En tillbakablick på 2025 och en framåtblick på 2026

Så här en liten bit in januari så vill jag önska alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg en god fortsättning på det nya året! Återigen dags för ett nytt arbetsår och i vanlig ordning blir det spännande att se vilka nya erfarenheter och upplevelser som väntar. I mitt tycke är det en ynnest att arbeta som arkeolog i vårt fantastiska Norrbotten, med miljöer som sträcker sig från kust till fjäll. Ett län rikt på kulturmiljöer, varav många väntar på att upptäckas. Förhoppningsvis blir det många nya upptäckter under 2026 som ger oss mer pusselbitar till bilden av norra Sveriges förhistoria och historia. Så här i början på det nya året är det många frågetecken inför den kommande fältsäsongen, men vi har åtminstone några projekt som pågår. Innan vi tittar närmare på dem så vill jag dock först bjuda på en tillbakablick på 2025.

Fältsäsongen inleddes i slutet av maj med en forskningsundersökning av en överdämd boplats vid Nelkerim. Forskningsundersökningen gjordes tillsammans med Luleå tekniska universitet inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Mer om denna undersökning finns att läsa i ett tidigare blogginlägg: Fragmentariska ögonblick av det förflutna, så jag kommer inte orda så mycket mer om själva undersökningen. I höstas hittade vi dock igen en del äldre arkivmaterial, fotografier och fynd från Nelkerim, både i vårt arkiv men även genom kontakt med arkeologer som var med då en stor mängd fornlämningar hittades vid inventeringar inom Luleälvsprojektet, som drevs av Umeå universitet på 1980-talet. Det är otroligt värdefullt att få ta del av information från de som faktiskt var med då. Det har dock visat sig att allt material inte är avrapporterat, så jag har fått en del överraskningar vid genomgången av detta fynd- och arkivmaterial. Bland de fynd som Norrbottens museum erhöll när Vuollerim 6000 lades ned hittades flera kartonger med fynd som samlats in under 1980-talet från just den boplats som vi nu har undersökt i Nelkerim!

Arbetsbild från en arkeologiska forskningsundersökningen i Nelkerim 2025. Foto: G. Rúnar Gudmundsson.

Jag tyckte att de 10 kg som vi samlade in under några dagar i maj förra året var mycket, men det finns alltså så mycket mer. Till min stora glädje har även en karteringsritning som arkeolog David Loeffler en gång gjorde av lokalen också återfunnits, vilket gör att jag kan sätta den i relation till vår dokumentation. Med hjälp av denna karteringsritning och en hel del bilder som vi också har hittat, så ges en möjlighet att se vad som har hänt med boplatsen från 1980-talet fram till 2025. Något som är tydligt är att erosionen som en följd av vattenkraftsregleringen har bidragit till att de stubbar och torv som ännu fanns kvar på 1980-talet till stor del är borta, och att lättare stenar och fynd har runnit ut i älven. Det är mycket tydligt att mindre stenar som hittats i anläggningar inte längre finns kvar, då de anläggningar vi fotograferade 2025 är betydligt glesare jämfört med på fotografierna från 1980-talet. Jag ser fram emot att dyka ner i dessa kartonger med fynd som samlats in för ca 40 år sedan och jämföra med de fynd som vi hittade. Har stenmaterialet påverkats av svallning genom att boplatsen är överdämd och endast tillgänglig en kort period innan vårfloden? Finns det benmaterial som samlades in på 1980-talet, med tillhörande dokumentation, som möjliggör osteologisk analys och C14-analyser? I så fall kan vi få ut mer information om ett annars mycket skadat kulturarv. Vi hittade enbart några få benfragment vid 2025 års arkeologiska undersökning. De brända benen väger knappt något och är ett material som tyvärr till stor del har försvunnit ner i Lilla Lule älv.

Rödockragraven i Ligga efter rekonstruktionen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Efter intensiva dagar i Nelkerim var det dags att återvända till rödockragraven i Ligga, där vi avslutade räddningsundersökningen som påbörjades 2022. Jag har redan hunnit berätta om 2025 års undersökning här på bloggen (läs: Räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga är slutförd) så jag kommer inte orda så mycket mer om denna undersökning heller. Igår skickades en ansökan in till Länsstyrelsen för finansiering av åtminstone en del av alla prover som vi har samlat in i samband med undersökningen. Det rör sig om jordprover för makrofossilanalys, markkemiska analyser, molekylära analyser, osteologi, dateringar och möjligtvis även att testa protein och DNA-analyser på sediment. Det kommer tyvärr inte vara möjligt att analysera allt insamlat material – och en del är såklart bra att spara för framtiden – men om det är något jag ser fram emot under 2026 är när det börjar trilla in analyssvar! Under året kommer även arbete pågå med en film om just rödockragraven i Ligga, baserat på den dokumentation och intervjuer som museifotograf Rúnar och vår digitala producent Robin genomfört. En del kompletteringar kommer att filmas under årets fältsäsong. Filmen kommer få sin premiär under 2027, då vi vill invänta och tolka alla analyssvar.

Vy över Paittasjärvi. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Efter Ligga var avslutad blev det semester – vilket var rätt skönt, för det hade varit tungt att jobba i fält under värmeböljan som var i somras! Efter semestern bar det av till Paittasjärvi tillsammans med min fotografkollega Rúnar och fantastiska Lars Östlund och Magdalena Fassl från SLU. Vi åkte ut till detta fantastiska skogslandskap för att ta dendrokronologiska borrprov ur ett antal barktäkter som registrerades vid arkeologiska inventeringar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer hösten 2023. Utöver att dokumentera själva arbetet, som ni kan läsa mer om på Tillbaka till väglöst land bad jag Rúnar att även illustrera en skogsvandring i en skog som är opåverkad av det moderna skogsbruket med kalhyggen och markberedning. Så Rúnar vandrade runt i skogarna med sin kamera och drönare och har även spelat in skogens ljud. Resultatet – som jag ser fram emot – blir förhoppningsvis något ni kan få ta del av när vi öppnar upp vår nya basutställning på Norrbottens museum!

Lars Östlund och Magdalena Fassl från SLU provtar en av barktäkterna i Paittasjärvi. Musiefotograf
G. Rúnar Gudmundsson dokumenterar arbetet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

I september kom universitetslektor Johan Linderholm upp till Norrbotten tillsammans med masterstudenterna på miljöarkeologiprogrammet vid Umeå universitet. Vi begav oss till en skyltad fornvårdsmiljö vid Gunnarsbyn i Bodens kommun. Där fick studenterna provta hela fornlämningsmiljön under några dagar, och det blir mycket spännande att få ta del av deras resultat när alla analyser är sammanställda. I några av jordproverna som sondades upp hittades faktiskt några brända ben från matrester, så jag har precis skickat in en ansökan för att försöka få finansiering till att datera några av de brända benen och få mer kunskap om denna miljö. Fornvårdsmiljön i Gunnarsbyn ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer, och är iordningsställd som besöksmål med informationsskyltar ifall du är intresserad av att besöka området. Vi genomförde även en arkeologisk exkursion och tittade på fornlämningar av olika slag kring Morjärv och Överkalix, följt av några dagar vid Gråträsk, Ö Kikkejaur och Arjeplog. Det är fint att kunna samarbeta med arkeologerna vid Umeå universitet, som har den nordligaste arkeologiutbildningen i Sverige, och att få visa delar av Norrbottens rika kulturarv till arkeologistudenterna. Mer om arbetet i Gunnarsbyn kommer du kunna läsa här på Kulturmiljöbloggen under 2026.

Miljöarkeologistudenter i arbete inom fornvårdsmiljön i Gunnarsbyn. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Fältsäsongen avslutades med ett lite annorlunda arbete, som gjordes inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Då genomfördes en marinarkeologisk dokumentation av den lilla byn Njuoravuolle som lades under vatten när Messaure kraftverk anlades. Den marinarkeologiska dokumentationen gjordes av Jens Lindström och Lennarth Högberg vid Nordic Maritime Group. Undertecknad närvarade tillsammans med projektledaren Dag Avango vid Luleå tekniska universitet, även om vi dock höll oss ovanför vattenytan. Det blev en del mediainslag om arbetet vid Njuoravuolle, som har lett till att flera människor har hört av sig både till mig och till Dag och vill berätta mer om Njuoravuolle. Vi genomförde en intervju med en av de personer som hört av sig innan jul, och kommer att genomföra fler intervjuer i år. Så vi håller er lite på halster när det gäller Njuoravuolle, så håll ögonen öppna här på Kulturmiljöbloggen för mer information framöver!

Lennarth Högström och Jens Lindström ska strax dyka ner och dokumentera en del av den dränkta byn Njuoravuolle i Messauremagasinet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Så med 2025 i backspegeln – vad händer nu under 2026? Just nu pågår ett intensivt arbete med att ta fram en helt ny utställning om Norrbottens historia. Ett arbete som kommer uppta en hel del arbetstid under 2026 för många av oss som jobbar här på museet. Vi ser alla fram emot den dag vi äntligen kan öppna upp dörrarna och välkomna er tillbaka till museet, till nyrenoverade lokaler och nya utställningar! För min del väntar nu arbete med fynd- och provhantering tillsammans med rapportskrivning för undersökningarna vi har gjort i Nelkerim och Ligga. Vi söker också finansiering till diverse projekt som vi skulle vilja genomföra (och om blir de av så kommer ni garanterat att få ta del av dem här på Kulturmiljöbloggen!) och forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer kommer att avslutas. Det är ett projekt som jag har jobbat med ända sedan 2022 – faktiskt lika länge som jag arbetat med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Två projekt som tagit mycket av min arbetstid i anspråk under dessa år. Det är också två projekt som har kommit att betyda extra mycket för mig, och som fått mitt engagemang för våra hotade kulturmiljöer att öka än mer. För att verka som arkeolog i ett län som till stora delar inte ens har fornminnesinventerats, i kombination med stora hot mot våra kulturmiljöer från det moderna skogsbruket med markberedning i kombination med överdämda fornlämningar och fornlämningar som eroderar bort på grund av vattenkraftsregleringen – kan ibland vara frustrerande. Frustration över att fornlämningar får ta skada och att information om vår äldsta historia rinner ut i de reglerade vattendragen och försvinner för all framtid. Det är inte OK, och därför behöver vi engagera oss för att få till en förändring!

2026 – jag är redo för nya utmaningar och minnesvärda ögonblick!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Fragmentariska ögonblick av det förflutna

Vid låga vattenflöden i Lilla Lule älv framträder spår av gångna generationer som har levt för tusentals år sedan. Spår som ligger fullt synliga på strandplanet, som större delen av året ligger dolt under vattenytan. Rester efter eldstäder där människor har lagat sin mat och ätit, värmt sig och säkerligen både skrattat och gråtit av både glädje och sorg. Borttappade föremål som har gömts i sanden och lämningar efter platser där människor har suttit och tillverkat sina stenredskap. Spår som till stor del har sköljts ut i älven och som gått förlorad för all framtid.

Åskmolnen drar ihop sig över Nelkerimboplatsen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

I slutet av maj har Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomfört en arkeologisk forskningsundersökning av en boplats vid Nelkerim, mellan Vuollerim och Jokkmokk. Undersökningen har gjorts inom ramen för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer har påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. Syftet med just denna undersökning var att vi vill ta reda på om – och i så fall vilken – vetenskaplig information som kan finnas kvar inom fornlämningar som har dämts över som en följd av vattenkraftsregleringen.

Del av Nelkerimboplatsen. Blå flaggor markerar anläggningar – antingen härdar eller skärvstenspackningar, medan gula flaggor markerar fynd. Undersökningens första dag, i soligt och varmt väder. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Boplatsen ligger vid Lilla Lule älv och hittades under början av 1980-talet i samband med arkeologiska inventeringar inom Luleälvsprojektet, som drevs av Umeå universitet. Luleälvsprojektet var ett stort tvärvetenskapligt projekt som involverade arkeologi, ekologisk botanik, ekonomisk historia, etnologi, geografi, historia, nordiska språk och skoglig vegetationsekologi. Projektet studerade resursutnyttjande och samhällsutveckling över lång tid inom Lule älvdal. Arkeologiska inventeringar genomfördes bland annat i området kring Nelkerim, varav ett stort antal förhistoriska boplatser påträffades. Ingen av dessa fornlämningar hittades i samband med Riksantikvarieämbetets sjöregleringsinventeringar längs med Lilla Lule älv, som genomfördes inför vattenkraftsregleringen. Arkeologerna som inventerade inom Luleälvsprojektet noterade att samtliga lämningar som hittades i Nelkerimområdet var svårt erosionsskadade. På den stora Nelkerimboplatsen hittades då ett 30-tal härdar och rester efter redskapstillverkning i mörk kvartsit, som dock inte låg närmare en eldstad än 2 meter. En tolkning som då föreslogs var att härdarna har funnits inne i hyddor, och att redskapstillverkningen skett utomhus. Nelkerimboplatsen, som ligger nedströms Harrijaurebäcken, är tolkad som en samlingsboplats som nyttjats av jägare-samlare som visats i området i samband med att laxen vandrade upp längs med Lule älv. För detta talar såklart läget invid den tidigare mycket laxrika älven, men av de hittills osteologiskt identifierade benen från lokalen förekommer bara däggdjur, varav en björnfalang och en älgtand har identifierats. Fiskbenen väger dock i regel inte så mycket, vilket gör att det ju är möjligt att dessa ben har eroderat ut i älven.

Foto över Nelkerimboplatsen, sannolikt taget i samband med inventeringarna inom Luleälvsprojektet under 1980-talet. Foto ur Evert Baudous Norrlands forntid.
Foto över Nelkerimboplatsen idag. De stubbar och rötter som hållit kvar viss vegetation och anläggningar är till stor del försvunna. Bergshöjden som tydligare syns på bilden ovan, skymtar bakom trädridån. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Under 2022 genomfördes arkeologiska inventeringar i Nelkerimområdet, också inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Jag minns känslan när jag kom till boplatsen vid Harrijaurebäcken första gången. På sandstranden var det gott om ansamlingar av skörbrända stenar, härdar och rester av redskapstillverkning framförallt i kvartsit men även i kvarts. Det var både sorgligt och fascinerande på samma gång, att vandra omkring bland de spår som tidigare generationer lämnat efter sig, och som vanligtvis är dolda under torven. Jag samlade in brända ben från boplatsen, efter tillstånd från Länsstyrelsen. Norrbottens museum sände ett bränt ben från denna boplats, samt brända ben som samlats in från några fler av boplatserna i Nelkerimområdet. Dateringen visar att boplatsen nyttjades för ca 8000 år sedan, omkring 6000 f.Kr. Fynd av en kritpipa från samma boplats visar dock att området även nyttjats under senare tid. Kritpipor var vanliga under 1600-1800-talet, och var dåtidens tobakspipor som tillverkades av lera.

Erosionshaket mot vegetationen syns tydligt. På stranden syns stenkoncentrationer i både det fuktigare partiet närmast älven samt i de lite torrare området närmare skogen. Om några dagar, eller veckor, beroende på när Vattenfall släpper vatten i Akkats, så kommer hela stranden och spåren från det förflutna ligga dolda under vattenytan. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

Med den bakgrundskunskapen begav vi oss till Nelkerim 19 maj, för att under 1,5 vecka genomföra en mindre arkeologisk forskningsundersökning. I år var vattenståndet på vår sida – vi skulle nämligen ha gjort denna undersökning förra året, men när snön och isen äntligen smält bort så låg boplatsen under vatten. Så i år hade vi tur och kunde genomföra undersökningen som planerat. Under denna tid har vi delundersökt några av de härdar och ansamlingar av skärvstenar som ligger framme på stranden, mindre områden med fyndkoncentrationer och har även samlat in de fynd som har påträffats synliga på stranden. Till min sorg så har i princip allt innehåll i härdarna eroderat bort och sköljts ut i älven. Möjligheter till mer kunskap om hur dessa härdar har nyttjats och deras ålder har till stor del gått förlorad. I en av härdarna hittades dock ett fynd av en fiskkota (!) och ytterligare ett bränt ben samt även ett kopparbeslag, som hamnat mellan stenarna i eldstaden. Så om det finns bra förutsättningar så kan det bevaras fynd i överdämda anläggningar. Förhoppningsvis går att datera något av de brända benen, för att få en datering – även om det ”bara” blir ett nedslag på en plats som troligen skulle ha kunnat berätta så mycket mer genom fler dateringar ur fler anläggningar. Det är svårt att dra säkra slutsatser kring om det rör sig om en längre stadigvarande boplats, om det rör sig om flera nyttjande perioder, om det finns kontinuitet i användandet, vilken tid på året området har nyttjats, om det har funnits bostadskonstruktioner på platsen… Ja, det är nog många frågor som aldrig kommer få sina svar, vilket känns vemodigt.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, delundersöker den härd där två brända ben och ett kopparbleck påträffades. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Vi har även samlat in en del jordprover för analyser, för att se om det finns någon vetenskaplig information som går att få ut från anläggningarna. Min förhoppning är att analyserna ska kunna bidra med någon information om boplatsen, som vi inte kan se med blotta ögat. Kanske kan vi få några pusselbitar som kan bidra till den fragmentariska bilden av just denna lokal. En av många lokaler som ligger överdämda och utvaskade längs med alla reglerade vattendrag.

Tredje dagen av undersökningen låg dimman tät och snön kom dalande. Blå flaggor markerar anläggningar i form av härdar och skärvstenspackningar, gula flaggor markerar fynd som ligger på stranden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Då det inte finns några träd på undersökningsytan så var det svårt att hänga upp någon sållställning. Vi använde oss av två arbetsbockar och ett grövre plaströr som vi kunde rulla sållet på, i kombination med vattensållning direkt i älven. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Lars vattensållar. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Clara Trohjan, praktikant vid Luleå tekniska universitet, delundersöker en större skärvstenspackning. Vid undersökningen bedömdes den stora skärvstenspackningen troligen utgöra två eller tre anläggningar som på grund av erosionen spridits omkring och blivit svåravgränsade. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Det gäller att hinna med så mycket som möjligt, innan vattnet stiger i Lilla Lule älv. Foto: Clara Trojahn, Luleå tekniska universitet.

Vi har undersökt anläggningar av lite olika utseende, och på olika lägen längs med stranden. Stenarna i anläggningarna har stannat kvar någorlunda på plats efter överdämningen, på grund av att de är tyngre, men innehållet i övrigt har till stor del försvunnit. I vanliga fall hittar vi färgningar, exempelvis rödbränd sand efter eldning, sot och kol, härdfyllning, brända ben från matrester m.m. Alla eventuella färgningar är sedan länge borta, vilket också gör att vi har haft lite svårt att avgränsa vissa anläggningar. Vi har bara kunnat utgå från stenkoncentrationerna och områden med mycket fynd. Anläggningarna ger dock intryck av att vara av olika karaktär och sannolikt av olika ålder. Några känns mer som skärvstenspackningar, vilka ofta förekommer på förhistoriska boplatser, medan andra känns som tydligt lagda härdar av den typ som brukar förknippas med renskötseln. Dateringen till äldre stenålder tillsammans med den stora mängden rester efter redskapstillverkning framför allt i kvartsit samt fyndet av kopparbeslaget och en kritpipa visar ju också att detta är en plats som människor har valt att vistas vid under olika tidpunkter. Det natursköna läget längs med älven, tillsammans med tillgång till färskvatten i Harrijaurebäcken och goda möjligheter till matförsörjning i både älv och skog, talar för att detta är en plats som har varit väl vald ur bosättningssynpunkt.

Flygfoto över boplatsen i Nelkerim. Vid högre vattennivåer i Lilla Lule älv står vattnet invid erosionskanten mot den skogsbeväxta delen av udden, invid Harrijaurebäcken. Platsen har varit väl vald ur bosättningssynpunkt, med god tillgång till färskvatten i bäcken. Foto: G.Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.
Arkeologerna Frida Palmbo och Tor-Henrik Buljo diskuterar hur en anläggning i erosionshaket ska undersökas. Foto: G. Rúnar Gudmundsson.

Under dessa 1,5 veckor fick vi uppleva all sorts väder – strålande sol och värme, snålblåst med regn, snö och hagel – ja, till och med åskoväder! Så jag är otroligt tacksam för att mina kollegor har ställt upp och kämpat i ur och skur, för att möjliggöra denna undersökning. Det blev några långa arbetsdagar, men vi är ett glatt gäng som drivs av nyfikenhet av att få veta mer om gångna generationer. Mina kollegor har förhoppningsvis överseende med min ständiga önskan om att hinna med så mycket som möjligt, att få med de fragmentariska pusselbitar som finns innan det är för sent…

Lunchrast, med delar av arbetsgänget i bild. Foto: Clara Trojahn, Luleå tekniska universitet.
Vi har faktiskt roligt på jobbet! Rasmus Lundqvist och Lars Backman. Foto: Clara Trojahn, Luleå tekniska universitet.

När vi packade ihop och avslutade undersökningen hade vi karterat in 55 anläggningar i form av härdar och skärvstenspackningar, 440 inmätta fyndposter – varav majoriteten hittats löst liggande i sanden utanför anläggningar, och drygt 1200 inmätta skörbrända stenar. Majoriteten av fynden utgörs av slaget stenmaterial, övervägande kvarts, till en vikt av drygt 10 kg!

Alla fynd, anläggningar, insamlade prover och undersökta ytor mäts in med en noggran GPS. Rasmus Lundqvist och Frida Palmbo dokumenterar. Foto: Clara Trojahn, Luleå tekniska universitet.
Utöver inmätningar så ritas profiler på de anläggningar som delundersökts och anläggningar och iakttagelser beskrivs i ord och med fotografier. Här ser vi arkeolog Tor-Henrik Buljo arbeta med en anläggningsbeskrivning. Foto: Clara Trojahn, Luleå tekniska universitet.
Ett av föremålsfynden blev en pilspets i kvartsit. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Innan vi lämnade Nelkerim gick jag en tur längs stranden. Tanken svindlar – där mina skor lämnar avtryck i sanden har många människor gått före mig. Om någon ur varje generation har gått längs med samma strand, så rör det sig om 240 generationer! Generationer vars fotspår för länge sedan har suddats ut av vågorna, liksom mina fotspår kommer att suddas bort när vattnet i Lilla Lule älv stiger inom kort. Människor vars materiella spår som lämnats kvar, för att bevaras för framtiden, nu suddas ut alltmer och försvinner ner i älven. Spår som transporteras bort med vågornas virvlar och förvinner för alltid. Vemodigt.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Läs mer

Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Ny kunskap om ett annars dränkt kulturarv