Officersboställenas trädgårdar i Norr- och Västerbotten

1855 fanns det tusen officersboställen runt om i Sverige varav omkring ett trettiotal i Norr- och Västerbotten. För rikets drygt tusen officerare var bostället deras fasta försörjning, den svenska armén av yrkeskrigare var nämligen fram till 1876 jordbrukare i fredstid. Somliga officerare lade ner stor möda på att utveckla både jordbruk och trädgård vid bostället medan andra lämnade det att förfalla.

Smörbollar vid majorsbostället Nyborg, Skellefteå. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum

De flesta officerare bebodde bara sitt boställe i några år innan de befordrades och då förlänades ett nytt boställe efter rang. Detta kan ha inneburit att många inte ansåg det mödan värt att lägga ner så mycket tid och arbete på gården. Men officersboställena kom ändå att i hög grad influera den svenska landsbygdens arkitektur och troligtvis även trädgårdsmode. På 1700-talet utgjorde officerarna och deras familjer ännu ett såväl uppskattat som inflytelserikt inslag bland den norrländska landsbygdens fåtaliga ståndspersoner.

Det boställe som en officerare fick sig tilldelat var han skyldig att bruka och bebo men då kravet att bruka jorden visade sig svårt att uppfylla i krigstid tilläts med tiden att hela eller delar av jordbruket utarrenderades. Boställets skötsel kontrollerades vid husesyner som förrättades periodiskt samt vid byte av innehavare. Vid synen granskades allt som hörde till bostället, såväl åkrar och ängar som trädgård och byggnader. Alla fel och brister antecknades och skador värderades. För skador eller misskötsel stod den avträdande innehavaren eller dennes dödsbo och detta kunde innebära stora summor i böter. Först 1876 övergavs boställesystemet och alla officerare började avlönas kontant.

Officerare i Skellefteå mars 1922. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå museum.

Officerarna som trädgårdsodlare
Prästerskapet var länge en pådrivare inom trädgårdsodlingen i norra Sverige men hur var det med officerarna? De flesta prästgårdsträdgårdar anlades i början och mitten av 1800-talet, vid militärboställena tycks trädgårdar ha anlagts tidigare, redan på 1700-talet och i flera fall i början av det århundradet. Detta gör att dessa trädgårdar tack vare syneprotokollen hör till de äldsta dokumenterade i norra Norrland.

Officerarna rekryterades oftast inom adeln då det var de som hade råd med det ackord som krävdes för att få en tjänst. Det militära ackordsystemet var en sorts pensionsinbetalning som officerarna erlade till sin företrädare på tjänsten vilket slopades 1833. Inom adeln sågs trädgårdsarbete länge som en viktig syssla för unga adelsmän och även -fröknar. Adeln följde på 1500-talet Vasa-sönernas intresse för att förbättra trädgårdsskötseln på sina gods. Framför allt var det hertig Karl, sedermera kung Karl IX, som lade energi på detta. Som konung såg han det som nödvändigt att använda landets naturtillgångar och han bemödade sig därför om att hjälpa upp jordbruket samt utveckla den svenska trädgårdsskötseln. I hans egna trädgårdar odlades i första hand matnyttiga växter som rovor, kål och morötter liksom fruktträd men även prydnadsväxter som rosor, violer, nejlikor, lavendel, stockrosor och vallmo. 1581 utkom Per Brahe, systerson till Gustav Vasa, med en handledning för ungt adelsfolk med anvisningar för hur en ung adelsman borde sköta sina trädgårdar. Han berörde där särskilt anläggandet och skötseln av örtagården.

Adelns odlingsintresse började på 1600-talet rikta sig mer mot hushållets nytta, något som så småningom fick stå tillbaka för barockens symmetriska ideal och arkitektoniska effekter. Omkring mitten av 1600-talet utkom ett manuskript om lanthushållning av riksrådet friherre Schering Rosenhane där trädgårdsskötsel sades vara ”den ädlaste och lustigaste handtering, som en adelsman uppå landet kan förlusta sig med”. I manuskriptet finns detaljerade föreskrifter för hur en trädgård borde anläggas, bland annat att den borde vara inhägnad med gärdesgård, häck eller mur, något man i syneprotokollen kan se förekom på många av officersboställena. Trädgården borde sedan indelas regelbundet och på ett sådant sätt att portar och alléer svarade mot varandra, att kvarteren blev likformiga samt så att trädgården var längre än vad den var bredd. Det skulle finnas fyra kvarter för fruktträd, köksväxter, blomster och läkedomsörter inte helt olikt klosterträdgårdarnas indelning. Växterna i köksträdgården delade Rosenhane in i tre grupper; de som odlades för sina rötter och jordstammar, de som odlades för sina blad och de som odlades för fruktens skull. Till blomsterkvarteret rekommenderade riksrådet att man skulle upptäcka och använda vad ägarens situation medgav utifrån förmögenhet.

Arbete såväl som umgänge i trädgården blev under 1700-talet en central del av adelns herrgårdsliv. Trädgårdsskötsel var en omtyckt sysselsättning bland både äldre och yngre ståndspersoner och man planerade trädgården för både nytta och nöje. Det var också ett arbete som både pojkar och flickor fick syssla med från tidig ålder. De unga adelsmännen sattes främst in i den estetiska sidan av trädgårdsarbetet medan adelsfröknarna främst sysselsattes med den nyttiga köksträdgården som även hade en uppfostrande funktion.

Nedan följer en kort presentation av några olika boställen och deras trädgårdar i Norr- och Västerbotten representerande olika officersranger.

Överstebostället Gran, Öjebyn
I Sverige fanns trettio regementen och därmed trettio översteboställen varav ett ensamt i dåvarande Västerbotten (nuvarande Norr- och Västerbotten), nämligen överstebostället Gran i Öjebyn, Piteå. Boställena varierade i utseende och omfattning främst utifrån innehavarens gradbeteckning. Överstar och majorer bodde på gårdar om flera mantal med många drängar och kanske även en rättare som skötte om allt. Överstarna tillhörde högadeln och deras bostadshus omfattade minst tio-femton rum.

1695 genomfördes roteringen i det vidsträckta län som Västerbotten då var. För att få fart på arbetet gjorde dåvarande kung Karl XI en norrländsk resa då han bland annat besökte det blivande överstebostället i Öjebyn. Gårdsplatsen var en av de tidigaste i byn och låg på en landtunga mellan älven och sjön Avan. Namnet Gran kan komma av kyrkoherde Olaus Graan som ägde gården i mitten av 1600-talet men det kan också vara ordet grand (uppgrundning) som ligger bakom namnet då gården 1596 kallades för Granden.

I slutet av 1600-talet var gården något förfallen och landshövdingen önskade då att den istället skulle bli knutpunkt för indelningsverkets utvidgning och regementet placerade därefter översten här. 1719 kom Gran att brännas ner av ryssarna men det återuppbyggdes 1732-42 strax norr om den gamla gårdsplatsen av överste Johan Bernhard Wiedemeijer. Idag tjänar det gamla bostället som naturbruksgymnasium.

Mellan 1814-29 innehades översteämbetet vid Västerbottens regemente av Lars Jacob von Knorring, född 1769 på Stora Ornäs i Dalarna och gift med Elisabet Henrietta Stromberg, dotter till landshövding Stromberg i Umeå. Om von Knorring sades att han var en mer än vanligt intresserad jordbrukare. Trädgårdsarbetet låg dock ofta på hustrun. Livet i ett officershem kunde vara slitsamt för hustrun som var den som bar ansvaret för gårdens väl och ve när maken drog i fält eller exercis. I prästgården var det ofta prästfrun som var arbetsledare för trädgårdsarbetet och hon som sörjde för sådd och skörd även inom jordbruket. Troligtvis var rollfördelningen liknande på militärboställena.

Henrietta Strombergs far var själv intresserad av trädgårdsodling vilket kan tyda på att det var något hon växte upp med och var insatt i. Stromberg ägnade efter att han avsatts som landshövding 1811 en hel del tid åt odlingarna vid sitt nybygge Nydala i Umeå. Trädgården vid Nydala var tidstypiskt anlagd med rektangulär plan samt tydligt avgränsade och upphöjda odlingsbäddar liksom gångsystem. Vid överstebostället Gran fanns en mindre kryddgård bakom ladugården omgiven av ett brädplank försett med en gulmålad port med två dörrblad. Kryddgården vid Gran uppvisar på planen nedan likheter med Nydala, om än i en annan skala och troligtvis i första hand avsedd för nyttoväxter. Från brunnen på stallgården hade man anordnat en vattenränna bort till kryddgården och dess land. Upp till bostället ledde en stor allé bestående av björk och asp vilken var anlagd av von Knorring.

Planskiss över överstebostället Gran, Öjebyn från 1931. Till höger i bild syns det inhägnade kryddlandet, indelat i odlingsbäddar. Källa: Einar Svartengren.
Foto av överstebostället Gran, Öjebyn, av okänd ålder. Foto: Bildarkivet, Piteå museum.

Överstelöjtnantbostället Böle, Umeå
Under Karl XI resa genom Norrland besökte han på återvägen till Stockholm även den gård som skulle bli överstelöjtnantboställe i Umeå. Gården hette Böle och till en början låg dess ägor inte vid själva gårdsplatsen. Tillräckligt med mark fanns dock för att anlägga en större trädgård med tillhörande parkområde med barr- och lövskog. Trädgården anlades 1724 av den dåvarande innehavaren överstelöjtnant J B Wiedemeyer från Westphalen. Han lät beså en mindre kryddgård intill mangårdsbyggnadens västra och södra sidor.

Vid synen år 1800 var dock trädgården förfallen ända sedan 1753 och låg i träda men vid synen år 1815 hade trädgården rustats upp och utvidgats. Den hade då förlagts väster om mangårdsbyggnaden och var indelad i fyra kvarter samt inhägnad av en gärdesgård, helt i enlighet med riksrådet Schering Rosenhanes anvisningar. 1806 till 1816 innehades bostället av överstelöjtnant G Ulvsparre. Denne befattade sig dock icke med jordbruket utan lät arrendera ut det till dåvarande överstelöjtnant von Knorring som bosatte sig här fram till 1816 då han flyttade över till överstebostället Gran i Öjebyn. Den trädgård som fanns vid Böle boställe var alltså liksom vid bostället Gran anlagd av von Knorring och hans hustru.

Upp till gården anlades omkring 1875 en allé av överste E Svedelius. Boställets sista militära innehavare var dåvarande överstelöjtnanten L Schöning som även var ordförande i Hushållningssällskapet. 1934 köptes bostället av lektor Anders Arner för att nyttja det som sommarställe. Under hans tid upprättades en uppmätningsritning över trädgården.

Böle boställe med klätterväxter samt en rundel framför huvudentrén, fotograferat 1943. Foto: Einar Svartengren.
Böle boställe fotograferat 2013. Rundeln framför huset finns ännu kvar men klätterväxterna på fasaderna har tagits bort. Foto: Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet.
Trädgårdsritning över Böle trädgård uppmätt 1937 av E Gröndahl och uppritad 1938 av S Rosén. Källa: Länsstyrelsen Västerbotten.

Kaptens- och majorsbostället Nyborg, Skellefteå
Relativt hög status hade även kompanicheferna som vanligtvis tillhörde knapadeln. Kaptener, överstelöjtnanter och ryttmästare hade från cirka 1730 breda hus med sexdelad planlösning med salen placerad i mitten av huset. I Skellefteå uppfördes 1688 ett kaptensboställe på södra sidan Skellefteälven inom Böle bys ägor under namnet Strömsholm. Bostället uppfördes före genomförandet av indelningsverket i Västerbotten och hade till en början inte tilldelats någon mark. Från 1694 var kapten Hinrich Anton Moritz chef för Skellefteå kompani och innehavare av bostället. Han var eventuellt född i Estland. Efter hans död 1705 i Polen efterträddes han någon gång efter 1709 av kapten Alexander Magnus Dahlberg från Bohuslän. Denne efterträddes av kapten Lorentz Dahlberg från Västergötland.

Trädgård anlades omkring 1720 men på norra sidan älven invid kompaniets exercisplats på kyrkans mark, enligt Svartengren mätte trädgården 32 041 kvadratalnar. Svartengren menar att den ene av kaptenerna Dahlberg hade nära anförvanter i prästgården i Skellefteå varför han kunde börja bruka mark norr om älven inom prästboställets ägor. Enligt Margareta Granmark i Skellefteå museum 100 år så kan det dock fastställas att flytten av bostället till norra sidan älven inte hade någon bakgrund i personliga relationer utan gjordes enligt krigsmaktens strikta bestämmelser kring officersboställena samt med Kungl. Maj:ts godkännande. Hon nämner även att ingen av kompanicheferna vid Skellefteå kompani hade något släktskap till någon kyrkoherde i Skellefteå enligt Bertil Steckzéns Västerbottens regementes officerare till år 1841.

1724 eller 1727 uppfördes en mindre byggnad på platsen att bosätta sig i. 1733 omnämns i syneprotokollet att en liten kryddtäppa kringgärdad av ett sprötverk finns på södra sidan mangårdsbyggnaden. 1761 ersattes den första byggnaden av en större som 1771 blev majorsbostad och står kvar än idag, sedan 1925 som museum. 1777 anges i protokollet att planket var rödmålat. 1808 antecknades att det då växte vinbärsbuskar i kryddgården samt att den var indelad i kvarter för köks- och kryddväxter. Kryddgården var dock i ovårdat skick vid den tiden och förbättringar behövde göras. 1819 hade kryddgården förbättrats ansenligt och 1822 hade den även utvidgats av överstelöjtnant Möller. 1832 hade Möller, sedermera major, gjort ytterligare förbättringar och låtit plantera sexton syrener, svarta och röda vinbärsbuskar, stickelbärsbuskar (krusbär), smultron-, pepparrots- och potatisland samt anlagt en berså och en liten lund. Möller hade även låtit uppföra en potatiskällare med plats för 120 tunnor potatis vilket tyder på att en hel del av den varan odlades på bostället vid hans tid.

1925 köptes bostället av Skellefteå kommun och Skellefteå museum flyttade in i mangårdsbyggnaden. Vid den här tiden fanns ännu major Möllers syrener och vinbärsbuskar kvar liksom gångarna. En plan fanns också att stadens trädgårdsstyrelse skulle ordna trädgården men det är oklart om så verkligen skedde. Tjugo år senare var samtliga buskar borta medan gångarna ännu fanns kvar en tid till. På 1960-talet växte ännu timjan, salvia, gräslök, dragon och libbsticka i en rabatt längs med mangårdsbyggnadens gavel och nyttjades av den intilliggande restaurangen Nordanågården. Det dröjde dock inte långt efter det så försvann alla spår av den tidigare kryddgården och ersattes av gräsmatta.

Kryddgården vid majorsbostället Nyborgs kryddgård fotograferad 1925 när Skellefteå museum just flyttat in i byggnaden. Foto: Ernst Westerlund, tidskriften Västerbotten 1924-25.
Syrener och vinbärsbuskar i majorsbostället Nyborgs kryddgård, planterade omkring 1832 av major Möller, fotograferade 1923. Foto: Skellefteå museum.
Platsen för majorsbostället Nyborgs gamla kryddgård består idag endast av gräsmatta inramad av grusgångar samt med en trädkrans av björk. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Kaptensbostället Bygdeborg
Kaptensbostället Bygdeborg i Bygdeå anlades 1688 men erhöll liksom Nyborg de första åren efter sin tillkomst ingen jord alls. Det innebar att det till en början inte fanns någon möjlighet att anlägga trädgård. Efter storskiftet 1772 kom dock en mindre trädgård att anläggas. Vid denna tid innehades bostället av kapten J Braun från Kalmar. Hans efterträdare var kapten C D Lagerborg som var gift med prästdottern Christina Chatarina Telin från Bygdeå. Även flera andra av de efterföljande kaptenerna på bostället var gifta med prästdöttrar vilket mycket väl kan tänkas ha påverkat trädgårdsanläggningen då de bör ha kommit från förhållanden där trädgårdsodling var närmast en självklarhet då många präster var både intresserade och utbildade inom trädgårdskonsten.

Bygdeborgs nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes efter 1791 och höjdes 1896, fotot taget före detta år och visar även den prunkande trädgårdsanläggning som då fanns. Foto: Västerbottens museum.
Bygdeborgs mangårdsbyggnad och trädgård idag, fotad ur samma vinkel som föregående bild. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Fänriksbostället Hedlunda
År 1768 sålde bonden Per Ivarsson hemmanet Ytterhiske nr 3 till kronan för 1800 daler kopparmynt. Hemmanet skulle komma att brukas som fänriksboställe för Umeå kompani. Gården stod på en liten höjdsluttning i en dunge som med tiden kom att ordnas upp och bli park. Trädgården omnämndes första gången 1791 och bestod då av en mindre trädgårdstäppa. Detta var eventuellt under fänrik I Trolles tid. 1805 befanns denna i syneprotokollet vara förfallen. 1823 när gården blev majorsboställe skedde dock en hel del förändringar och förbättringar, bland annat uppfördes en ny mangårdsbyggnad, men även trädgården genomgick en upprustning. Bärbuskar och prydnadsbuskar planterades liksom popplar. På försök anlades även humlegård men den gav klent resultat och slopades därför snart. Umeåälven har ofta ansetts som humleodlingens norra gräns. Förste innehavare av gården sedan här blev majorsboställe blev W af Donner. Idag finns i boställets gamla kryddgård ett rosarium med rosenbuskar och perennplanteringar anlagt av Umeå kommun.

Hedlunda fänriksboställe i Umeå, okänt år. Intill huset skymtar trädgården. Foto: Västerbottens museum.
Hedlunda fotograferat 2024. På den gamla kryddgårdens plats ligger idag ett rosarium. Foto: Maria Engström.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Källor

Tryckta
Andersson, Siw (red.). Skellefteå museum 100 år: 1882-1982. Skellefteå, 1983.

Dahlberg, Alexander Magnus. En karolins lefnadslopp: som i lifstiden af honom själf blifvit ipennan författadt, Geber. Stockholm, 1911.

Giertz, Martin. Svenska prästgårdar: kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård. Carlsson, Stockholm, 2009.

Giertz, Martin. Så bodde officerarna: tidlösa typhus. Carlssons, Stockholm, 2019.

Husesyn på Nyborg och Dalkarlså. Västerbotten 1989. Umeå, 1989.

Sandström, Anders Z. (red.). Den kultiverade naturen. Nordiska museet. Stockholm, 1988.

Svartengren, Einar. Militära boställen i Norrbottens län. [Förf.], Stockholm, 1943.

Svartengren, Einar. ’Minnen från indelningsverkets dagar och forna krigarhem i Västerbotten’. Västerbotten 1931. Umeå, 1931.

Svartengren, Einar. Svenska officersboställen i Västerbotten. Henry Hamberg, Torsby, 1934.

Swederus, Magnus Bernhard. En trädgårdsbok för svenska adelsmän på 1600-talet. Stockholm, 1886.

Swederus, Magnus Bernhard. Konung Karl IX:s förtjänster om Sveriges hortikultur. Linköping, 1909.

Otryckta
Granqvist, Karin. Kaptenslöjtnantsboställe i Gamla Staden under Hendrich Anton Moritz före och under Den Stora Ofreden. (PDF) The Captain Lieutenant’s Residence Under Hendrich Anton Moritz Before and During the Great Nordic War 2025-01-09.

Husera – kulturmiljöer i Piteå. Staden och byarna – Öjebyn 2025-01-08.

Ilmakunnas, Johanna. Adelns arbete och vardag på 1700-talets svenska herrgårdar – Johan Gabriel Oxenstiernas och Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker. Ilmakunnas_Adelns_arbete_och_vardag.pdf 2025-01-10.

Lundström, Ulf. Några bebyggelsenamn i Kågedalen. Några bebyggelsenamn i Kågedalen – Lokalhistorisk Portal för Skelleftebygden 2025-01-08.

Länsstyrelsen Västerbotten, uppmätningsritning Böle boställes trädgård

Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar

Under åren 2018–2020 gjorde länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län en gemensam satsning på samiskt präglade kulturmiljöer. Finansieringen skedde genom det statliga bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som tilldelas länsstyrelserna av Riksantikvarieämbetet. Särskilt välkomnades projekt som speglar mindre kända företeelser och aspekter av det samiska kulturarvet. Piteå museum beviljades av Länsstyrelsen i Norrbotten bidrag för projektet Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att projektet passade väl in i norrlandslänens syfte, som var att lyfta fram tidigare förbisedda aspekter av det samiska kulturarvet.

Rapportens omslag. Piteå museum 2021.

Syftet med projektet var i första hand kunskapsuppbyggnad och metodutveckling: att undersöka om det är möjligt att få bättre kunskap om den samiska befolkningen i kustbygdens jordbruksbyar i Piteå. Kunskapsinsamling skedde brett, men de fakta som framkom är förstås endast ett axplock av vad som mer systematiska inventeringar skulle kunna ge.

Undersökningen visar dock att det är möjligt att kartlägga den samiska befolkning som tidvis eller i flera generationer varit bofasta i kustbyarna Svensbyn, Lillpite, Roknäs och Böle, att det finns platser i byarna som kan knytas till samisk bosättning och markanvändning, både fornlämningar och övriga kulturlämningar, att ort-, plats- och smånamn vittnar om samisk närvaro och om hur marken nyttjats, samt att det finns traditionsuppgifter knutna till den samiska befolkningen.

Barktäkt vid Kåtan i Svensbyn. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Att samer vistats i kustbygderna har setts som ett problem ända sedan 1500-talet. Sedan dess och i än högre grad under 1600- och 1700-talen reglerade statsmakten genom beslut, lagstiftning och förordningar samernas bosättningsmöjligheter och näringsverksamhet. Ett nyckelbegrepp i statens hållning gentemot samerna var ”laga försvar”. Den som hade laga försvar kunde själv försörja sig genom egna medel, som anställd eller som näringsidkare. Den som var ”försvarslös” kunde däremot avhysas eller sättas på fästning. Det senare finns belagt genom ett exempel från Lillpite (kapitel 1).

Kyrkan har alltsedan 1686 års kyrkolag bokfört socknens befolkning. Samerna har särskilt under 1800-talet klassificerats enligt olika system. Under andra hälften av 1800-talet urskiljdes ”lappar, finnar och zigenare” som etniska och kulturella element som var främmande för ”den svenska folkstammen”. Begreppet ”folkstam” var under 1800-talet det vanligaste, medan ”ras” användes ibland. Vid 1920 års folkräkning användes genomgående ”ras”. Vid 1945 års folkräkning är det begreppet borta. Vid den särskilda ”Lappräkning” som då gjordes bedömdes tillhörigheten utifrån hemspråk och rätt att bedriva renskötsel i enlighet med 1928 års renbeteslag (kapitel 2).

Ortnamn, platsnamn och ”smånamn” bär på historisk information och är starkt kopplade till traditioner. De har en praktisk funktion och bildas ofta spontant utifrån människors behov av att tala om viktiga lokaliteter. De kan också berätta om mark- och resursutnyttjande i äldre tider. I undersökningsområdet är namn som bildats utifrån etnonymen ”lapp” eller utifrån ”ren-” rikt förekommande. De kan sättas i samband med att nomadiserande, renskötande samer alltsedan 1600-talet vintertid flyttat ut till kustlandet och gör så än idag. Det förefaller troligt att ”lapp-” och ”ren-” namnen givits av en icke-samisk befolkning, som haft behov av att särskilt peka på etnicitet och/eller näringsfång. Det är också möjligt att urskilja namn av betydligt äldre ursprung, som har samiska rötter. Det är då troligt att namngivningen gjorts av en samisktalande befolkning och att namngivningen skett innan svenskan blivit dominerande språk. Därefter har namnen varit etablerade och bibehållits av en svenskspråkig befolkning. Exempel på båda kategorierna av namn finns i byarna i Infjärden.

I byarna finns även talrika exempel på fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar som kan knytas till samisk förekomst i området. Dessa kan identifieras utifrån fornlämningsregistret och övrigt kartmaterial, utifrån arkeologisk och historisk forskning men också utifrån de så kallade byaböckerna. Dessa är särskilt intressanta eftersom de även innehåller traditionsuppgifter som i övrigt lämnat få spår i källor och litteratur (kapitel 3).

Kåtan ligger väster om den centrala bebyggelsen i Svensbyn. Benämningen betecknar kåta i pluralis och på platsen finns åtta husgrunder. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Den genomgång av kyrkoarkiven från Piteå socken som gjorts omfattar byarna Böle, Lillpite, Roknäs och Svensbyn. En genomgång av förhörsböcker, födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker och död- och begravningsböcker har gett ett stort underlag för analysen. Pitebygdens forskarförenings databas Piteanor har använts för att komplettera kyrkböckerna.

Undersökningen visar att det i de fyra undersökta byarna i Infjärden har bott cirka 550 samer under perioden 1750 till 1880-talet. Om undersökningen hade kunnat förlängas till tiden före 1750 skulle troligen siffran varit högre. Om andra byar i landsförsamlingen skulle inkluderas är den troliga siffran för samisk närvaro i Piteåområdet närmare 1 000 personer.

Befolkningsundersökningen visar att många av de samer som flyttade till de fyra byarna i Infjärden kom från byar i främst Arvidsjaur och Arjeplog. Vissa av dem var troligen släkt med varandra och att döma av de personer som uppträdde som dopvittnen i de olika byarna, kan man också dra slutsatsen att de samiska familjerna stod i nära förbindelse med varandra. Många namn återkommer som dopvittnen även i andra byar, exempelvis Porsnäs, Blåsmark och Öjebyn. Det tyder på släktskap, sociala kontakter eller annan gemenskap mellan samerna i landsförsamlingen.

Samma tendens är tydlig när det gäller giftermålsmönstret som genomgående är endogamt. Samer i de fyra byarna gifter sig genomgående med samer i någon av de fyra närliggande byarna, med samer i andra byar i landsförsamlingen eller i hembyarna. Det är först i slutet av 1800-talet som vi ser äktenskap mellan samer och en partner med icke-samisk bakgrund, ett så kallat exogamt giftermålsmönster.

Många samefamiljer har många barn, men skillnaden mellan dem och icke-samiska familjer är inte uppseendeväckande. Däremot är dödligheten bland de samiska barnen betydligt högre än hos andra familjer. Det finns exempel där alla barnen i en samisk familj dör. Barnen dör ofta under de första levnadsåren. Farsoter som smittkoppor och rödsot drabbar även icke-samiska familjer, men samefamiljer verkar vara hårdare drabbade. Förklaringen kan vara den utsatta position som många av dem levde under med svåra ekonomiska och näringsmässiga förhållanden, vilket kanske framför allt gällde mödrarna. En mer systematisk analys av barnadödligheten i de samiska familjerna skulle kunna berätta mer om de sociala förhållandena i byarna.

Den samiska befolkningen i Piteåområdet har fyllt en viktig uppgift som arbetskraft i jordbruksbyarna. Samtidigt är skillnaden mellan samer och den fasta bondebefolkningen tydlig. Beteckningen ”lapp” är tydligen viktig som särskiljande begrepp, både från statens och kyrkans sida. Det finns ändå en del exempel på att samer kunde frigöra sig från en underordnad position i samhället. Några kan förvärva ett jordstycke, någon får beteckningen jordtorpare, jordägare och till och med bonde i förhörsboken. Flera exempel finns också på att samer övergår från att vara ”lappdräng” till att bli arbetare (kapitel 4).

På en höjdplatå ovanför Lillpiteälven finns lämningarna av ett samiskt viste. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

*

Både litteratur och muntlig tradition har talat om motsättningar mellan samer och icke-samer i kustområdena. Det finns samtidigt många exempel på goda relationer, på interaktion mellan de båda grupperna och på integration. Att samer under hela historien funnits i kustbygden är uppenbart, men det är svårt att utifrån den forskning som hittills gjorts få en uppfattning om deras ställning i samhället och hur relationerna mellan dem och byarnas övriga befolkning har sett ut. De företeelser som enligt vår bedömning skulle kunna ge perspektiv på hur situationen har sett ut och förändrats över tid, liksom hur integration och interaktion har skett, är exempelvis renhjordarnas vinterbete i kustlandet och systemet med att bofasta bönder, men även borgare och samer, hade skötesrenar som följde med renhjordarna. Genom exempel från Svensbyn och Lillpite vet vi att ägandet av skötesrenar var utbrett, men det saknas forskning på området. Det källmaterial som systemet efterlämnat i form av renlängder, skulle kunna användas för att ge en inblick i hur renägandet verkligen såg ut i jordbruksbyarna. Eftersom även de bofasta renägarna hade renmärken som registrerades av häradsrätterna, borde det vara möjligt att kartlägga ägandet mer i detalj. Renmärkena kunde köpas och säljas. Sådana transaktioner har förmodligen också lämnat spår i källorna.

Om samers arbete i kustbygderna är kunskapen begränsad. I Mellansverige och Södra Norrland fanns ett system med anställda ”sockenlappar”. Från både Luleå och Skellefteå socknar finns uppgifter om att liknande system kan ha funnits i Övre Norrland. I det material som vår undersökning omfattar finns dock inga uppgifter som tyder på ett sådant system. De arbeten som stod till buds tycks ha funnits inom jordbruk, boskapsskötsel, fiske och sjöfart.

Den plats som kallas Lappgärdan ligger på en gräsbevuxen platå ovanför Lillpiteälven. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

Mot slutet av undersökningsperioden betecknas samer också som arbetare. De hade då sannolikt tagit anställning i sågverksindustrin. Sågverk som kan ha haft arbetare från samiska familjer fanns i Munksund, Storfors, Bergsviken och Borgfors. När de övergick till industriarbete verkar det som om de inte längre betecknades som samer i kyrkböckerna. Det finns också ovanligare exempel på försörjning. Från Roknäs finns en person som köpte mark i byn och senare benämns som jordägare och bonde. En same i Roknäs, liksom hans son, nämns på 1700-talet som lappuppsyningsman, respektive uppsyningsman för lappallmogen (kapitel 5).

I kyrkoarkivens längder betecknas samerna under 1700-talet och större delen av 1800-talet med avledningar av etnonymen ”lapp”. Detta förhållande levde kvar fram till 1880-talet, för att därefter försvinna. Vi tolkar detta som att samerna vid denna tid assimilerats in i den jordbrukande, eller i andra näringar sysselsatta, befolkningen. En alternativ förklaring kunde ha varit att statsmaktens och kyrkans inställning förändrats och därför inte längre sett något behov av att kategorisera människorna. Den förklaringen motsägs av att statens folkbokföring under samma tidsperiod allt mer syftade till att särskilja befolkningsgrupperna utifrån rasistiska kriterier.

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg, FD och antikvarie vid Piteå museum
Håkan Myrlund, statsvetare och ordförande i Föreningen Piteå museum

Projektrapporten finns att ladda ned på Piteå museums hemsida:

Under 2022 kommer rapporten att ges ut som bok på Piteå museums bokförlag.