Etikettarkiv: Silver

Ringspännen- manligt, kvinnligt, samiskt

Publicerat av
Svara

Under vikingatid-tidigmedeltid (ca 800-1150) förekommer en smyckeform som kallas ringspännen. De är formade som en ring och tillverkade i brons eller silver. De kan vara relativt enkla till sin utformning men även mycket avancerade. De förekommer i hela östersjöregionen. En lustig detalj är att de på östra sidan Östersjön i huvudsak hör till kvinnodräkten medan på den västra hör de till mansdräkten. Det vet vi då de förekommer i gravar som könsbestämts, tex i Luisatari i Finland och Koppasvik på Gotland. Typen av spänne förekommer också i samiska gravar från Nord-Norge och i metalldepåer som Mörtträsk i Västerbotten och Unna Saiva i Lappland.

Det spänne vi ska titta närmare på  är tillverkat i silver. Det är ca85 mmi diameter stort. Själva bygeln är platt med en ås mitt på. Dekoren på bygeln består i ett tand-mönster och punsade cirklar. Bygelns ändar är uppböjda och har fått en platta upptill, de kallas ändknoppar. Spännets nål har försvunnit, endast fästedelen finns kvar. Den har också en dekor av inpunsade cirklar men inget tand mönster utan streck istället. Nålen har sannolikt varit lite längre än diametern på själva bygeln, alltså så där en minst100 mm. Själva nålen har dock gott av och blivit fast satt vid fästet igen med två brons nitar en gång i tiden. Endast den ena niten finns kvar.

Image

Foto: Lars Backman © Norrbottens museum

Ringspännen, särskilt de i denna storlek har oftast använts för att hålla ihop ett ytterplagg som en mantel. Man stack spännets nål genom tyget och låste fast det genom att vrida bygeln så nålen vilade på spännets bygel och dessutom hindrades från att glida ned av ändknopparna. En ganska fiffig konstruktion.

Som jag skrev ovan hör dessa spännen till mansdräkten på västra sidan östersjön och kvinnodräkten på den andra. Här i norr har vi inte samma referensmaterial att studera så vi vet inte riktigt hur det använts. De flesta ringspännen här är hittade i metalldepåer som Rautasjaure och Unna Saiva. Därför vet vi att ringspännen användes men inte riktigt hur. I Norska Finnmark har några spännen hittats i gravar men då vid tex höftpartiet på de gravlagda och åtminstone då inte hållit ihop någon kappa under hakan eller på axeln som på Gotland eller i södra Finland. Beror detta på att man inte haft den typ av kläder som längre söderut och därför använde spännet på något annat vis eller tyckte man bara att de passade bättre i någon annan funktion? Det vet vi inte idag, men med lite tur kan vi kan ju hitta något i morgon så vi blir klokare.

Vid tangentbordet idag:

Lars Backman

 

Läsa mera

De Samiska metalldepåerna år 1000-1350 – I Zachrisson

Vikingatida ringspännen från Gotland – A Carlsson

Luistari II, The Artifacts – P – L Lehtosalo Hilander

Gotlands Vikingatid (I Gotland Vikingaön) – L Thunmark – Nylen

Lite perspektiv på restid

Publicerat av
Svara

tisdagen den 11:e januari 2011

För postturen Stockholm-Torneå krävdes under sommaren 1648 en tid av 21 ½ dygn. Tre veckor. Det finns uppgifter från andra resande som gjorde samma sträcka på 16 respektive 13 dygn. Det var Réginald Outhier som lyckades med den senare bedriften vid sitt deltagande i den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen 1736-1737. Outhier skildrade sedan sina erfarenheter i verket ”Journal d’un voyage au Nord, en 1736. & 1737” eller ”Journal från en resa i Norden år 1736-1737.Det snabbaste färdsättet att ta sig till nuvarande Norrbotten (då Västerbotten) under barmarksperioden var annars sjövägen. En annan fransman, skalden Regnard, gjorde resan till Torneå på endast 4 dagar med gynnsam vind vid besöket 1681. Tyvärr hade han inte lika tur på vägen tillbaka då motvind och sedan brist på vind gjorde att han fick göra den sista resan till häst och via landbacken.

Vintertid blev det både lättare och svårare att ta sig fram. Lättare i kustlandet där vintervägarna vanligen var väl uppkörda men svårare i inlandet pga. av det motsatta. En normal dagstur i kustlandet under vintern uppgick till ca 7-9 mil om dagen medan motsvarande dagstur på de sämre vägarna i inlandet uppgick till 4-6 mil.

I princip all trafik söderut företogs sjövägen då landvägarna var för undermåliga och avstånden för långa för att upprätthålla någon högre standard på dem, arbetsinsatsen skulle blivit för stor. Detta medförde att i princip all sydlig kommunikation skedde under sommaren med inledning och avslutning under vår respektive höst. Detta mönster kan t.ex. ses i antalet tullbelagda resor per månad till och från Piteå stad år 1637 då en markant topp kan observeras i augusti men att perioden för seglats sträckte sig från maj-november.

Kommunikationen med lappmarkerna bedrevs däremot främst under vintertid. Detta gällde framför allt de tyngre transporterna som t.ex. borgarnas handelsresor och transporterna till och från silververken. Detta var av nöden tvunget då det saknades landvägar och förutsättningar för att uppföra vägar som kunde bära och framföra vagnstrafik. I många fall var dessutom vattendragen ofarbara vilket lämnade enda alternativet att utnyttja dem som frysta. Transporterna fick skötas med ren och släde, det enda tillgängliga och för stunden effektiva hjälpmedlet.


Dåtidens Jeep?

Hur pass beroende man var av vintervägarna för transporterna kan illustreras av en beskrivning av driften av silververket i Lule lappmark från år 1663. Första sommaren bröt man malmen som under följande vintern transporterades till bokverket, där malmen under andra sommaren krossades och varpen bortserades. Under andra vintern kunde sedan malmen transporteras till hyttan i Silbojokk för smältning under den tredje sommaren. Först under den tredje vintern kunde det färdiga silvret föras ned till kusten. I Torne lappmark kunde dock en hel del transporter även ske under sommartid via de betydligt bättre lämpade vattendragen där.

Sätter en del av våra samtida problem i perspektiv va?

Vid tangentbordet: Nils Harnesk