Etikettarkiv: Norrbotten

Markbygden 2019

Publicerat av
3

Förra sommaren tillbringade ett flertal av Norrbottens museums arkeologer inledningen av fältsäsongen i Markbygden i Piteå kommun. Anledningen var den pågående vindkraftsetableringen i området, vilket innebär att ny mark tas i anspråk av vägar och vindkraftverk. Enligt Kulturmiljölagen krävs det att en arkeologisk utredning genomförs när ett större markområde ska tas i anspråk, exempelvis vid anläggandet av en vindkraftpark, för att ta reda på om fornlämningar berörs av den kommande exploateringen. Det är Länsstyrelsen som beslutar om det krävs en arkeologisk utredning och det är exploatören som får bekosta arbetet, i enlighet med Kulturmiljölagen. Därför genomförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning för att ta reda på om det fanns forn- och/eller kulturlämningar inom delar av exploateringsområdet i Markbygden. Vi var sammanlagt sex arkeologer som arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli. Vi vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 har Norrbottens museum utfört arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Nu pågår den tredje och sista etappen, som kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden. Vill du läsa mer om tidigare arkeologiska arbeten i Markbygden, se länkar till tidigare blogginlägg nedan.

Vid utredningen registrerades totalt 40 nya lämningar, varav två fornlämningar och 38 kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och kolarkojor, men även husgrunder, en mårdfälla, fossila åkrar, en dammvall, bläckor, en barktäkt och en märklig konstruktion med myrhässjestänger.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Mårdfälla invid gårdslämningen Fjuskullen/Fjuskhullheden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Dessutom återbesöktes några tidigare registrerade lämningar för att avgöra om deras position och utbredning stämde med tidigare registreringar. De återbesökta lämningarna utgörs framförallt av äldre och övergivna gårdstomter, men även tjärdalar, en kolbotten och härdar. För de gårdslämningar som registrerades i samband med fornminnesinventeringen i området 1988-1989 behövde vi dessutom avgöra om lämningarna tillkommit före eller efter 1850, då Kulturmiljölagen har förändrats sedan inventeringen. Vid senaste lagändringen 2014 tillkom nämligen att en lämning bland annat ska ha tillkommit före år 1850 för att klassas som en fornlämning. Detta krävde en hel del arkivstudier för de gårdslämningar som förekommer i området, framförallt genom arkivmaterial från Riksarkivet i Härnösand. Arkivstudierna resulterade i att några bebyggelselämningar klassades som fornlämningar och andra som kulturlämningar.

Fjuskullen

Del av gårdslämningen Fjuskullen eller Fjuskullhedens nybygge, som enligt uppgifter beboddes från år 1938. Fjuskullen finns med på Avvittringskarta från år 1864. Kartan är dock märkt med år 1840, så gårdslämningen har därmed klassats som fornlämning. Namnet kommer troligen av att den som tog upp gården kallades för Fjusnäsgubben, på grund av att han kom från ett ställe i Svensbyn som kallades för Fjusnäset. Fjuskullheden är däremot sannolikt mest känt för den malmletning som bedrevs på platsen under 1920-talet, vilket ett mindre gruvområde vittnar om. Foto: Frida Palmbo.

Fjuskullen2

Kvarlämnat kärl inom Fjuskullhedens nybygge. Foto: Frida Palmbo.

En av härdarna som påträffades ligger i ett område strax under högsta kustlinjen och kan därmed vara från äldsta delen av stenåldern. Den andra härden utgörs av en skärvstenspackning och ligger i ett område i anslutning till myrmark strax söder om Tvärån. Kanske utgör härden en lämning som kan knytas till förhistoriskt fiske i Tvärån?

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Skörbrända stenar från en härd som skadats i ett vindfälle. Belägen strax under högsta kustlinjen och kan som äldst därmed vara från äldsta stenåldern. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Härd i form av en skärvstenspackning. Foto: Daniel Eriksson, Norrbottens museum.

Kolonisationen i Markbygden
Resultatet av den arkeologiska utredningen i Markbygden visar på lämningar som framförallt kan knytas till kolonisationen i Markbygden. Kolonisationen i Markbygden kom igång på allvar en bit in på 1800-talet. Nybyggaren kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och skulle bygga upp en gård samt bryta upp och odla ett bestämt antal hektar mark som motprestation. I Markbygden var denna insats tung. På grund av det kraftigt kuperade och uppbrutna landskapet blev tegarna små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis, hade kor, får, get och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsarbete var viktigt för boskapen och det var framförallt skogen som blev den resurs som gjorde att nybyggarna överlevde. Många nybyggen övergavs efter den skattefria tiden, eller togs över av annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var antagligen mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen i gång i och med 1824 års avvittringsstadga, och pågick därefter i 100 år. Syftet var att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt en mindre del till försäljning. Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige, vilket även skedde i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för odling. Gårdarna byggdes i regel upp på torra höjdlägen, så kallad lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningarna. Många av platsnamnen i Markbygden har dessutom slutleden ­–liden, exempelvis Hästliden, Tväråliden, Rokliden och Finnliden.

Ett hårt nybyggarliv
Bebyggelselämningarna, husgrunder efter kojor, kronstugor, fossila åkrar och skogsbrukslämningar vittnar om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde. Under 1800- och första halvan av 1900-talet var människorna i Markbygden i stort beroende av vad skogen kunde ge, genom odling, skogsbruk, myrslåtter, jakt och fiske. En av tjärdalarna som registrerades ligger inom en mindre samfälld fastighet som var utmärkt på ekonomiska karta från 1950-talet, och visar på att någon form av gemensam tjärbränning förekom i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Tjärdal, delvis uppbyggd av kallmurade stenar, invid gårdslämningen Tväråliden. Ståendes uppe på tjärdalen syns Frida Palmbo. Arkivstudier har inte kunnat fastställa om Tväråliden har tillkommit före eller efter 1850. Tväråliden finns markerad på generalstabskartan från år 1859-78. Arkivstudier visar att Tväråliden uppläts som skogstorp 14 mars 1895, men i kontraktet framgår att det åligger torparen att utföra tilläggsarbeten och reparationer på befintlig stuga och uthusbyggnader, varvid torpet har äldre anor än 1895. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Även dammvallen och en husgrund som registrerade strax nedanför dammvallen, ligger inom samfälld mark. Enligt uppgifter har det även funnits två sågar i området mellan Åbyälven och Önusträsket. Vi har inte kunnat återfinna dessa sågar, men enligt uppgifter från lokalbefolkningen så rörde det sig om ambulerande sågar utan någon tillhörande sågbyggnad, vilket i så fall förklarar att vi inte har hittat några spår efter dem. Sågarna och lämningarna inom de samfällda markerna visar på ett gemensamt nyttjande av naturtillgångarna i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Öppning för dammlucka i dammvall. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

På ekonomiska kartor från 1900-talets mitt förekommer flera markeringar för kronstugor i området, vilket noterades vid kartstudier innan själva fältarbetet. Genom kart-, arkiv- och litteraturstudier innan fältarbetet utförs fås en bakgrundskunskap om området och även positioner för sannolik förekomst av lämningar, exempelvis kronstugor och små samfällda marker. Begreppet kronstuga ska sannolikt inte förväxlas med benämningen kronotorp. Historikern Uno Westerlund, som studerat kronotorp och kolonat, så står beteckningen kronstuga sannolikt för den bevakarstuga som beboddes av kronjägarna när de bodde ute på kronoparkerna. Bevakarstugorna var enligt Westerlund ett timrat hus på 9×6 m, vilket stämmer bra med de husgrunder som påträffats på de platser där kronstuga varit markerad på de ekonomiska kartorna från 1945, 1946 och 1951. Lokalbefolkningen i området bekräftar också att det rör sig om kronjägarnas bostäder. I vissa fall har vi inte återfunnit några husgrunder på de platser där en kronstuga eller koja funnits markerad på den gamla ekonomiska kartan. Enligt uppgifter från lokalbefolkningen beror detta på att flera av kojorna/kronstugorna har plockas ned och/eller eldats upp.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Husgrund efter kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Järnspis från kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

En hög med sängramar invid kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den märkliga myrhässjan förbryllar en aning. Den består av hässjestolpar i vinkel, men på dessa finns fasttejpade lysrör. Enligt arkeologen Kjell-Åke Aronsson har liknande installationer utförts av konstnärer både kring Jokkmokk och i Jämtland. Myrhässjan är belägen i en elledningsgata i närheten av myrmarker. Myrslåtter har varit vanligt förekommande i Markbygden, men i detta fall rör det sig kanske främst om konstnärlig frihet.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Myrhässja med installation av fasttejpat lysrör. På marken ligger ytterligare lysrör som har trillat ner. Frida Palmbo i bild. Foto: Mica Vesterlund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor/Läs mer
Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Palmbo, Frida (2020). Önusberget 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57 m.fl. Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:1. Arkeologi, Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Palmbo, Frida (2020). Hästliden 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57, Granliden 1:9 och Bergnäs 1:1, Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:2, Arkeologi. Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Roknäs – Mitt i Pitebygden. Från forntid till 1800-tal (2007). Roknäs byasamfällighet.

Tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden

Markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten

Publicerat av
1

Den här veckans blogginlägg handlar om markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten. Såväl historiskt, nu och en spaning mot framtiden. Gästbloggar gör Kristina Sigfridsson, lantbruksrådgivare på Hushållningssällskapet Norrbotten – Västerbotten.

Corona-utbrottet är hittills årets stora samtalsämne. Människor sätts i karantän i hemmet och på sina håll bunkras det basvaror och munskydd så lager töms. Vårt land är helt beroende av livsmedelsimport, men frågan om hållbarheten i detta väcks sällan i perioder utan hot som pandemier eller konflikter mellan länder.

Känner du någon som producerar råvaror till livsmedel, en lantbruksföretagare? Antalet lantbruksföretag blir allt färre, medan de som finns kvar blir allt större. Färre människor engagerade i matproduktion medför lätt att kunskapen minskar i samhället i stort. Det är allt färre som hälsat på en släkting eller vän på deras gård. De bilder som kablas ut kring odling och djuruppfödning i media är sådana som ska väcka känslor. Antingen känslor av obehag där människor och djur far illa eller av idyll från små gårdar med självhushåll. Det ”vanliga” moderna lantbruket, med ny teknik som möjliggör kostnadseffektiv, miljövänlig produktion får lite uppmärksamhet. Att lantbruk är en förutsättning för att kunna äta oss mätta är inte uppenbart för alla numer. Många känner inte heller till att lantbruksföretag uträttar många andra ekosystemtjänster i samband med livsmedelsproduktionen.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt. Foto: Kristina Sigfridsson.

Kött- och mjölkproduktion med odling av foder har dominerat lantbruket här i norr i flera hundra år. Som kuriosa hölls på 1500-talet, enligt dåtida beräkningar, betydligt fler nötkreatur per invånare i Norrbotten än riksgenomsnittet! Foderodling dominerade jordbruksmarkens arealer då som nu och man bärgade hö från ängsmarker, myrmarker och marker längre bort från byn, så kallad utmark och odlade en del korn. Jordbruk bedrevs främst efter kusten samt i Tornedalen. I de andra älvdalarna nådde kustbygden in i höjd med Manjärv i Pite älvdal, till Harads i Luleå älvdal och till Rödupp i Kalix älvdal. Längre in i skogsbygderna kom koloniseringen först från 1700-talets mitt. Befolkningen växte och det blev alltmer brist på foder. Man skördade därför hö allt längre bort från hembyn, odlade upp tidigare ej plöjda ängar till åkermark och bebyggelsen spreds in i skogsbygderna. Under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet kom fler grödor till Norrbotten; höstråg, havre och potatis. På 1950-talet nåddes odlingsmaximum, då var utbredningen av jordbruksmarken i Norrbotten som störst med ungefär 86 000 hektar. Men sedan började odlingsarealens nedgång. Efter andra världskriget mötte länet en omfattande avfolkning och en stor andel av lantbruken lade ner sin verksamhet. Störst har förändringarna varit i inlandet där i vissa kommuner en bra bit över 90 procent av gårdarna som fanns på 50-talet lagt ner. Stora delar av den mark som odlades upp under 1900-talets första hälft har vuxit igen, åtminstone i mer perifera lägen. Tack vare modernisering och ny teknik kunde de gårdar som blev kvar växa och ta över brukandet av nedlagda gårdars mark. Därmed har odlingslandskapet i kustområdet kunnat upprätthållas ganska väl och livsmedelsproduktionen har inte minskat lika mycket som antalet brukare och areal.

Vårt län är stort och landskapet varierande. Förutsättningarna för jordbruk skiftar inom länet från söder till norr och ännu mer från kustland till inland. Temperaturer och nederbörd skiljer sig mycket åt, såväl mellan olika områden som lokalt. Särskilt i inlandet kan variationerna i lokalklimat vara avsevärda vilket har varit av yttersta betydelse för var man odlat och byggt, det vill säga jordbruksmarkens och bebyggelsens lokalisering.

Vi har riktigt bra förutsättningar för att producera mat här i Norrbotten, när vi producerar livsmedel i samklang med de odlingsförutsättningar som just vi har. Vi har en kort odlingssäsong, men den stora ljusmängden ger en snabb tillväxt och livsmedel med extra god smak. När det väl börjat växa på försommaren så växer det så att det knakar! Vallen, gräs till foder, är fortfarande största grödan. Förr skördades vallfodret torrt som hö, nuförtiden som ensilage, mjölksyra-konserverat. Några nya grödor har kommit till, exempelvis vårrybs och senap, som odlas i liten skala. Rybs är en rapssläkting som klarar kärvare klimat än sin mer förädlade kusin. Vall kan odlas på de flesta jordar om man väljer en fröblandning efter odlingsplatsens förutsättningar. Andra grödor som korn och havre har något högre krav på odlingsjorden. Grönsaker, bär och potatis bör odlas på de bästa jordarna. Undantaget potatis så är odlingen i länet av växter som vi människor äter liten jämfört med hur mycket vi konsumerar, självförsörjningsgraden är låg.

Sedan mitten av 1900-talet har arealen brukad jordbruksmark i Norrbotten krympt med 60%. Det är generellt den bästa jordbruksmarken som fortfarande brukas och den måste vi vara extra rädda om. Vår jord, såväl vårt jordklot som odlingsjorden, är en ändlig resurs. I Norrbotten hotas den av såväl igenväxning som exploatering för ny infrastruktur och bebyggelse.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas. Foto: Kristina Sigfridsson.

Det är kostsamt att återställa åkermark som vuxit igen med sly och skog och det kan ta lång tid. Men det är möjligt. Vad gäller att bekämpa igenväxningen är det absolut bästa sättet att handla lokala produkter, livsmedel från Norrbotten. Mark som bebyggts med hus och vägar kommer aldrig mer odlas, den processen är irreversibel. Tyvärr sker exploateringen ofta där vi har väldigt goda odlingsjordar, efter kusten och efter älvdalarna. I och runt våra tätorter har exploateringen av åkermark pågått i flera decennier nu, pådriven av en befolkningsflyttning från inlandet mot tätorterna vid kusten. Olika samhällsintressen krockar. Livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och öppna odlingslandskap är viktigt, men också en god boendemiljö och bra infrastruktur. Här är det extra viktigt att vi tänker till kring problematiken och i möjligaste mån hittar alternativ mark som impediment eller skogsmark att exploatera. Där det inte går behöver vi välja den lite sämre åkermarken för exploatering. Den bästa jordbruksmarken är extra värdefull, särskilt här i norra Sverige där vi har ett tuffare odlingsklimat. Förr, på den tiden jordbruksmarken var en livsnödvändig resurs byggde man inte på bra jordbruksmark. Då placerades ofta hus och ladugårdar kring mindre höjder som inte var lika lättbrukade. På så sätt kunde man fortsatt bruka den mark som var bäst till odling – den med bäst beskaffenhet. I de klimatförändringar som pågår spås länets odlingsförutsättningar fortsatt vara goda, även om vi kommer möta utmaningar även här. Många andra platser på jorden därifrån vi idag importerar vår mat bedöms få radikalt sämre förutsättningar än i dag. Var ska vår mat komma från då? En ökad lokal produktion av hälsosamma, miljövänligt producerade och smakrika livsmedel är bra för regionens ekonomi, säkerhet och attraktivitet. Vi vet inte vad framtiden innehåller, men vi vet att vi har en värdefull resurs att förvalta. Vi har ett regionalt ansvar för livsmedelsförsörjning, men kanske är ansvaret men också möjligheterna större än så?

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör.

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör. Foto: Kristina Sigfridsson.

 

Läs gärna mer i: Planeringsunderlag för brukningsvärd jordbruksmark i Norrbotten, Wirsén H. & Sigfridsson K., 2019.