Fynd i den norrbottniska spionbasen

Bostadsdelen av spionbasen ”Kari” var 2021 rätt förfallen men tack och lov fanns en hel del föremål kvar, både ovanför och under markytan. Foto: Lars Gyllenhaal.

Som liten ville jag bli arkeolog. Sen kom jag på andra tankar. Men när jag var i tonåren dök Indiana Jones upp på biograferna. Jag var då tillräckligt förståndig för att begripa att han inte representerade verklig arkeologi men icke desto mindre var han inspirerande och det är också Norrbottens museums arkeologer som nu tagit sig an högst verkliga rester av en allierad spionbas i Kiruna kommun.

Tidigare har jag besökt XU-basen ”Kari”, som ligger norr om Torneträsk, tillsammans med en av basens veteraner, Sverre Solberg från Trondheim. Han tillhörde alltså XU, som var en norsk underrättelseorganisation som samarbetade tätt med brittiska Secret Intelligence Service (SIS), även kallade för MI6. Sverre Solberg hade varit telegrafist på ”Kari” och han gav mig en känsla för hur det var att en längre period leva på denna mycket ensliga plats, några stenkast från norska gränsen.

Förutom att Sverre var en gemytlig och cool gubbe så berättade han en historia som jag aldrig kommer att glömma. En vinternatt när han var ensam på basen så råkade han öppna dörren medan det var tänt inne i basen. Detta var inte bra eftersom ljuset skulle kunna noteras av tyska gränspatruller, som sedan skulle kunna tänkas undersöka ljuskällan. Det dök senare också upp en människa. Men inte en tysk. Det var en sovjetisk krigsfånge som lyckats fly från tyskt slavarbete i Norge. Han hade råkat titta åt rätt håll vid rätt ögonblick och det kan nog ha inneburit skillnaden mellan liv och död för det var många kilometer till närmsta svenska stuga. 

Krigsfången hade inte fått raka sig på mycket länge och var i behov av det mesta. Sverre Solberg försåg honom med både mat och hygienprodukter. Efter rakningen visade det sig att fången var en rätt ung man. Det var inte det första intrycket.

Döm om min förvåning då arkeologen Lars Backman fann ett rakblad under den första arkeologiska undersökningen av ”Kari”. Det är nog möjligt att det kan vara samma rakblad som användes när krigsfången blev av med sitt skägg. Ett annat föremål som Frida Palmbo och Lars Backman fann ser kanske rätt vanligt ut, men jag kunde berätta för dem att just den typen av konservburk har jag tidigare sett i flera områden där krigsfångar befunnit sig. Det är en större konservburk som fångar gjorde om till ett slags matkärl. 

Min norske vän som var telegrafist på ”Kari” överraskades av en sovjetisk krigsfånge och det är nog möjligt att detta ”matkärl” kommer från den förrymde fången. Foto: Lars Gyllenhaal.

Det går nog inte att utesluta att Kari-burken kommer från fången som inte längre behövde den. Alltså fann vi på bara två sökdagar två föremål med potentiell koppling till Sverre Solbergs starkaste minne från basen.

Tack vare kontakt med den norske radioentusiasten Hans Saethre fick jag ifjol fler upplysningar om de fallskärmsbehållare som lämnades kvar vid Kari och som även har fällts över den franska motståndsrörelsen. Det var inte, som jag trott, en brittisk Lancaster som utförde fallskärmsfällningen över Kari hösten 1943, utan istället en Halifax. När det skedde så var det också en extrem fällning av fallskärmsbehållare. Enligt vad Hans Saethre fått fram genom arkivforskning så hette planets chefspilot Perrins och fallskärmsuppdraget han och hans besättning utförde var det dittills längsta. 

Typen av brittiska fallskärmsbehållare som lämnats kvar vid ”Kari” har även hittats i Frankrike. Foto: Lars Gyllenhaal.

Den större burk med text som Lars Backman fann vid Kari kan nog anses vara ett av de mest oväntade fynden hittills. Kari var ju en bas främst för att skicka radiomeddelanden och i viss mån för att hjälpa kurirer. Lars Backmans fynd har dock inget med underrättelser att göra men däremot med sabotage. Tack vare en bok om brittisk sabotageutrustning så står det klart att burken Lars Backman fann har innehållit stubintråd.

Denna brittiska burk har innehållit stubintråd. Foto: Lars Gyllenhaal.

Nu när Kari blir mer känd så får man bara hoppas att allmänheten visar fortsatt respekt för platsen och låter basens föremål ligga kvar. Några saker har avlägsnats av Norrbottens museums arkeologer, för konservering och framtida utställningsverksamhet. Vill du läsa mer om Kari och andra spår av 1939-45 i Sverige så hänvisar jag till min bok ”200 svenska sevärdheter från andra världskriget”. Nästa vecka kommer Norrbottens museum även att berätta mer om det arkeologiska arbetet vid Kari här på Kulturmiljöbloggen, så återkom gärna då och ta del av mer information om Kari-basen!

Vid tangentbordet:
Lars Gyllenhaal, författare

Struves meridianbåge: ett av Unescos världsarv i Tornedalen

Struves meridianbåge är ett av Unescos världsarv sedan 2005 och det speglar en tvärvetenskaplig och internationell kontext där flera länder, institutioner och kommuner samarbetar för att bevara, förvalta och sprida kunskaper om en unik kulturskatt.

Men vad är äntligen ”Struves meridianbåge”? Om ni googlar den definitionen och kollar kartan ser ni en triangelkedja som går från Ukraina upp till Norge och korsar 8 ytterligare länder (Moldavien, Vitryssland, Ryssland, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige). Det är resultatet av en stor forskningskampanj samordnad av den tyska-ryska astronomen Wilhelm von Struve under första halvan och mitten av 1800-talet. Struve mätte tillsammans med sitt arbetslag och kollegor i Sverige och Norge in flera triangelmätningspunkter i olika länder för att visa att Jorden inte var helt klotrund utan tillplattad vid polerna.
Idag erkänner vi kampanjens värde inte bara för dess vetenskapliga vikt, utan också som ett försök att skapa en gemensam identitet i Europa (just i den perioden där flera länder förenades – Italien 1861 och Tyskland 1871 till exempel). Dessutom ligger många av dessa mätningspunkter i otroliga naturmiljöer bestående av stigar, kullar och skog som bjuder på ett varierande landskap – från vitt till grönt, från brunt till mångfärgat, beroende på vilken årstid man besöker dem.

Struves meridianbåge. Kartbild från Wikipedia.
Friedrich George Wilhelm von Struve. Foto från Wikipedia.

Reflektioner och tankar från Haparanda
Haparanda kommuns Perävaara är en av fyra mätningspunkter som ingår i världsarvet och som befinner sig i den svenska delen av Tornedalen. Den ligger 25 km norr om Haparanda stad, på bergets topp och syns som ett kryss graverat i marken, men det är mycket mer än det. Det är ett världsarv på grund av internationellt vetenskapligt samarbete som döljs bakom det krysset och som i Haparanda fysiskt genomfördes av Carl Skogman och Nils Haqvin Selander från Vetenskapsakademien i Stockholm. Det är ett naturarv då punkten nås med en mindre resa med bil (ungefär 30 minuter från Haparanda) och en lagom lång vandring (5–6 km) bland bär, stenar, träd och blommor. Det är friluftsliv för att vi rör oss i och upplever naturen helt och hållet. Och det är ett kulturarv eftersom platsen berättar om en tid som var, där historia, traditioner och kultur blandas ihop.

Struves mätpunkt i Perävaara, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.
Perävaaras topp, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.

I Haparanda berättas om Struves historia inte bara i Perävaaras område, utan också i staden. Det är bara fem minuters promenad från Haparandas torg till älven, längst Köpmansgatan, och sedan till höger. Där börjar en fin konstupplevelse där en får passera över Hanna Kantos Strandad och Anja Örns Transit. Det tredje verket, skapat av konstnären Victoria Andersson 2012, heter just Struves triangel. Skulpturen är en hyllning till Struves forskning i Sverige och Tornedalen och dess form, en pyramid, samt ringarna och formlerna är tydliga referenser till triangelmätningssystemet.
Verket ligger vid Torneälven, där Sverige möter Finland, och är placerat axiellt med Björkö kyrka (på andra sidan Torneälven), som är en annan mätpunkt i världsarvet. 

Victoria Anderssons verk Struves Trangle. Foto: Silvia Colombo.

Nordens arbete runt Struves meridianbåge i nutiden
Nationellt och internationellt samarbete inom Struves meridianbåge pågår för fullt i nutiden, då flera arbetsgrupper och institutioner aktivt jobbar för att synliggöra världsarvet. Tornedalens fyra svenska kommuner som involveras av mätpunkterna – från syd till norr – är: Perävaara i Haparanda kommun, Pullinki i Övertorneå kommun, Jupukka i Pajala kommun och Tynnyrilaki i Kiruna kommun. Kommunerna samarbetar med Tornedalen2020, Länsstyrelsen i Norrbotten och Lantmäteriet för att lyfta fram idéer och projekt om världsarvet.  Stöttade av Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet jobbar kommunerna och Tornedalen2020 för att utöka mätpunkternas tillgänglighet och kunskaper. Just nu, till exempel, håller arbetsgruppen på med att beställa gemensamma skyltar i flera språk och snart lanseras några poddar om Struves punkter i Tornedalen via appen Storyspot. Och alla ser fram emot att träffas fysiskt igen, efter flera månader av endast digitalt samarbete.

InterregNord The Northern parts of the World Heritage Struve Geodetic Arcs hemsida. Screenshot från hemsidan.

Parallellt, sedan februari 2020 pågår det nästan treåriga projektet ”Nordliga delarna av världsarvet Struves meridianbåge”, finansierad av EU’s Interreg Nord programme, Region Norrbotten och Tornedalsrådet mm där Finland, Sverige och Norge samverkar för att öka Struves mätpunkters tillgänglighet samt kunskaper om ämnet. Det bredare nätverket, där ingår bl.a. Haparanda stad, Torneå stad samt Lapland UAS och Alta museum, jobbar för fullt och flera resultat har uppnåtts hittills. Bara för att nämna några, den 10 februari 2022 invigdes en ny sektion av basutställningen på Tornedalens museum som visar åtta Struve-punkter med hjälp av VR-teknik. De punkterna som fotades var lätt tillgängliga under pandemin, men målet är att fortsätta dokumentera alla mätpunkter innan projektet tar slut. Snart, den 11 april 2022 på Torneås Rajalla shoppingcenter, arrangeras en utställning som sedan, under sommaren, ska vandra vidare till Övertorneå och Hammerfest. Till hösten kommer äntligen utställningen tillbaka till Torneå där, för att visas på Tornedalens museum.
Dessutom har dialog med andra aktörer – främst med skolor och elever, men också med företag aktiva inom hållbar turism – påbörjats och utveckling av digitala verktyg skapats. Om ni inte vill missa nästa arrangemang och träffar, följ projektets hemsida (www.struvenorth.net) och facebookssida (https://www.facebook.com/struvenorth). Ifall ni är nyfikna och vill veta mer, så berättar jag gärna om projektet och om Struve vid någon lokal eller regional träff. Hoppas att vi ses då!

/Silvia Colombo

Haparanda stads kulturstrateg

Referenser

Haparanda stads hemsida om Struve

Länsstyrelsen i Norrbottens hemsida om Struve

The Northern parts of the World Heritage Struve Geodetic Arc

UNESCO World Heritages hemsida om Struve