Hantverkare sökes, måste ta bra bilder.

För nästan ett år sen, efter ett kortare uppehåll som fotograf, befann jag mig återigen med kameran i handen och de lätt rostiga kugghjulen satte igång med att tolka önskemål och beställningar från andra. Denna gång var det inte smickrande skildringar av näringslivets alla hörn som önskades, utan snarare ett neutralt öga, en avskalad dokumentation eller typ som att någon viskade ”säg sanningen nu, för en gångs skull”. Det var då jag tillträdde i rollen som museifotograf på Norrbottens museum.

Såklart finns en gnutta överdrift här, det kanske var mer en känsla än sanning jag beskriver, men den berättar på något sätt hur olika roller vi fotografer har. Min bakgrund först som en pressfotograf och sen kommersiell fotograf på kunduppdrag är på många sätt en värld olik den som museifotograf. Jag börjar inse att dramatiken och tidspressen i den ena rollen samt den förväntade förmågan att sminka grisen i den andra, har gett mig förståelse för hur jag inte bör arbeta som museifotograf. Detta är en lärdom som inte ska underskattas. Många av de bilder jag tar i dag ska inte längre snabbkonsumeras för att sedan läggas åt sidan, det är i vissa fall snarare tvärtom att en del bilder ska läggas åsido nu för att bli grund för fördjupning senare. Samtidigt befinner vi oss i snabbmatens tid och samhällets mest raka kommunikationssätt är bildspråket. Så även inom museivärlden blir jag inte helt av med att vara på tårna, som tur är. Museets projektbaserade arbetssätt och vilja att berätta för andra vad som händer i verksamheten ger mig möjligheten att komplettera specialisternas forskning och på ett förenklat sätt visa vad arbetet innebär med hjälp av bilder, filmer och fotogrammetri (3D modeller).

Då jag studerade befann jag mig mitt i övergångsperioden mellan analogt och digitalt fotograferande så utbildningen var fortfarande väldigt analog. För att klara mina uppgifter inför gesällprov fick jag lov att använda ett mörkrum hos en känd äldre fotograf som hade en extrem pondus inom yrket. Kort och ärligt sagt var jag hemskt rädd för gubben varje gång vi möttes, men i ett av våra samtal (dvs. hans monolog och mitt stumma nickande) sa han dessa ord som har snurrat runt i mitt huvud i tjugo år nu (fast på isländska):

”Det enda en kan göra är att sköta sitt jobb och hoppas på att någon gång då och då få ta en bra bild.”

”Vad menar han” tänkte entusiastiske tjugoåringen då, ”klart jag tar bra bilder hela tiden, jag älskar mina bilder!” Men… det tog ett tag och till slut började jag förstå vad han menade.

Det här väcker kanske frågor hos någon om vad tycks vara en bra bild: Är det en bild som är vacker för ögat, är det en bild där det ligger en bearbetad tanke bakom eller är det en bild som ger åskådaren en välkommen bekräftelse eller en ny sanning om sin värld? Det finns inget ett rätt svar på en sådan banal fråga och det ena utesluter dessutom inte det andra. Som alla andra kan jag endast utgå ifrån mitt eget tycke. En bild i min smak är samtidigt estetisk tilltalande och berättande, där jag lägger stor vikt på den senare faktorn. Men den mening jag har lagt i gubbens ord är starkt kopplad till varför vi tar de bilder vi tar, och åt vem. I mitt huvud är det att vara fotograf på beställningsuppdrag snarlikt det att vara hantverkare. Detta har jag eventuellt med mig från min utbildning på Island. Där lärs fotografiyrket ut som praktiskt sådant och resulterar i gesällbrev så som för en snickare eller målare. Liksom för hantverkaren ska yrkeskunskapen och skickligheten finnas samt förståelse för vad det är som beställaren vill ha.  Att göra sitt jobb, dvs. att uppfylla beställningen och leverera kvalité är kravet, att lyckas ta ”en bra bild” efter vägen är bonus som för det mesta kittlar egna egot. Kanske inte målet, men utan tvekan moroten.

Varje beställning en yrkesverksam fotograf får har sitt syfte och de bilder hen tar blir meningsfulla inom det syftet. Men det som också kan vara intressant är vad händer med dessa bilder när de har utfört sitt syfte och med tiden lämnat det helt och hållet. När bilder blir historiska kliver de in i en helt annan värld och kan i vissa fall få en ny betydelse. Vardaglig beställningsbild kan på så sätt också bli ”en bra bild”, med tiden.

Roland Barthes, fransk författare och litteraturforskare, introducerade begreppen studium och punctum i sin bok Det ljusa rummet: tankar om fotografiet och jag kan tycka att de kan agera som behållare för dessa tankar.

Han skriver om betraktarens upplevelse av intressanta fotografier och delar den upplevelsen i det han kallar studium och punctum. Studium refererar till de bilder som väcker allmänt intresse, igenkännande eller nyfikenhet. Dessa bilder kan flesta personer enas om att är intressanta. Punctum är de bilder som av någon anledning väcker en mer djupgående känsla, en ”wow”-effekt om vi vill, men den känslan är individuell och inte allmän. Det fotografi som påverkar dig starkt behöver inte alls göra det hos någon annan.

Vi kan ta några bilder från Norrbottens museums senaste satsning, dvs. påbörjad digitisering av Lea Wikströms livsverk, och sen passa in dem bland dessa tankar.

Lea Wikström, aktiv fotograf i Malmberget mellan 1918 och 1972, var en hantverkare i den mening som jag har varit inne på. Hon hade sin ateljé dit folk kom för att bli förevigad på bild och ibland åkte hon ut med sin kamera på uppdrag hemma hos folk eller åt diverse företag i Malmbergstrakterna. I genomgång över det material som nu digitiseras i Norrbottens museums digitaliseringssatsning finns det inte mycket som tyder på att Lea har tagit bilder på eget initiativ (dock bör tilläggas att genomgången täcker endast några procent av hela samlingen på 100.000 glasplåtar, så det här skriver jag med reservation för att få äta min hatt senare). Lea Wikström tog beställningar och hon gjorde sitt jobb, som vilken snickare som helst. De flesta personbundna porträtten, familjegruppbilderna eller dokumentationerna hon utförde åt företag var kanske i sin tid inte alltid något som skulle väcka intresse hos andra än beställarna och möjligtvis de som stod dem närmast, men allmänt törs jag säga att dessa bilder är högst intressanta för oss idag. Personbilderna är tagna ur sitt privata sammanhang och deras syfte har blivit att visa oss bland annat hur människor klädde sig och kammade sig, hur familjer såg ut och bodde samt att många av företagsdokumentationerna kan nu agera som milstolpar för samhällets historia och samhällsomvandlingen som är högst aktuell i Malmberget idag. Studium-faktorn har vuxit till sig och vi tittar nyfikna på hennes samling idag.

Bild 1: Bildkarta med en flicka och en hund (Acc nr: 1978:3338:15). Bild 2: Oskar Hagström (beställare) (Acc nr: 1978:3298:12-13.13). Bild 3: August Storms 50 års kalas (Acc nr: 1978:3013:6). Bild 4: Fröken Ahlgren (Acc nr: 1978:3309:1-3.3). Fotograf: Lea Wikström.

Men finns det några bilder i samlingen som punkterar mig med en ”wow”-upplevelse?  Ja, för mig gör det faktiskt det och jag kan även argumentera för att det har det också gjort hos andra.

Tittar vi på en bild som Lea tog och beskrev som ”Gruvraset 4/10 1921” tänker vi eventuellt att det här var en intressant dokumentation av en ovanlig händelse, ett intressant faktum men kanske ingen punctum-upplevelse för oss som tittar. Men sätter jag det i sammanhang med det faktum att Malmberget idag är så gott som ett avvecklat samhälle uppslukat av Kaptensgropen, så blir denna grop i Leas bild för mig som ett kusligt omen om det som komma ska 100 år senare.

Gruvraset 4/10 1921 (Acc nr: 1978:3014:1) Topografiska uppgifter: Gällivare socken.
Fotograf: Lea Wikström.

En annan person som också har upplevt denna effekt av en bild från Leas samling är vår inlånade fotograf på museet, Anders Alm, som skrev om det en krönika i Norrbottens kuriren 2 mars 2023. Där lyfter han fram en bild som Lea tog på doktor Gösta Rudell och hans familj. På den bilden poserar de tillsammans med två samiska kvinnor som sitter på golvet vid familjens fötter. Anders skriver:

”Så plötsligt dyker den upp, bilden, som med stor tydlighet öppnar en spricka mellan då och nu. … Doktorinnan håller sina händer på den äldre samekvinnans axlar, som en lite obekväm men vänlig gest. Samekvinnorna har på sig ytterkläder, mössor, vantar och uteskor. De har nog tagits in i salongen endast för att bli förevigade tillsammans med doktorn och hans familj. En bild som kanske skickas till vänner och släktingar som ett exotiskt vykort från Norrbotten.”

Interiör från doktor Gösta Rudell (Acc nr: 1978:3414:8-14). Fotograf: Lea Wikström.

En tolkning och tydlig uppräkning av de detaljer som jag tänker mig har skapat punctum-upplevelsen hos Anders Alm. För min egen del kan jag tillägga att det som nyper tag starkt hos mig är själva blicken hos den yngre samekvinnan och det faktum att hennes ansikte är något oskarpt som tyder på att hon har inte kunnat sitta stilla hela fotograferingstiden. Blicken och rörelseoskärpan får mig projicera på henne min känsla av obehag och ilska över situationen, ilska som får henne att vrida och vända på sig. Det var min punctum-upplevelse av denna bild, du behöver inte alls känna likadant.

Vid tangentbordet,

G. Rúnar Gudmundsson

Referenser och lästips:

Robert Pohjanen, Lea Maria Adina Wikström, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Roland Barthes, Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, 1986 svenska utgåvan: Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm.

Anders Alm, När en bild säger mer än tusen ord,krönika i Norrbottens Kuriren, 2 mars 2023.

Norrbottens museums samlingar, webbplats där det går att söka och beskåda fler av Lea Wikströms fotografier.

Svartbyfäbodarna

I Fäbodskogen, cirka 3 kilometer sydöst om Svartbyn, i Bodens kommun, finns lämningar efter en fäbod. De kallas för ”Svartbyfäbodarna” och består av husgrunder och gropar, synliga som mossbelupna stenar som här och var kikar fram från under den frodiga markvegetationen, väl undangömda på en liten ås. Skogen omkring är tät, mörk och snårig. Det syns att platsen länge varit övergiven.

Fäboden har lämningsnummer L1993:8037 i Fornsök där den länge har haft antikvarisk status ”möjlig fornlämning”. År 2021 var Norrbottens museum på plats för att dokumentera och uppdatera informationen om lämningen.

Innan vi ger oss av mot Fäbodskogen bör vi först orientera oss i tid och rum med en kortfattad historik om platsen.

Fig. 1 Svartbyns första karta från 1645. Hämtad från ”Boken om Svartbyn” av Harry Berggren (red) 1999.

Svartbyn nämns i 1543 års jordebok. Det är en av de byarna inom Överluleå socken som tillkommit redan under medeltiden och var en av socknens större byar under mitten av 1500-talet. På 1600-talet bestod Svartbyn av en rad långsträckta gårdar intill Svartbyträsket. Kartor från denna tid beskriver att åkrarna i de södra gärdena ofta fryser och att byn har ”elaka ängar” i kärr och moras en mil utanför byn. De syftar förmodligen på slåttermarkerna kring Rör- och Ängesträsket, strax norr och nordöst om Svartbyfäbodarna. Ortnamnen i fäbodens närhet vittnar om sank mark som nyttjats för myrslåtter och jordbruk, såsom Ronningen (röjningen), Flarken (vattensjuk myr/surpöl på myr), Flarkenmyran, Degermyran (deger = stor), Degerträskmyran, Rörmyran (rör = vass), Rörträsket, Höträsket, Starrmyran, Ängsträsket, Nötmyran, Nyänget och såklart Fäbodskogen i vilket Svartbyfäbodarna ligger.

Under mitten av 1700-talet inleddes en intensiv nyodling inom de gamla byarna. Nyodlingen understöddes av myndigheterna som utlovade skattefrihet för odling i mossar, kärr och svårtillgänglig mark. Ofta var det mark i anslutning till odlad jord som togs i anspråk, men ibland även mark längre bort om förhållandena var fördelaktiga, exempelvis vid fäbodarna.

På avvittrings- och storskifteskartor kan man ibland studera fäbodväsendes utbredning. Marker delades här in i inägojord och utmark. Storskifteskartorna innehåller oftast uppgifter om inägojord och på avvittringskartorna avmättes utmarkerna. Inägorna låg nära byarna och bestod av åker och äng medan utmarkerna användes som betesmarker. Många fäbodar låg i utmarkerna och avvittringskartorna kan ge en anvisning om skogsfäbodarna, strandfäbodarna kan ibland finnas representerade på storskifteskartorna.

På avvittringskartor från 1794 kan man se att marken runt och söder om Lillträsket bestod av ängar och betesmyrar. Svartbyfäbodarna går inte att urskilja på karta då denna slutar ungefär i höjd med där fäbodarna ligger. I området beskrivs dock marken som betesmyrar som ”kan förbättras”. Fäbodarna finns med på Häradsekonomiska kartan från 1859-78 där de står nedtecknade som ”Fäbodarne” (fig. 2).

Fig. 2 Häradsekonomiska kartan, 1859-78. Inringat är ”Fäbodarne” på platsen för Svartbyfäbodarna. © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J122-28-1.

Fäbodarna finns även med på Generalstabskartan från 1890-91 där de nämns som ”Fäb.” (fig. 3).

Fig. 3 Generalstabskartan, 1890-91, © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J242-36-1

I handlingar från Svartbyns byakista kan man läsa att ”Ängesträskfäbodarna” utsynades som fäbodställe den 2:a oktober år 1786 åt samtliga hemmansägare i Svartbyn. Ängesträsket ligger ca 600 meter norr om Svartbyfäbodarna. ”Ängesträskfäbodarna” bör således syfta på vad man idag kallar ”Svartbyfäbodarna”. Dels då de ligger i nära anslutning till Ängesträsket och dels då det inte finns några andra kända fäbodlämningar i närheten. Då de inte nämns vid namn på kartorna verkar de inte ha kallats varken ”Ängesträskfäbodarna” eller ”Svartbyfäbodarna” vid denna tid. Åtminstone inte i någon officiell bemärkelse.

Fig. 4 Källargrop vid Svartbyfäbodarna, foto från SSV av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-04

Fäbodlämningen består av 5 husgrunder. Några husgrunder har källargropar, en husgrund har en spismursrest och en husgrund består endast av en stenlagd grund.

Fig. 5 Det sydöstra hörnet av husgrund inom lämningsområdet, foto från SÖ av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-16

Här och var på den lilla åsen finns även ett antal gropar, möjligen mjölkgropar, som kan ha använts för förvaring.

Fig. 6 Zinkhink funnen intill gropar inom lämningsområdet, foto från N av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-20

Under utredningen föreföll fäbodlämningen ha en relativt hög ålder, baserat på grad av övergivenhet såsom erosionen synlig i groparnas kanter samt vegetationen i och intill lämningarna. Många av husgrunderna hade stora granar som växte i eller strax intill dem. Diametern på flera av granarna var upp till 5 dm, vilket tyder på att lämningarna varit övergivna en längre tid. Gran är dock ett förhållandevis snabbväxande träd och marken i och kring fäbodlämningen är relativt frodig. Enligt uppgift från boende i området har man tagit borrprov i en av de fällda granarna vid fäbodlämningen. Då man räknat årsringarna visade det sig att trädet var 150 år gammalt. Borrprovet gjordes i samband med att Svartbyns byamän röjde upp en stig runt området och markerade ut lämningarna med stolpar. Detta gjordes i samråd med Skogsstyrelsen. Om åldern stämmer och om granen som provtogs var en av dem som vuxit i eller precis intill någon av lämningarna ger det en indikation om när platsen övergavs, det vill säga 1800-talets senare hälft. Detta är emellertid en gissning eftersom vi inte vet ur vilken gran provet togs. Växte granen en bit från någon av lämningarna kan denna ha stått på platsen under fäbodens brukningstid. Uppgiften om borrprovet och granens ålder ger oss emellertid en inblick i platsens vegetationshistoria och således en anvisning om hur gamla träden i området tycks vara.

Fig. 7 Ingång till källargrop inom lämningsområdet. I förgrunden är en gran som vuxit upp genom källargropens vägg, foto från ÖSÖ av Åsa Lindgren © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-8

Enligt tidigare beskrivning av lämningen skulle det finnas urschaktningar och röjda ytor inom området. Åsen är tätt bevuxen och inga röjda ytor kunde återfinnas vid fältbesöket, men runtomkring finns utdikade myrar, spår efter äldre tiders myrslåtter. Kanske var det dem man sett? Skogsfäbodarna saknar odlad vall och tomten skiljdes inte från omgivande skog. Inhägnader saknas också då det inte fanns odlingar kring fäboden som behövde skyddas från kreaturen. De ligger ofta i anknytning till en sjö eller på en kulle och deras läge utgick helt från djurens betesbehov.

Fig. 8 Arkeolog Åsa Lindgren håller i handstruket tegel som återfanns intill gropar inom lämningsområdet, foto Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-10

Vi vet fortfarande inte säkert när fäboden övergavs eller om man bedrivit odling på platsen. Men tack vara de spår som fortfarande finns kvar och det arkivmaterial som finns bevarat så vet vi i alla fall att Svartbyfäbodarna tillkom 1786 och har nu antikvarisk status “fornlämning”.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog

Referenser och lästips: 

Berggren, H. (red) 1999. Boken om Svartbyn. Byakistan berättar. 1. utg. Boden: Agbok

Enequist, G. (1937). Nedre Luledalens byar: en kulturgeografisk studie.
Diss. Uppsala Universitet.

Larsson, H. (2021) Rapport 2021:9. Svartbyfäbodarna 2021. Arkeologisk utredning etapp II kring Svartbyfäbodarna L1993:8037, Svartbyn, Boden 1:50, Svartbyn 2:7, Överluleå socken, Norrbottens län. Nbm dnr: 105-2021

Lantmäteriet, Historiska kartor, aktbeteckning 25-ölå-53

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-Id: J122-28-1:

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-ID: J242-36-1

Pellijeff, G., 1987. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 3 Bodens kommun. A
Bebyggelsenamn. Umeå.