Under andra veckan i september genomfördes fältarbeten vid Paittasjärvi i Kalixälvens övre del. Fältarbetena har genomförts inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat studerar hur vattenkraftsregleringen och klimatförändringar har påverkat och påverkar våra kulturmiljöer. Kalixälven är en outbyggd älv, och har valts för att kunna göra jämförande studier mellan en reglerad och en oreglerad älv. Fältarbetet var egentligen planerat att utföras redan förra hösten, men fick ställas in på grund av tidigt snöfall. Så vi hade sett fram emot att komma upp till Paittasjärvi under en lång tid, och fältveckan levde verkligen upp till förväntningarna!

Vi genomförde under tre dagar arkeologiska inventeringar på södra sidan av Paittasjärvi, i områden som tidigare inte alls har genomgåtts av den systematiska fornminnesinventeringen. Paittasjärvi är den största fjällsjö som ingår i Kalixälvens huvudavrinningsområde, med källflöden från Kebnekaisemassivet, och är belägen både inom Gällivare och Kiruna kommuner. Kalix älv är tillsammans med Torne älv en av de största älvarna i Europa som inte har utnyttjats för vattenkraftsutbyggnad, och som ingår i Natura 2000-område. Både Paittasjärvi och områdena norr och söder om sjön/älven utgör riksintresse för både naturvård, rörligt friluftsliv och friluftsliv. Södra sidan av Paittasjärvi nyttjas av Girjas sameby medan norra sidan nyttjas av Laevas sameby.

Det finns inget utbyggt vägsystem på södra sidan av Paittasjärvi, enbart vandringsleder. Området är därmed svåråtkomligt för skogsbruket, vilket innebar att vi skulle få inventera i orörd skog och därmed ha goda förutsättningar att finna kulturmärkta träd. Vi hade vår bas i Nikkaluokta och fick hjälp med båttransport från Pirttivuopio till södra sidan av Paittasjärvi. Det blev tre långa och fina fältdagar – varav en i ihållande regn (då var vi mycket tacksamma över torkskåpet och golvvärmen i stugan). Vi hann inte gå så långa sträckor under dessa dagar, men vi har registrerat över 100 tidigare okända fornlämningar och kulturlämningar! Majoriteten utgörs av barktäkter, vilka var möjliga att finna just på grund av att den äldre skogen fortfarande finns kvar.

Barktäkter utgörs av lämningar på tallar och är ett resultat av att trädets innerbark har skördats. Innerbarken är rik på C-vitamin och har varit vanlig inom det samiska kosthushållet. När barken skördats läker trädet genom att valla över den yta där barken skurits loss, vilket bildar karaktäristiska spår i tallarnas stammar. Större barktäkter utgörs av matbarktäkter, men mindre barktäkter har gjorts för att få förpackningsmaterial till att exempelvis hålla sentråd fuktig.

Utöver en mycket stor mängd barktäkter så registrerade vi även några härdar, rester av en myrhässja, en såglämning och en övergiven kåta. Resultatet från inventeringarna innebär att vi har fått en utökad kunskap om fornlämningsbilden i området på södra sidan av Paittasjärvi. Det finns mycket goda förutsättningar att finna kulturlämningar i träd i områden med orörd skogsmark, något vi även sett vid inventeringar ovanför dämningsområdet vid Tjaktjajávrre, vid Seitevare kraftverk nordväst om Jokkmokk. Här avverkades enorma mängder skog inför anläggandet av vattenmagasinet, som innebar att flera mindre sjöar försvann i och med att området dämdes 34 meter i höjdled. Här försvann mycket kunskap om hur skogslandskapet nyttjats, då denna typ av lämning inte var något man hade kunskap om i samband med Riksantikvarieämbetets sjöregleringsundersökningar inför vattenkraftsutbyggnaden. Det är sällan vi har möjlighet att inventera i urskog, och det är en fantastisk känsla att se hur tätt det faktiskt är mellan dessa barktäkter.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet och projektledare för Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, genomförde även intervjuer med människor i byarna längs norra sidan av Paittasjärvi, för att ta del av förändringar i norra Kalixälven. Uppgifterna ska bilda underlag för jämförelser av påverkan på kulturlandskap och förutsättningar för markanvändning mellan utbyggda och outbyggda älvar. I samband med intervjuerna genomförde Dag även fotodokumentation och återfotografering vid bland annat Puoltsa och Pirttivuipio.

Känslan av att få gå i orörd skog i väglöst land bland vackra höstfärger och vindens sus i trädkronorna var magisk. Så magiskt att vi inte ville återvända hem och komma tillbaka till kontoret. En känsla jag kommer leva på länge, när höstmörkret och sedermera snöns vita täcke lägger sig ute i skog och mark.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum,
med bidrag från Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet