Etikettarkiv: Blästugn

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

Publicerat av
4

fredagen den 11:e mars 2011

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar
Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende. 

Definitivt järnframställning
Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning
Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Järnframställningsplatsen
Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag

 

Byn Skatamark i fokus

Publicerat av
Svara

måndagen den 29:e november 2010

Det är lustigt hur det kan slumpa sig ibland. Norrbottens museum startade ett projekt rörande yngre järnålderns bebyggelse i Norrbottens kustland för ett par månader sedan. Nils Harnesk är projektledare för detta. Uttalade områden som projektet skulle omfatta under sin första fas var områdena i och omkring de två byarna Skatamark och Brobyn i Bodens kommun. Det finns en rik lämningsbild i detta område med aktivitet från stenålder fram till våra dagar, av intresse framför allt är att byarna är belagda i historiska källor under medeltid och att det finns indikationer på bosättning under yngre järnålder.Efter insamlande och genomläsning av skriftligt material från hembygdsböcker till arkeologiska rapporter, skrevs en ansökan till Berit Wallenbergs stiftelse om bidrag till projektet.

Strax efter inlämnad ansökan inkom ett förfrågningsunderlag från Länsstyrelsen om en besiktning av en planerad grävning för jordvärme i…just det…Skatamark. Inga arkeologiska undersökningar har genomförts i byn sedan 1930-tal då två stora fynd av stockbåtar frilades vid dikesgrävning och arkeologer kom dit för att dokumentera fynden. Den första arkeologiska undersökningen i Skatamark på 80 år och just i samband med att ett projekt initierats som just ska behandla området. Slumpen eller ödet? Gott att veta, kul är det i alla fall.

Jordvärmegrävningen skulle beröra en bytomt/gårdstomt avbildad på en karta från 1645. På platsen skall tre gårdar ha funnits år 1645, vid inventeringen 1988 var två av gårdstomterna fortfarande bebyggda.

Schaktet skulle dras österut från nuvarande mangårdsbyggnad, ut i en åkerkant och sedan ned i en angränsande våtmark nordöst om huset. Tydligen är det fördelaktigt att lägga jordvärmeslang i våtmark.

Nbm acc nr 2010:259:006 © Norrbottens museum. Jordvärmeschaktet samt försöket att gå norr om anläggning 2. Foto från V. Fotograf: Nils Harnesk. 

Arbetet utfördes i slutet av oktober just innan det första snöfallet. Carina Bennerhag och jag bedömde att schaktet från huset ut till åkern skulle övervakas som en schaktövervakning, sedan skulle vi lägga ut sökschakt i övriga området för att avgöra ifall intakta kulturlager och anläggningar skulle påverkas av en grävning för jordvärme.Vi kom aldrig till sökschakten. Fem meter in så stötte vi på anläggning 1 som visade sig vara Norrbottens andra funna blästugn, den skadades till del av grävmaskinens skopa men vi bedömde att den kunde lämnas till slutundersökning och att arbete kunde fortsätta. Arbetet fick sedan ändå avbrytas då två anläggningar till framkom i schaktet.

Nbm acc nr 2010:259:002. © Norrbottens museum. Anläggning 1, blästugn. Fotograf: Nils Harnesk.Vi återvände några dagar senare för att slutundersöka Blästugnen. Den uppvisade en något kuriös utformning där kistkonstruktionen delvis utgjordes av ett markfast block. Ugnen har troligen använts flera gånger ända fram till blocket sprack av den kontinuerliga upphettningen.

De två andra anläggningarna som återfanns utgjordes av en trolig kolningsgrop och den andra var av okänd funktion.

Blästugnen är ännu inte daterad men de indikationer vi har fått av materialet och det historiska källmaterialet tyder på att det är en konstruktion från historisk tid. Slaggen var väldigt lätt vilket tyder på en effektiv utvinning av järn, slaggen från Sangis (se blogginlägg från maj och juni) är i jämförelse väldigt tunga. Gården kallas idag för Ulriks men var tidigare ett soldatorp med rotenamnet Wass. Enligt muntliga uppgifter från ägaren av ”I si Gämmeldags”, en av de äldsta gårdarna i byn, ska bonden och soldaten Wass under 1800-tal ha brutit malm i närliggande berg. Det är då inte långt ifrån att tänka sig att denne även tillverkade järn. Enligt folkräkningen 1890 bodde en Adolf Wass på gården.

Dateringen emotses med stor förväntan, oavsett resultat har det dock gett oss Norrbottens andra blästugn. Det är mest troligt en väldigt stor åldersskillnad mellan de två. Blästugnen i Sangis är trots allt från 200-talet efter Kr f och den som vi nu hittat i Skatamark verkar, att döma av den information som kommit fram om platsen, vara åtskilligt yngre. Men som sagt, resultaten från dateringarna har ännu inte kommit….spännande.

Vid tangentbordet denna gång.
Nils Harnesk