Historiska kartor

Tänk att kunna resa utan att förflyttas och att dessutom resa i tiden – vore inte det en dröm?! Med lite fantasi och med hjälp av historiska kartor så är det faktiskt möjligt – nästan i alla fall. I detta blogginlägg tänkte jag göra en liten resa som förhoppningsvis kan inspirera till resor på egen hand.

Lantmäteriet är den myndighet som kartlägger Sverige, något de har gjort i snart 400 år. Den förste lantmätaren, Anders Bure, tillträdde sitt ämbete 1628. Kung Gustav II Adolf gav honom i uppgift att göra en systematisk uppmätning och kartering av landet. Det som kartlades var gårdar, byar, städer och deras tillhörande marker. Skattläggning, ägotvister och skiften låg ofta bakom de karteringar som utfördes under 1600-talets senare del.

Under 1700- och 1800-tal ägnade lantmätarna en stor del av sitt arbete åt de stora jordreformerna – storskiftet, enskiftet och laga skiftet. Dessa reformer syftade till att effektivisera jordbruket genom att samla ägor i större och mer sammanhängande enheter. Här i Norrbotten var det i stort sett bara Storskiftet och Laga skiftet som genomfördes och det senare pågick in på 1900-talet. De beslut som togs och de kartor som upprättades då gäller fortfarande, om inte någon senare lantmäteriförrättning utförts.

Vid mitten av 1800-talet började även en mer systematisk kartläggning av landet, vilket gett oss generalstabskartan och häradsekonomiska kartan och ekonomiska kartan. I samband med utgivningen av den ekonomiska kartan påbörjades även den systematiska fornminnesinventeringen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg.

Alla kartor och tillhörande handlingar som lantmätarna upprättat sedan 1628 finns bevarade. Det är en unik kartsamling som innehåller mer än en miljon historiska kartor. Sedan 2009 är de även tillgängliga digitalt via lantmäteriets söksida för historiska kartor. Det är där vi kliver på vår resa!

Luleå 400 år

Jag tycker det passar bra att kika lite närmare på Luleå, som i år firar 400-år i år. Jag börjar med en karta från 1642. Då var staden endast 21 år gammal och låg där Luleå Gammelstad, eller kyrkbyn ligger. Det som visas på kartan nedan är bland annat kyrkans mark och prästgården. De odlade inägorna är omgärdade med staket och det råder inga tvivel om vad det är för typ av skog i området. Själva staden innanför stadsmuren (som mer ser ut som ett träplank) är inte utritad på denna karta. Det beror sannolikt på att det var kyrkans jordbruksmark som var det intressanta. Trots propåer från staten om att borgarna (köpmännen) skulle bosätta sig i staden var det huvudsakligen kyrkstugor och stall som återfanns här. Köpmännen bodde kvar på sina gårdar i byarna runt omkring.

– Avmätning av en del av stadens ägor, upprättad av lantmätare Olof Tresk 1642. Bilden högst upp till vänster visar hela kartan, därintill ses en beskrivning av kartans innehåll. De tre bilderna i mitten är utsnitt av kartan: 1 och 2 = kyrkan och stadens område innanför stadsmuren; 3 = prästgården och 5 = klockarens gård. Längst ned ses kartans skalstock. Akt-ID: Å19-1:z1:83-86.

1600-talets kartor kan vara svåra att förstå, eftersom både handstil och språk skiljer sig mycket från dagens. Som tur är finns dessa kartor även tillgängliga via Riksarkivet och där är även den text som finns på kartorna renskriven! Själva kartorna kan bjuda på riktigt fina detaljer. Se bara på tallarna med sina skuggor, portarna in till staden och inte minst kartans kompassros!

Här nedan ser vi en karta över prästgårdens ägor 1686. Nu förstår vi att staden flyttat, då det står ”Gambler Stads platsen” (gamla stadsplatsen) strax under kyrkan. År 1649 flyttades staden till sin nuvarande plats eftersom viken in till hamnen blivit för grund för båttrafiken. På kartan syns hamnen som en liten brygga i vattnet.

Luleå Gammelstad. Utsnitt av lantmätare Johan Gedda Perssons karta från 1686. På kartan visas prästgårdens marker. Kyrkan ses som en rödmarkerad byggnad lite till vänster i bild och prästgården är den röda bygganden till höger. Vägen ner till hamnen är tydligt utritad och den slutar i en liten brygga. Akt ID: Å23-29:1

Luleå – Nya staden

När vi kommer framåt i tid blir kartorna lite mer begripliga och texten lite mer lättläst (eller mindre svårläst), även om det kan variera mycket mellan kartor och mellan de olika lantmätare som upprättat kartorna. Beroende på vilket syfte kartan haft är de även mer eller mindre informativa. En karta som gäller en gränsdragning innehåller ofta bara själva gränsen och dess brytpunkter. Kartan nedan är lite mer innehållsrik, då den är upprättad i samband med planering av Luleå handelsstad 1790. Den första bilden visar hur staden faktiskt såg ut när lantmätaren gjorde sin kartering. Till den hör en förteckning över tomtägarnas namn och deras yrke. Därefter följer en ny karta, som är ett förslag på hur staden skulle kunna se ut.

Stadsplaneringskarta upprättad av lantmätare Olof Clausén 1790. Den översta kartan visar stadens faktiska utseende och till den hör en förteckning över tomtägarna. Längst ner är ett förslag på en ny kvartersplanering för staden. Akt-ID Å19-1:3

Begreppet stad gör i alla fall att jag tänker på relativt stora hus och tät bebyggelse, men så var inte fallet med Luleå under 1700-1800-tal. Bilden nedan är inte exakt daterad, men är tagen någon gång före stadsbranden 1887. Fotografen (okänd) står längst upp på Storgatan, vid Residenset. Till vänster i bild är gamla läroverket, eller ”språklådan” som den senare kom att kallas. Denna byggnad finns kvar idag och tillhör gymnasiebyn. Till höger i bild ser vi Gustafskyrkan som stod klar 1790, men som förstördes i branden. Förutom kyrkan förstördes 75 av stadens gårdar och cirka 700 personer förlorade sina hem.

Storgatan i Luleå någon gång innan 1887. Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:150
Luleå dagen efter branden 1887. Bilden är tagen från hörnet av Rådstugatan och Storgatan.
Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:168

När staden byggdes upp igen efter branden byggdes husen i sten och tegel. Kvarter och gårdar lades med större avstånd för att undvika ett liknande brandförlopp i framtiden. Strax därefter, 1892, upprättas en karta med förslag på namn på stadens nya kvarter.

Karta, beslut för stadens kvartersnamn. Akt_ID: 25-lul-h13/1892

Nu börjar Luleå likna den stad som vi känner igen idag. Den stora skillnaden är att staden vuxit och fortfarande växer både till ytan och på höjden. Nedan är ett exempel på en ekonomisk karta från 1948, eller ”grönsaksbladet” som den även kallas, då bakgrunden består av en grönfärgat flygfoto.

Ekonomisk karta över Luleå 1948. RAK-ID: J133-24l8i50

Det här blev inte riktigt den resa som jag tänkt från början, men väl en liten presentation av några olika historiska kartor. Jag hoppas att det väckt ett intresse för att själv börja botanisera i denna fantastiska, kulturhistoriska skatt!

Avslutningsvis vill jag även tipsa om en kommande föreläsning om historiska kartor. Det är Pär Connelid, arkeologiskt inriktad kulturgeograf, som kommer att hålla en föreläsning den 14 april klockan 18:00. Boka in detta datum och håll ögonen öppna för mer information om hur du tar del av den digitala föreläsningen.

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Husgerådskammarens föremål

Vi har under våren 2020 haft två silverföremål med en Norrbottnisk koppling utställda i museibyggnaden. Föremålen har varit deponerade hos oss under en längre tid, men de har nu återlämnas till ägaren, Kungl. Husgeråds-kammaren. Tyvärr tvingades museet stänga ner under Coronapandemin, varför få har haft möjlighet att se utställningen. Nedan följer något om dessa silverföremåls bakgrund.

Kruthorn av silver

År 1858, när han redan hade övertagit regeringen som vicekung, men formellt fortfarande var kronprins, reste den blivande Karl XV upp till Norrbotten på Eriksgata. Resan, mellan juli och augusti, gick upp efter Lule älv till Kvikkjokk och tillbaka, samt kortare turer till Överkalix samt Haparanda och Torneå.

Vid den här tiden ökade befolkningen i norra Norrland kraftigt och det samma kan sägas om landsdelens betydelse, bland annat genom en framväxande träindustri och bättre kommunikationer. Dessutom hade släkten Bernadotte (Carl XIV Johan och Oscar I) redan tidigare ekonomiska intressen i Gällivareverken. Ett annat skäl till resan var att ge den konstintresserade kronprinsen tillfälle att utföra landskapsmålningar.

Inför kronprinsens ankomst genomfördes omfattande förberedelser i de trakter han skulle besöka. Landsvägar, överfarter, broar och hamnar reparerades och alla ledstänger målades röda. På flera orter restes även äreportar och blomkransar sattes upp. Eftersom stora delar av Norrbottens inland vid den här tiden saknade landsvägar, kom huvuddelen av resan att ske till båt och med häst. Kronprinsen var under resan ständigt klädd i en grå jaktrock med livrem och hatt. Till det bar han höga stövlar eller samiska pjäxor i skinn, fyllda med hö för att motverka skavsår.

Kronprinsens resesällskap bestod av uppemot trettio personer. De förnämsta var civilminister Ludvig Almqvist, läkaren Pehr Henrik Malmsten, förste hovmarskalk Wilhelm Sandels, astronomen Nils Haqvin Selander, kaptenen Oskar af Dalström och kronprinsens adjutant, konstnären Fritz von Dardel. Dessutom innehöll sviten två fransmän, nämligen hovmästaren ”Remmi” och kocken ”Måråa”, samt en garderobsföreståndare, en jägare och fyra pager.

Möllenborgs silververkstad i Stockholm, och dess ägare Louis Constant Féron, fick inför avresan en beställning från kungahuset på en serie kruthorn i silver. Dessa kom kronprinsen att under resan utdela som gåvor till olika bemärkta personer.

Kruthorn av silver. Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Avfärden från Stockholm skedde med ångfartyget Valkyrian den 24 juli. En annan mindre båt som användes uppför Luleälven var specialbyggt för det kungliga ändamålet. Det var utrustat med soltält och bar unionsflaggan i aktern. Valkyrian medföljde hela vägen till Luleå. De första landstigningarna gjordes i Gävle och Härnösand. Därifrån gick resan till Bodums socken, där en björnjakt arrangerades. Björnarna lyckades dock bryta ringen och ta sig ur fällan och kronprinsen infångade istället en räv och sex harar.

Sällskapet anlände på kvällen den 9 augusti till Piteå som varit länets residensstad fram till den 25:e juni samma år. Där mottogs kronprinsen av landshövdingen Anders Emanuel Ros. På Societetshuset hölls en välkomstfest, varunder Fältjägarnas musikkår spelade och sångare sjöng Kungssången. Natten tillbringades i konsul C A Winroths bostad. På morgonen dagen därpå utfördes en simulerad säljakt i den numera igenfyllda Sundskanalen. De två skyttarna var placerade på Kyrkbron, medan ”sälen” uppenbarade sig i närheten av Getbron. När det första skottet smällde och kulan visslade över bron, höjde ”sälen” på huvudet och röt. ”Skjut inte på mig, din dumma    dj-l.”

Efter ett hästbyte i Öjebyn och en kortare utfärd till Arnemark, intogs en måltid hos handlanden, sedermera brukspatronen, Carl Anton Hedquist. Sällskapet anlände till Luleå den 10 augusti. Kronprinsen bodde hos landshövding Ros på det nybyggda residenset. Om mottagandet skrev ett ögonvittne:

”Vid entrén till residensområdet hade uppförts en äreport, vid vilken stadens unga damer välkomnade den höge gästen med blombuketter, medan samtidigt salut gavs från ett fartyg i hamnen och hurrarop höjdes av den församlade folkmassan, vilken räknade ett stort inslag av allmoge. Å residensgården voro samlade civila och militära ämbets- och tjänstemän, magistraten och borgerskapet.”

På Karls initiativ anslöt sig Ros, lantmätaren Johan Erik Nyström och kaptenen Claes Adelsköld till resesällskapet, då dessa hade större kunskaper om den lokala terrängen än kronprinsens egna män. Med på prinsens vagn fanns dessutom en bur med levande kycklingar. Detta väckte tydligen stor uppståndelse i Norra Bredåker, där ingen ur lokalbefolkningen tidigare hade sett kycklingar. Enligt von Dardels berättelse skulle folket där ha trott att fåglarna var påfåglar eller kalkoner. I Bredåker upphörde också landsvägen, varför resten av resan gjordes med båt. Därefter passerade sällskapet Svartlå, där frukost intogs hos inspektor Eckhéll. Karl tog sig också tid att göra teckningar av omgivningarna. Natten tillbringades hos kronoåbon Johan Sundqvist i Vuollerim, där kronprinsen och von Dardel sov på enkla halmbäddar övertäckta med lakan.

Följande morgon, den 13 augusti, begav sig kronprinsen, bonden Sundqvist och kronolänsman J. E. Ullenius från Jokkmokk ut för att jaga änder i Vuollerimselet, men jaktlyckan uteblev. På dagen fortsatte färden mot Nelkerimselet och första anhalten blev byn Koskats. Karl utmanade där Sundqvist, känd för att vara den starkaste i socknen, i brottning och de två tävlade om vem som kunde lyfta det tyngsta järnspettet, vari Sundqvist besegrades. Från Koskats gick resan till häst mot Mattisudden. Kronprinsen insisterade på att promenera hela sträckan, trots att Ullenius erbjöd honom sin häst. När Ullenius frågade om kronprinsen kände sig trött, svarade denne: ”Du känner icke mig”, varpå han öppnade sin jaktplunta. ”Kom och tag dig en klunk”, sade han till Ullenius och erbjöd honom därtill en cigarr. Efter att Karl druckit och rökt fick han nya krafter och någon trötthet märktes inte av.

Med roddbåt gick resan till Mattisudden, där kronprinsen gästade flera samiska hem och bjöds på renmjölk, renost och kött. En förmögen nybyggarsame vid namn Per Andersson Rim (1814-1872) skänkte honom två renkalvar och mottog av kronprinsen ett kruthorn i silver. Renkalvarna var avsedda för slakt, men kronprinsen ville hellre ta emot dem levande och att de skulle vårdas av givaren. Denna episod är upphov till en lätt moraliserande, traderad berättelse utan större trovärdighet. Nämligen att Per Andersson Rim en dag dyker upp vid Stockholms slott med en renhjord, avkomlingar till de ursprungliga två renarna.

Från Mattisudden gick färden över myrarna till Jokkmokk. Sträckan var en av de mest strapatsfyllda under hela resan. Hästarna hade svårt att balansera på spångarna som lagts ut över myrarna och landshövding Ros föll med sin häst ner i ett myrhål.

I Jokkmokk övernattade Karl hos pastor Gustaf Westerlund och dennes familj. Pastorn hade sjutton barn, även om alla de inte befann sig hemma vid detta tillfälle. Civilminister Almqvist valde av hälsoskäl att stanna kvar i Jokkmokk, där han fick uppehålla sig på prästgården. Hos handlaren Stenman köpte Karl samiskt silver och pärlor och han gav till fru Westerlund ett dyrare guldarmband. Pastor Westerlund följde med kronprinsen till Kvikkjokk och klarade resan bra trots att han led av klumpfot. Från Jokkmokk fortsatte färden med tretton båtar över den tre mil långa sjön Skalka. Längs vägen passerade de Saskam, Purkijaur, Randijaur, Parkijaur och Björkholm samt rodde längs Skalkajaure till Granuddens skvaltkvarn, Tjåmotis och Njavve. Westerlund förvarade sin prästkappa och prästkrage i ett paket av tidningspapper i sin bakficka och kunde snabbt ta fram dem om han tvingades improvisera en mässa. Så skedde i Njavve, där Westerlund döpte ett nyfött samebarn.

Till Kvikkjokk ankom de på söndagsmorgonen den 14 augusti efter att rott över den stora sjön Saggat. När kronprinsens båt siktades från Kvikkjokks strand, ringdes det in till gudstjänst, vilken förrättades i det gamla kapellet på samiska av prästen Johan Læstadius, son till Carl Laestadius, en halvbror till Lars Levi och Petrus. Tillsammans med Kvikkjokksbon Nils Erik Jakobsson gjorde Karl en båttur till Mertiken och Kvikkjokksdeltat, där kronprinsen passade på att jaga änder och bestiga Vallifjället, som efter det kom att kallas ”Prinsens kulle”. Samma berg hade Carl von Linné bestigit under sin lapplandsresa 1732. Dagen därpå närvarade det kungliga följet vid en vigselakt i Kvikkjokks kapell. Bonden Mats Stenman skulle vigas med den förre kyrkvärdens dotter. Eftersom brudens far inte var i livet, överlämnade kronprinsen henne åt brudgummen och efter vigseln gav han dyra gåvor och silvermynt åt brudparet.

Enligt Birgit Th. Sparre skulle kronprinsen även försökt fiska pärlor i Silpajokk och Purkijaure, men samiska fiskare hade redan tömt vattnen på pärlor. Sällskapet lämnade Kvikkjokk den 15 augusti och rodde med tolv båtar nerför den branta forsen. Fritz von Dardel skrev om detta: ”Prinsen, som annars är så oförskräckt, nöp mig krampaktigt i armen och var förvånad över mitt lugn.” Natten tillbringades hos en jordbrukare på Björkudden. Hela natten plågades prinsen och von Dardel av myggen, vilka enligt dem var resans värsta plåga. På morgonen smorde husbonden in deras huvuden i tjärolja, vilket mildrade plågan. Under återfärden stannade sällskapet till på en holme i Skalkasjön. En måltid intogs och kronprinsen gjorde upp en stockeld. När de skulle lämna holmen föreslog en av roddarna, nämndemannen Carl Erik Pettersson, att holmen skulle döpas om till ”Prinsens holme”, vilket alla tyckte var en god idé. ”Vad heter holmen nu då”, frågade kronprinsen av Pettersson, som svarade ”Kåddesuoloj”. ”Nå vad betyder det”, frågade kronprinsen, som missförstod Petterssons svar. När så Pettersson svarade ”Vildrensholmen”, blev Karl arg och svarade: ”Vet hut, tycker du jag är som en vildren” och sparkade Petterson i stussen.

Jokkmokk nåddes den 17 augusti. Kronprinsen bad pastor Westerlund redogöra för sin dåliga ekonomi och erbjöd sig att betala militärutbildningen för en av Westerlunds söner. Westerlund gick med på detta och sonen, Oscar August, utbildades senare vid Militärhögskolan Karlberg i Stockholm. Han blev senare kapten vid Dalregementet. Eftersom två andra av pastorns söner skulle resa ner till skolan i Luleå inom kort, beslöt Karl att låta dem följa med honom på Valkyrian, vilket de också gjorde. Återresan gick via Vuollerim till Norra Bredåker, där Valkyrian väntade. Med henne fortsatte färden till Boden och därifrån med hästar till Luleå, dit kronprinsen och hans sällskap anlände den 20 augusti.

Innan avresan från Luleå utdelade kronprinsen Vasaorden till olika personer som varit behjälpliga under resan. Under en promenad delgav landshövding Ros hustru kronprinsen sin önskan om att flytta söderut och Karl lovade att ge hennes make en befordran. Året därpå utnämndes därför Ros till generalskogsdirektör och chef för Skogsstyrelsen.

Den 21 augusti passerade det kungliga följet Råneå, Töre och övernattade i Månsbyn. Följande dag fortsatte färden till Överkalix och den 24 augusti reste de via Lantjärv och Nikkala till Haparanda. Den 26 var man i Övertorneå. Kronprinsen och Fritz von Dardel beslöt att göra ett besök i ryska Torneå för att inhandla pälsar. Om det berättar von Dardel i sina memoarer:

”Trots alla försiktighetsmått var vid vår ankomst till staden, prinsens inkognito, tack vare de ryska spionernas påpasslighet, redan förrått, och vi blevo plötsligt omringade av en avdelning donska kosacker, som framsprängande i full galopp och med fällda pikar, sågo så hotande ut, att jag fruktade, att de kommo för att enlevera den svenske regenten. Men sedan de lika hastigt, som de framryckt, dragit sig tillbaka och sedan åter utfört några vilda och bullersamma rörelser, uppställde de sig på två led och intogo en orörlig ställning, medan officeren saluterade prinsen med sin sabel.”

Kronprinsen tog inte allvarligt på kosackernas angrepp, utan lät von Dardel ge kosackerna en riksdaler var som uppskattning för paraden. Till kronprinsens ära hölls en bal i Haparanda, där en av kronprinsens resekamrater, civilministern Almqvist förälskade sig i en apotekardotter. Almqvist ville be kronprinsen om tjänstledighet för att kunna stanna kvar i staden, men von Dardel avrådde honom från att fråga. I Salmis gick kronprinsen och hans sällskap ombord på Valkyrian och reste över Bottenhavet till Stockholm. Återkomna till Stockholm möttes det kungliga följet av jubel och festligheter på Skeppsholmen.

Under resan utförde Karl en mängd målningar och teckningar av landskap och byar. Vid ankomsten till Kvikkjokk stannade han bland annat till vid Årrevarats och målade fjället Staika. Det mest kända av hans målningar från resan är dock Utsikt från Kvikkjokk, som färdigställdes 1859. Målningen ställdes ut på Bildmuseet i Umeå 1990 med anledning av att Umeå universitet då fyllde 25 år. Han gjorde även en målning föreställande Kvikkjokks kapell. Under hela resan utförde Fritz von Dardel över sjuttio teckningar och målningar, ofta med en humoristisk anstrykning. De flesta av dem skildrar resan och resesällskapet. Samtliga av von Dardels bilder finns publicerade i samlingen Reseminnen från Norrland, som finns bevarad på Nationalmuseet i Stockholm.

Störst betydelse fick Karl XV:s eriksgata för Norrland och provinsens utveckling. Kronprinsen förstod att nyckeln till provinsens utveckling var bättre kommunikationer och en utbyggd infrastruktur. Det var ett av skälen till att kapten Adelsköld vid Väg- och vattenbyggnadskåren följde med på resan från Luleå till Kvikkjokk. Karl konsulterades också av lantmätaren Per Henrik Widmark, som hade förslag på en omfattande järnvägsutbyggnad från kusten till Norrbottens inland. På grundval av det lät Karl utnämna Widmark till landshövding i Norrbotten efter Anders Emanuel Ros och som sådan kom Widmark att förverkliga flera av dessa ambitioner.

Vid Karl XV:s besök i Lappland pågick järnvägsbygget mellan Gällivare och Strömsund. Karls plan var att malmen skulle transporteras med tåg från Gällivare till Storbacken och sedan fraktas med båt nedför Luleälven. Forsarna skulle kringgås genom en ny kanal, ett projekt kungen diskuterade med Adelsköld och Per Henrik Widmark. 1863 bildades aktiebolaget The Gellivare Company, Ltd och kanalprojektet fick fart, men bara några år senare gick företaget i konkurs och kanalbygget fick avslutas. Resterna av den så kallade Engelska kanalen kan fortfarande ses längs Luleälven. Inte förrän 1888 byggdes slutligen en järnväg mellan Gällivare och Luleå och gruvnäringen kunde ta fart.

För att främja jordbruket i Norrbotten och samtidigt inrätta en jordavlönad milis, likt det ungerska gränsvärnet lät Karl 1859 bilda Norrbottens Kolonisationskommitté, men dess verksamhet blev kortvarig. Kommitténs medlemmar var lantmätare Nyström, kapten Adelsköld, generaldirektören för Fångvårdsstyrelsen Wilhelm Stråle af Ekna och hovstallmästare F. Boy. Ordförande var kronprinsen själv. Mot slutet av 1800-talet var dessa frågor åter aktuella och flera olika kolonisationsformer, denna gång för skogsbrukets utvecklande, kom att avlösa varandra.

Genom Karl XV:s arbete med att utveckla norrländskt jordbruk och norrländsk industri gick Norrland från att vara den mest försummade landsdelen i Sverige till att bli en av de mest utvecklande. Detta väckte irritation hos riksdagsmän från andra delar av landet; vid riksdagen 1862–1863 klagade Lars Johan Hierta på att Norrland fick mer lån och anslag än de andra landsdelarna.

Under en frukost hos kyrkoherde Lars Isak Hellman i Överkalix nämnde Karl expeditionen till Kvikkjokk. Halvt på skämt sade han till bordskamraterna:

”Aldrig i mitt liv kan jag påminna mig hava haft så lugnt och trevligt, som under denna resa. Vill ni som jag, gossar, skaffa vi oss en farm någonstans uppefter Lule älv och slå oss ned där som nybyggare, om det skulle bliva för tråkigt nere i Stockholm.”

Tanken var att starta ett jordbrukshemman i Norrbotten. Kapten Claes Adelsköld föreslog att gården skulle heta Åminne i åminnelse av Karls Norrbottensresa. Kronprinsen bestämde att hemmanet skulle bli ett slags aktiebolag och att aktierna skulle kosta 300 kronor styck. Lantmätare Johan Erik Nyström fick i uppdrag att inköpa odlingsbar mark. Gården låg i trakten av Edefors, i Bodens kommun, omkring 8,5 mil utanför Luleå. Hela egendomen omfattade 1 051 68 hektar.

Till en början skulle bolagets enda aktieägare vara de sju stiftarna, men redan vid den första bolagsstämman insåg de att kostnaderna var allt för höga. Därför beslöt stämman att försöka värva utländska ”respektabla” personer i projektet. Stora pengar lades ned på jordbruket där och kronprinsen satsade personligen åtskilliga summor på nyodlingar. Monarker och högreståndsmän i Europa köpte aktier i Åminne och bolagsstämmor hölls kontinuerligt på Stockholms slott. Några av aktieägarna var till exempel Fredrik VII av Danmark, drottning Victoria av England och Kejsaren Napoleon III av Frankrike, och hans hustru Eugenie.

På bolagsstämman den 3 augusti 1869 infann sig 229 aktieägare på Stockholms slott. Enligt dokumentationen ägde Åminne bolag 10 kor, en tjur, en bagge och två tackor. Värdet på gården och kreaturen uppgick till 76 006 riksdaler och 34 öre, medan skulden uppgick till 3 167 riksdaler. Stämman beslutade att skänka Åminne till Norrbottens läns Hushållningssällskap, mot kravet att den nya ägaren övertog bolagets skulder. När Hushållningssällskapet övertog Åminne omvandlades gården till lantbruksskola och 1877 slogs sedan lantbruksskolan ihop med lantbruksskolan i Avan.

Ett år efter kronprinsens besök, den 1 juli 1859, restes en 4,5 meter hög minnessten i grön marmor på residensgården i Luleå. På spiran till monumentet står:

”Till minne af H. K. H. kronprinsen-regenten Carls besök 1858. Norrbottens tacksamma folk reste stenen”.

1859 skänkte Karl XV en tomt vid Stockholms inlopp till professor Malmsten, som deltagit i lapplandsresan. På tomten lät Malmsten sedermera uppföra en villa vid namn Kvikkjokk. När kungen gav Malmsten gården sade han till honom:

”Det skall Du kalla Kvikkjokk i åminnelse av våra äventyrliga fiskefärder uppe i Lapplands sjöar.”

Enligt traditionen skulle Malmsten räddat Karl från att drunkna i Kvikkjokk och sedan fått tomten som en tacksamhetsgåva.

I Tornedalen kallades sommaren 1858 i folkmun under flera generationer ”prinsens sommar” (prinssin kesä) i åminnelse av kronprinsens resa.

När Möllenborgs verkstad lades ner 1927, överlämnades dess inventarier till Nordiska museet och de utgör idag grunden för Skansens guldsmedja.

När Per Andersson Rim mottog detta horn var det försett med ett rött band. Han tyckte att en silverkedja vore mer passande och beställde en sådan hos silversmeden J. E. Brandt i Luleå. Kedjan fick också två små plattor, den ena med årtalet och den andra med ägarens initialer.

När Per Andersson Rim dog 1872 såldes hans silversamling. Ett av museerna i Stockholm var intresserade av densamma och bad John Francis Anderson (egentligen John Fredrik Andersson) som var en berömd ingenjör, att köpa samlingen och skänka den till museet. Dock var museet inte intresserade av kruthornet, då det inte var tillräckligt samiskt. Anderson fick alltså behålla hornet och kedjan. Han kom senare att flytta till San Diego i USA och 1925 gav han hornet till sin släkting, Nils Malmberg.

År 1956 skänktes kruthornet till konungen av Mr J. W. Malmberg, San Diego, Kalifornien. Med hornet fanns en nedtecknad berättelse om hornets ursprung som är intressant att studera, inte minst för att se hur en berättelse kan förändras. I denna version dyker nämligen Per Rim upp i Stockholm med en renhjord, de ursprungliga renarnas avkomlingar.

År 1957 deponerades kruthornet av Kungl. Husgerådskammaren på Norrbottens museum.

Detalj av kruthornet. Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Bägare av silver från Nasafjäll

En bägare eller tumlare eller supkopp av silver, tillverkad 1780 av Olof Löfwander d.ä. i Luleå, där han var verksam mellan 1753 och 1785. Bägaren har inskriptionen ”Af Nasa silfver 1779/ Håller 13 lödi 5 ½ gr. F.M:S:G.

Detta föremål härstammar alltså från den andra Nasafjällsepoken, 1770-1810.

År 1769 skaffade sig landskamreraren i Västerbottens län, Nils Bergström i Umeå, en mutsedel för gruvfältet på Nasafjället tillsammans med några andra intressenter. Ett bolag med 100 andelar bildades i Piteå 1770. Bergsprivilegier beviljades den 17 februari 1774. Hyttan i Silbojokk skulle inte återuppföras, utan i stället planerades en ny hytta vid bäcken som går mellan sjön Lárvvejávrre och selet Iraft i Laisälven, på en plats som fick namnet Adolfström. Under somrarna 1774 och 1775 byggdes där en hytta med två smältugnar samt driv- och kalcinationsugnar. De första smältförsöken med malm från Nasafjället gjordes på hösten 1775. Som hyttmästare, sedermera bergsfogde, anställdes Carl Læstadius, som skulle bli far till Petrus och Lars Levi Læstadius.

En ny malmfyndighet påträffades 1774 ett par mil sydost om Nasafjäll, på fjället Skuortatjåkkå. Den fick namnet Gustafsfält. Under 1775 bröts där malm med gott resultat, men året därpå gick det sämre. Malmbrytningen återupptogs i stället på Nasafjället. Den största gruvöppningen på Gustafsfält mäter 8×8 meter och är vattenfylld. En hel del uppbruten och sovrad malm ligger fortfarande kvar i ett förråd byggt av upprättstående flata stenar.

Verksamheten ville aldrig riktigt lyfta under den andra Nasafjällsepoken. Intressenterna fick skjuta till ytterligare medel år efter år, men avkastningen uteblev. Bland annat var transporterna minst lika problematiska som de varit på 1600-talet, såväl mellan gruvorna och hyttan som mellan hyttan och kusten. Förvaltningen av bruket övertogs 1797 av notarien Fredrik Jonsson, en man med stora planer men liten erfarenhet. Han fick snart bruksfolket emot sig, och de arbetare som varit fast bosatta i Adolfström tröttnade och flyttade därifrån. Gruvbrytningen bedrevs därför i liten skala och hyttverksamheten låg helt nere 1797–1800. Hösten 1801 flyttade Fredrik Jonsson från lappmarken och gick sedermera i konkurs. Hans rättigheter i bolaget överläts till en av hans borgenärer, major Georg Bogislaus Staël von Holstein i Stockholm. Denne utförde stora insatser för lappmarkens kolonisation och uppodling, men hade inte förmågan att rädda silververket. Även om omfattande reparationer och ombyggnationer skedde i Adolfström under ledning av f.d. geschwornern vid Dannemora gruvor, Leonard Horneman, förblev silverproduktionen obetydlig. Staël von Holstein blev alltmer skuldsatt, och 1810 lämnade han Adolfström för att aldrig mer återkomma. Därmed upphörde bergverksrörelsen på Nasafjället och i Adolfström fullständigt. År 1821 brann hela hyttanläggningen förutom boningshusen ned.

I Adolfström finns idag några grunder kvar som minnesmärken. En byggnad från bruksepoken står också kvar, den så kallade Majorsgården, som uppfördes på 1770-talet men som fått sitt namn efter major Staël von Holstein. När den förste nybyggaren slog sig ned i Adolfström 1841 bosatte han sig i byggnaden, som förblev bebodd fram till 1955.

Enligt bergverksprivilegierna från 1774 hade Nasafjällsbolaget fått rätt att anlägga nybyggen inom Pite lappmark och inom de allmänningsskogar i kustlandet som gränsade till Pite, Ume och Ångermanna lappmarker. Innehavarna befriades från knektutskrivning och andra pålagor, med undantag för mantalspenningar. I gengäld skulle de vara bruket behjälpliga med transporter och andra tjänster. Merparten av de nybyggen som redan fanns i Pite lappmark 1774 övertogs av bruket, men många nybyggen insynades också av bolaget, särskilt längs viktiga färdleder.

Omkring 15 stycken liknande bägare lär vara kända.

Bägaren kom i Konung Gustaf V:s ägo 1933 som en gåva från fröken Ida Hackzell i Luleå och deponerades av Kungl. Husgerådskammaren på Norrbottens museum 1952. Hur fröken Hackzell kommit över bägaren är okänt.

Husgerådskammaren Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, föremålsantikvarie vid Norrbottens museum

Källor:

Lindgren, Hugo                                      Carl XV:s resa genom Norrbotten i Norrbottens museums årsbok 1934.

Westerlund, Hans G                              Karl XV:s resa till Kvikkjokk i Till fjälls, Svenska fjällklubbens årsbok 1943.

Wikipedia                                               Diverse artiklar