Norrbottens museum får årligen in ett antal tips om forn- och kulturlämningar från allmänheten, vilket är värdefull information som kan bidra till att utöka bilden av Norrbottens förhistoria och historia. Vi arkeologer har ju tyvärr inte möjlighet att leta efter fornlämningar överallt runt om i Norrbotten, även om vi skulle vilja, så allmänhetens tips är därmed ett mycket viktigt bidrag till att få kunskap om vad som finns ute i skog och mark.
I veckan har undertecknad tillsammans med Daniel Sjödahl granskat tips av ett 20-tal härdar och 9 rävtanor utanför Glommersträsk, nära gränsen till Västerbotten. Det är tredje året i rad som vi är i dessa krokar och granskar tips, då vi har en återkommande tipsare, Roger, som tycker om att vara ute i skog och mark och leta efter olika lämningar. Det var roligt att träffa Roger igen, som verkligen vet vad han ska leta efter – alla rävtanor och i princip alla härdar har beskrivits och dokumenteras och kommer att registreras i fornminnesregistret. Därtill så hittade vi också några tjärdalar, en kolbotten och en dammvall som också har dokumenterats. Dessutom har vi fått bra motion på köpet – Roger har väldigt långa ben, så det gäller att pinna på ordentligt för att hinna med!
Arkeolog Daniel Sjödahl gör en beskrivning på härden som syns i förgrunden av bilden. Fint läge på torr sandig mark invid sjö.
Rävtanor = grymma jaktredskap
En rävtana är ett gammalt fångstredskap som uteslutande har använts till att fånga räv med. De har också kallats för bland annat rävklåpa, rävtång och räfstabbe. Rävtanorna som vi har registrerat i veckan sitter på rotfasta träd, där träden har avhuggits till en lämplig höjd.
Rävtana
Topparna har täljts till och är rektangulära, och en skåra/klyka har gjorts på den ena sidan. Upptill har man fäst ett bete, som kunde utgöras av ett katthuvud, ekorrhuvud, en köttbit, en fågel, en stekt hästhov (som i både Norrbotten och Jämtland ansågs vara särskilt tilltalande för räven) eller en bit fårskinn. Meningen var att räven skulle hoppa upp för att komma åt betet, som satt högst upp på rävtanan, och att höjden över marken var anpassad så att räven behövde använda framtassarna till hjälp för att ta sig upp till toppen. Då skar en framtass (eller två, om rävtanan hade två klykor) fast i skåran, och rävens fot klämdes fast mer och mer och hölls fast av skårans vassa kanter. Räven blev därmed hängande i tanan fram till dess att den vittjades. Rävtanor var grymma fångstredskap, och Sven Ekman skriver i Norrlands jakt och fiske:
”Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjälhungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven.”
Skiss på tävtana med två klykor/skåror. Ur Norrlands jakt och fiske, av Sven Ekman (1910).
Efter denna vecka kan vi inte mer än att hålla med om att rävtanan var en grym jaktmetod, då det i en av rävtanorna satt kvar ett fastklämt ben. Trevligare var det istället att se att rävtanorna nu för tiden verkar användas som kottegömmor, antagligen åt någon fågel. En av rävtanorna såg dessutom ut att ha en liten peruk av lav på toppen!
Rävtana med kotte
Rävtana med en ”lavperuk”.
Många av rävtanorna som vi har registrerat ligger i ett och samma område, invid eller en bit ut på myrarna. De ser mycket lika ut, och det känns sannolikt att det kan vara en och samma person som gjort dessa fångstredskap och haft en jaktstig i området. Det vore intressant att datera någon av dessa rävtanor och se hur gamla de egentligen är! Kanske får bli ett framtida projekt…
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo
Läs mer om äldre jakt- och fångstmetoder:
Brännström, Edvin. 2006. Äldre jakt- och fångstmetoder i en Norrbottenssocken. Umeå.
Ekman, Sven. 1910. Norrlands jakt och fiske. Uppsala.
