Kategoriarkiv: Historia

Återfotografering – när bilderna blir för många ska vi ta fler.

Publicerat av
Svara

En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:

”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”
 

Klaus Thymann, juli 2023.

Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.

Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.

Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.

“Stora Luleå älv, Laxede. Edeforsbron med de båda laxfiskeanläggningarna strax hitom. Till höger i förgrunden har Granholmens nordspets försetts med en stenpir för att timret ej skall driva i land.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958).
Bild 1: 1958, O. Ekberg / RAÄ.
Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
“I övre änden av Skönstorp Finnselet, strax nedströms Porsiforsens fot, ligger Skönstorp.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958).
Bild 1: 1957, O. Ekberg / RAÄ.
Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
“Forsudden 1:5. Byggnaderna äro placerade i gles fyrkant kring gårdsplanen. Den mindre byggnaden till vänster har samma slags profilerade fönsteröverstycken som mangårdsbyggnaden.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958).
Bild 1: 1958,O. Ekberg / RAÄ.
Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
“Görjeån har ett starkt slingrande lopp. Längs dess stränder slog människor i en äldre tids hushållning gräset för att få vinterfoder till kreaturen” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 3, 1958).
Bild 1: 1959, O. Ekberg / RAÄ.
Bild 2: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.
“Arrendator Öströms bostadshus i Edefors.” (RAÄ, sjöregleringsrapport del 1, 1958).
Bild 1: 1958, O. Ekberg / RAÄ.
Bild 2-4: 2022, G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:

G. Rúnar Gudmundsson, fotograf Norrbottens museum.

Lästips:

Susan Sontag, Om fotografi, Norsted 1981

Frida Palmbo, blogginlägg om NVK: En tillbakablick på 2022 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)

Nordenskiöldsloppet – Världens äldsta, längsta och tuffaste skidlopp

Publicerat av
1

Senast igår kunde den intresserade läsa att Nordenskiöldsloppet återuppstår efter ett års uppehåll och att intresset är stort för världens äldsta, längsta och tuffaste skidlopp. Men vad är historien bakom ultraloppet som går mellan Jokkmokk och Kvikkjokk tur och retur? Det får du läsa om i veckans inlägg!

Loppet genomfördes 1884 på initiativ av den finlandssvenske upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld. Han ville bevisa inför omvärlden att de berättelser han fört med sig från sin Grönlandsexpedition var sanna. De baserades nämligen på de två samiska skidåkarna, Pava Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa, och deras återgivningar av Grönlands inre. De var spejare och vägvisare för övriga expeditionen och tillryggalade enorma avstånd på sina skidor, Nordenskiöld hade svårt att tro på deras uppgifter till att börja med men övertygades av deras noggranna rapporter. Vid ett tillfälle hade de bägge avverkat 46 mil på enbart 57 timmar. 74 minuter per mil! En bedrift som idag är svår att greppa och som av samtiden stämplades som lögn.

Fotografi av Pava Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa i samband med Grönlandsexpeditionen.

Nordenskiölds trovärdighet var satt på spel och det gällde att agera snabbt. Strax efter hemkomsten från Grönlandsexpeditionen började han planera för ett skidlopp som skulle bevisa hans kritiker fel. Det skulle genomföras under liknande förhållanden som på Grönland, dvs. under lång distans, i obanad terräng och utan vila. Dagen för start kom att sättas till den 3 april 1884.

Männen som skulle klara de 22 milen var i skiftande ålder. Den yngste 22 år och den äldste 51 och i gruppen fanns många i 40-årsåldern. De hade långa skidor, 210-300 centimeter, och de var breda, 8-12 centimeter, för att klara det obanade föret. Skidorna vägde 1,2-1,7 kilo per styck och det är ungefär tre gånger vad dagens tävlingsskidor väger. Bindningen var enkel, en fotögla av segt skinn och runt hälen en skinnrem. Också stavarna var långa och tunga.

En av samerna från Grönlandsexpeditionen kom till start: Pava-Lasse Tuorda. Anders Rassa deltog inte pga. sjukdom enligt landshövdingen, enligt andra var det för att han inte gillade att tävla om pengar.

Totalt kom 18 åkare till start men endast 10 kom i mål. Ambitionen var att locka tävlande från båda unionsländerna, alltså även Norge, men startfältet dominerades av deltagare från Sápmi inom Norrbottens län. Otroligt nog så avgjordes segern genom en spurtstrid mellan Pava-Lasse och Per-Olof Länta, Pava-Lasse kunde med fem sekunder till godo gå i mål framför Länta och steg därmed in i skidhistorien. Segertiden klockades på 21 timmar och 22 minuter över en sträcka på 22 mil! I denna tid ingick dessutom raster för mat och vätska på omkring 1 timma och 20 minuter.  Snittiden per mil uppgick till endast 58 minuter….en tid som var mycket bättre än den som uppnåtts under Grönlandsexpeditionen. Nordenskiölds anseende var räddat.

Tävlingens vinnare: Pava Lars Nilsson Tuorda taget 1868, 24 år gammal. Fotograf: Lotten von Düben. Public Domain. Nordiska museet.

Priserna indelades i två klasser, dels för hela loppet där segraren utlovades 200 kronor, tvåan 150 och tredje man 100. Andra klassen utgjordes av etapp-priser, förste man till Kvikkjokk utlovades 50 kronor medan andre man lovades 25. Det var också det första loppet som hade stationer eller kontroller efter vägen, totalt två stycken mellan starten i Purkijaur och Kvikkjokk. Länsman följde åkarna i spåren under hela loppet och plockade upp de som inte orkade och såg till att ingen fuskade trots att han hade svårt att hänga med täten med häst och släde.

Nordenskiöldsloppet var på många sätt starten för den moderna skidsporten. Tävlingen genomfördes med stor noggrannhet och hade en omfattande organisation med prisjury, tidtagare och kontrollanter. Tävlingsstyrelsen utgjordes av samhällets topp från militär och kyrka och leddes av landshövdingen själv. Det var också den första tävlingen med etappriser och prispengar i någon större omfattning.

Vem sade nåt om Vasaloppet?

Starten för nästa års lopp firar 140-årsminnet av det ursprungliga loppets genomförande, nu sker loppet med modern utrustning och betydligt fler åkare men det är likafullt världens längsta och tuffaste skidlopp.

Läs mer om loppet i boken Nordenskiöldsloppet 1884 – Historien om världens hårdaste skidtävling av Olle Backman.

Glad midsommar till alla läsare, Nils Harnesk.