononybyggena som etablerats på den avvittrade marken ersattes så småningom med kolonat och kronotorp på arrenderad mark. Kronotorp började upplåtas från 1890-talet. I Markbygden blev de vanliga i början av 1900-talet. Bostadshusen byggdes enligt en fastställd norm och kronotorparen fick ett mindre bidrag för detta. Placeringen av kronotorpen bestämdes framförallt av närheten till skogen, som var arbetsplatsen, än av närheten till odlingsbar jord. Därför låg ofta kronotorpen långt bort från övrig bebyggelse. 1916 tillkom kolonaten, i och med att en statlig kommitté bildades för att påskynda kolonisationen av kronans skogar i Norrland. Vare sig kolonaten eller kronotorpen blev särskilt långlivade. För människorna som bodde i kronotorpen och kolonaten var de ekonomiska förhållandena svåra, och utflyttningen blev ett faktum när det så småningom blev möjligt att få arbete i industrier på större orter.

Övergivna bebyggelselämningar
Som en del i de arkeologiska utredningar som Norrbottens museum har genomfört i Markbygden har vi återbesökt ett antal övergivna gårdslämningar. En av dessa är nybygget Flötuträsk. Flötuträsk omnämns i 1876 års jordebok och åtnjuter enligt avvittringsutslag den 19 oktober 1864 28 frihetsår räknat från år 1858. Namnet Flötuträsk är oklart, men ordet flötu skulle kunna tolkas som flat/plan terrängformation. Sjön Flötuträsket ligger i ett stort myrområde som är omgiven av höjder. Betydelsen skulle därmed kunna vara sjön på flatan.

Gårdslämningen Högaskog räknade 36 frihetsår från 19 oktober 1864, enligt avvittringsutslag. Högaskog beboddes från 1863 av Lars Gustav Nickusson-Hedman, född 1824 i Skellefteå församling, med familj. De flyttade från gården under mitten av 1880-talet, varpå gården togs över av Jakob Vesterberg, f. 1851 i Gammelträsk, med sin hustru Margareta Katarina, f. 1854.

Skadad husgrund inom bebyggelselämningen Högaskog. Arkeologerna Mica Vesterlund (sittandes till vänster) Frida Palmbo (i mitten) och Hanna Larsson (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Brunn inom bebyggelselämningen Högaskog. Brunnen är ej igenfylld, så vid besök i området får man vara försiktig så man inte trillar ner i brunnen. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Bastatjärn beboddes enligt uppgifter av banvaktaren Karl August Eriksson, född 1867 i Värmland, från tiden före sekelskiftet, tillsammans med sin hustru Maria Sofia Bolander, f. 1867. Sist boende på gården var Erik Sundkvist, född 1908 och Sally Holmberg, född 1910.

En av husgrunderna inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Frida Palmbo (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Stenmur inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Frida Palmbo (sittandes på knä) och Hanna Larsson (ståendes) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

I 1800 års mantalslängd för Piteå socken framgår det att Nils Jonsson står som ensam nybyggare av Svanträsket tillsammans med sin hustru och två söner. I materialet från avvittringen i Björkliden år 1864 framgår det att Nils Jonsson från Arvidsjaur i Piteå lappmark ansökt om och fått beviljat skattefrihet från Kronan för ett krononybygge i området kring Svanaträsket den 23 oktober 1799, och han blir därmed den förste nybyggaren på platsen. I mantalslängden för år 1814 framgår det dock att tre familjer (Jonsson, Lundström och Persson) bodde i Svanaträsket och därmed sannolikt delade på nybygget. Dels är det Nils Jonssons son, Jon Jonsson, som efter faderns död 1803 får ta emot beskedet tillsammans med sin hustru att de 15 frihetsåren är till ända. Samma besked får Fredric Lundström med hustrun Lisa, vilket innebär att de också fick skattefrihet för nybygge vid Svanaträsket år 1799, även om detta inte framgår i 1800-års mantalslängd. Slutligen får Abram Persson 15 års skattefrihet med start år 1814, tillsammans med hustrun Carin och dottern Brita. Jon Nilsson med familj flyttade från Svanaträsket till Björkliden omkring år 1820, och blir den förste nybyggaren i Björkliden. Enligt traditionen var det så frostlänt vid Svanaträsket, att när korna som gick på bete ute i skogen inte kom hem hittades de vid Björkliden, som då var obebodd. Traditionen berättar också att det var 10 grader varmare på Björkliden än i Långträsk. Mellan åren 1815-1820 beboddes Svanaträsket av Jon Ersson med familj, som sedan flyttade till Ersträsk. De var troligen de sista som bodde i Svanaträsk. Uppgifterna om vilka som har bebott nybygget Svanaträsk är något skiftande, men klart är att gårdslämningen har anor från 1799/1800, och klassas därför som fornlämning. I närområdet finns också fossila åkermarker med röjningsrösen. Gårdstomten vid Svanaträsket vittnar tillsammans med de fossila åkermarkerna och röjningsrösena om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde under 1800- och 1900-talet.

Undertecknad i jordkällare inom gårdslämningen Svanaträsket – en myggig dag… Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fossil åker med odlingsrösen. Arkeolog Jannica Grimbe i bild. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Vid vårt arbete i Markbygden registrerade vi även en del av en cykelstig som anlades mellan Ersträsk och Flötuträsk under början av 1940-talet. I ett yttrande om cykelstigen, signerat 7 juni 1943, framgår det att cykelstigen tillsammans med bilväg till Flötuberget skulle utgöra en samfärdsled mellan de båda byarna Ersträsk och Flötuträsk. Denna led var mycket efterlängtad av traktens folk och bedömdes även få stor betydelse för skötseln av revirets skogar på ca 1500 hektar, som innan cykelvägens anläggande saknade vägförbindelse. Cykelstigen bedömdes få mycket stor betydelse för förflyttning av arbetare vid skogsarbete, som exempelvis stämplingar, hyggesrensningar samt för att underlätta kolningen i området. Dessutom skulle cykelstigen bidra till att upprätthålla en effektiv jaktbevakning. Cykelstigen bedömdes också få stor betydelse vid skogseldning, dels som transportväg för brandmanskapet men även som eventuell brandgata inom dessa stora och i övrigt väglösa skogsmarker. Cykelstigen beräknades år 1943 bli 7561 m lång och 1 m bred, till en kostnad av 13 700 kr. Detta motsvarar 1,81 kr/meter väg. I dagens penningvärde motsvarar detta en kostnad av 287 058, 72 kr, vilket blir 37,93 kr/meter väg (SCB:s prisomräknare mellan åren 1943 och 2020). Ägarna till hemmanen Ersträsk nr 1 och 2 gav sitt medgivande till att cykelvägen samt att erforderlig mark till vägbana, mötesplatser, vändplatser och diken fick anläggas avgiftsfritt på deras mark. Därtill fick behövligt arbetsmaterial i form av sten, jord, sand, grus, byggnadsvirke till rustbäddar och trätrummor samt ris till risbäddar tas från deras mark. Som ersättning fick dock markägaren de träd som röjdes för själva cykelvägen. I ett protokoll från 29 juli 1944 framgår det att vägen upp till brandtornet på Stor-Flötuberget också kom att utgöras av cykelväg, då lutningsförhållandet bedömdes för brant för att anlägga en bilväg. Cykelstigen upp på Stor-Flötuberget beräknades kosta 2700 kr, vilket motsvarar 56 815,38 kr (SCB:s prisomräknare mellan åren 1944 och 2020).

Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson (till skymtar i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Undertecknad vandrar efter cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk – en relativt myggfri dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Cykelstigsutbyggnaden i Sverige var en omfattande statlig verksamhet som pågick under 1930-1950-talet, för att förbättra kommunikationen för skogsarbetare och befolkningen som levde och arbetade i glesbygden samt för att underlätta släckning av skogsbränder. Norrbotten var det län som hade störst behov av kommunikationer, mycket på grund av brist på vägförbindelser i övrigt. Den största utbyggnaden av cykelstigar i Sverige skedde därför i Norrbotten. Anna-Maria Rautio har i sitt examensarbete om cykelstigsutbyggnaden i Norrland visat på att anläggandet av cykelstigarna var ett hårt och noggrant kontrollerat arbete, vilket också framgår av arbetsbeskrivningen för cykelstigar som erhållits från Riksarkivets arkivmaterial. Respektive moment av arbetet finns beskrivet, i allt från röjning av träd och buskar, stubbrytning, markavtäckning, stenborttagande, terrasseringsarbeten samt hur cykelstigen skulle anläggas beroende på markens beskaffenhet. Cykelstigarna har ibland kallats för ”svältsnören” på grund av att de som arbetade med stigarnas anläggande tjänade så dåligt att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Detta verkar dock inte ha varit gällande överallt i Norrland, vilket Rautios arbete också pekar på. Innan cykelstigarna fanns skedde huggningen under vintern, men med förbättrade kommunikationsvägar blev det möjligt att arbeta i skogen året om och förbättrade därmed inkomstmöjligheterna. Därtill kunde befolkningen i olika byar lättare umgås med varandra, så cykelstigarna bidrog även till att öppna upp mer isolerade platser. Trots att cykelstigarnas historia inte blev särskild långvarig, genom att cykeln så småningom ersattes av bilen, har de satt sina spår i landskapet och berättar om ett samhälles utveckling och historia.

I samband med Norrbottens museums årliga tipsgranskning förra året, så registrerades resten av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Den delen ingick inte i det område som utreddes vid den senaste arkeologiska utredningen i Markbygden 2020, vilket medförde att vi inte hade möjlighet att registrera hela sträckan av cykelstigen vid det tillfället.

En del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk passerar ett vattendrag. Bron visade sig vara i mycket dåligt skick och fick namnet Helvetes-bron av arkeologerna Mica Vesterlund och Ida Mattsson som registrerade denna sträcka. Vi rekommenderar inte någon att gå denna del av cykelstigen… På bilden syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson © Norrbottens museum.

Med myggen på behörigt avstånd så kan jag nu känna av den vemodskänsla jag vanligen får när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över de människor som en gång byggde sitt hem, stenröjde ytor för odling och kämpade för sin överlevnad, och hur det kom på sig att platsen en gång övergavs. Fältsäsongen 2022 närmar sig sakta men säkert, och det blir spännande att se vilka övergivna platser jag får besöka i år.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Källor
Domänverket Piteå revir F1:19, F1:9, Kgl Domänstyrelsen skogsbyrån I-II F16a:21, Riksarkivet (handlingar om Flötuträsk).

Domänverket Piteå revir/vol F IV:2 samt xyzvol xyz, Riksarkivet (handlingar rörande cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk

Bergman, Rune (1998). Byarna och torpen i Kolerområdet. Piteå.

Lantmäteriets historiska kartor

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Västerbottens län, SE/RA/55203/55203.29/110(1800), bildid:A0001869_00182, sida 342. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001869_00182#?c=&m=&s=&cv=181&xywh=91%2C1545%2C3596%2C2529

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Norrbottens län 1810-1820, SE/RA/55203/55203.30/5(1814), bildid: A0001741_00068, sida 138. Tillgänglig på internet (2020-11-27).
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001741_00068#?c=&m=&s=&cv=67&xywh=1175%2C875%2C1429%2C1045

Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Pellijeff, Gunnar (1988). Ortnamnen i Norrbottens län D. 11 Piteå kommun, A Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.

Rautio, Anna-Maria (2010). De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet. Examensarbete i biologi, Skogligt magisterprogram/Jägmästarprogrammet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.

SCB:s prisomräknare.

Sjölund, Lilian (2019). Björkliden – Byn, gårdarna och människorna. Släktforskning, en introduktion, Uppgift 2. Mittuniversitetet.

Läs gärna tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden 2020

Markbygden 2019

Markbygden och Kristinavägen

Fäbodar i Markbygden

Arkeologi i Markbygden