En okänd Norrbottensresa

Internet har sannerligen gjort det lättare att upptäcka ny, eller i det här fallet snarare gammal, litteratur. Av en ren händelse råkade jag en dag på den här relativt okända skriften av en viss Joseph Marshall: Travels through Holland, Flanders, Germany, Denmark, Sweden, Lapland, Russia, the Ukraine and Poland in the years 1768, 1769 and 1770. Boken(s andra upplaga) är tryckt 1773 i London.

Bok

Kapitlet om Lappland är inte så långt (och inte handlar det om Lappland heller). Det tar Marshall inte mer än fyra sidor att ta sig genom Västerbotten, från Umeå till riksgränsen, som förstås inte fanns 1769. Innehållet på dessa sidor är dock intressant. Han beskriver de olika trakternas näringar, särskilt handel, sjöfart och export, i mycket positiva ordalag.

Andra dramatiska händelser förefaller något märkligare. Marshall blir till exempel tvungen att med våld ta sig sovplats i en bondgård. Alla orter verkar inte heller så bekanta; Umeå, Tame, Pitha, Lula och Torneo går väl att känna igen, men var ligger Scornsay och Coyrannum?

Vem var då Joseph Marshall? De flesta fakta som finns om honom, tyder snarast på att namnet är en pseudonym. Det finns också samtida brittiska källor som uppger vem som döljer sig bakom detta alias. Nämligen ”Sir” John Hill. Och vem var då det?

John Hill föddes 1716 i Peterborough, där hans far var präst. På 1740-talet inledde han sin karriär som apotekarlärling och så småningom kom han att öppna ett eget apotek i Westminster. Utöver detta reste han runt Storbritannien på jakt efter rara växter. Dessa hade han tänkt sig att publicera i form av ett hortus siccus, vilket innebär avbildningar av torkade och pressade växter, eller herbarier. Men av detta projekt blev inget. Hill hade också en doktorsexamen från universitetet i Edinburgh och han praktiserade som ”quack doctor”, huvudsakligen med olika typer av vegetariska läkemedel. I Edinburgh fanns också, sedan 1670-talet, en trädgård för studier av växter för medicinska ändamål.

John Hill

John Hill (1716-1775)

Hills första litterära verk var en översättning av den grekiske naturvetaren Theophrastos bok om stenar (1746). Från denna tid var han en outtröttlig författare. Hans bibliografi kom att omfatta mer än 75 verk inom många olika vetenskapliga områden, men den innehåller också skönlitteratur och dramatik. Från 1759 och fram till sin död 1775 var han sysselsatt med ett stort botaniskt verk, the Vegetable System, i 26 volymer. För detta blev han år 1774 belönad med Vasaorden av Kung Gustaf den III, vilket gav honom en möjlighet att kalla sig Sir.

Dessutom skrev han under olika pseudonymer ytterligare ett antal verk. Författaren och lexikografen Samuel Johnson beskrev honom som ”en påhittig man, men utan sannfärdighet”. Hill var en provokativ, för att inte säga, brutal författare, vilket kom att leda till många gräl, både vetenskapliga och litterära. Han misslyckades med att bli invald i the Royal Society, vilket ledde till en hätsk kampanj mot sällskapet och dess medlemmar. Han grälade offentligt med författarna Henry Fielding Christopher Smart. Smart skrev dikten the Hilliad som ett inlägg. Hill bråkade också med skådespelaren och teaterdirektören David Garrick. Garrick svarade med ett epigram, lika elakt som oöversättligt:

                                  ”For physics and farces, his equal there scarce is;                                       his farces are physic, his physic a farce is.”

Det är knappast troligt att John Hill någonsin har besökt Norrbotten, eller ens Sverige, även om det är möjligt att han faktiskt har brevväxlat med Carl von Linné. Hans beskrivning av Sverige visar också att han troligtvis inte har besökt landet. Vissa detaljer är väl beskrivna och trovärdiga, medan andra bara kan beskrivas som rena påhitt. Orter som inte finns på någon karta, personer som ingen kan återfinna eller samhällsföreteelser utan någon som helst förankring i verkligheten.

I själva verket är det troligt att det rör sig om vad som kan kallas för en utopisk samtidsbeskrivning. En sådan beskrivning är ett sätt att kritisera det egna landet genom att framhäva ett annat land och dess idealtillstånd. Genren var tämligen populär under upplysningstiden. Det mest kända verket är kanske Gullivers resor av Jonathan Swift (1726). Den danske litteraturvetaren Thomas Bredsdorff har kallat Marshalls bok för ”en utopisk dröm klädd i dokumentära kläder”. Och kanske är det så vi får uppfatta Marshalls resa genom Norrbotten.

 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

 
Här hittar du Joseph Marshalls reseskildring

 

Att fira helgon och hedra våra döda

Så lider ännu ett kyrkoår mot sitt slut. Första advent markerar första dagen på det nya kyrkoåret och Alla helgons dag är därmed en av de sista högtidsdagar vi firar innan kyrkans nya år tar sin början.
I dag förknippar vi Allhelgonahelgen med gravsmyckningar och tända ljus på avlidna släktingars gravplatser. Men har man alltid firat helgen så här? Och varifrån kommer seden?
Allhelgonahelgen består egentligen av två olika minnesmarkeringar; Alla helgons dag då man firar minnet av kristna helgon och påföljande dag som kallas ”Söndagen efter alla helgons dag” (ursprungligen ”Alla själars dag”), då man minns sina avlidna släktingar och vänner. Alla helgons dag firades från början den 1 november men har efterhand flyttats till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november. I kalendern benämns emellertid fortfarande den 1 november som allhelgonadagen.

A189

Målning av apostlarna Andreas och Petrus i Öjeby kyrka, Piteå. Foto: okänd © Norrbottens museum

Alla helgons dag
I den tidiga kristna kyrkan hade martyrer och fromma människor en central roll inom tron. Man beundrade deras mod och goda gärningar och hedrade dem ofta på deras dödsdagar. I takt med att kristendomen spreds blev martyrerna fler och fler och kalendern fylldes med allt fler högtidsdagar till deras ära. Efter hand bestämde kyrkan att vissa av martyrerna skulle helgonförklaras. I början hade biskoparna rätt att helgonförklara heliga kvinnor och män men från 1100-talet var det bara påven som fick göra detta. Redan på 800-talet var kalendern full med högtidsdagar till minne av betydelsefulla helgon. År 835 tillkännagav därför den franske kejsaren Ludvig den Fromme att man inom kyrkan infört en gemensam minnesdag för alla helgon som inte fått en egen högtidsdag uppkallad efter sig i kalendern. Dagen bestämdes till den 1 november. I dag har firandet av alla helgons dag mer intagit karaktären av hedrandet av avlidna släktingar och vänner och vi firar dagen genom att smycka gravar och tända ljus. Gravsmyckningsseden är en medeltida tradition och kommer från romersk katolicism och grekisk ortodoxi. Seden blev alltmer populär i Sverige efter första världskriget. Traditionen att tända levande ljus vid gravarna kommer ursprungligen från julfirandet och kom sedermera att spridas till allhelgonahelgen.

Alla själars dag
Inom kyrkan väcktes också behovet att inrätta en högtidsdag för att hedra sina döda anhöriga. Därför instiftades Alla själars dag av abboten S:t Odilo vid klostret Cluny, år 998. Dagen, som förlades till den 2 november, firades med processioner, klockringning, dödsmässor och förböner. I Sverige upptogs Alla själars dag i Vallentunakalendariet 1198 och omnämns också i Yngre Västgötalagen.

halloween_red

Den 31 oktober var inom förkristen keltisk tradition sommarens sista dag. Då togs korna togs in från betet och tacksägelsefester anordnades för årets skördar. Under kristen tid infördes en minneshelg , allhelgonahelgen, den 1-2 november för helgon och de jordliga döda . Illustration: Hanna Larsson, Norrbottens museum

Halloween eller som den tidigare hette ”All hallows eve” (alla helgons afton) är en ursprungligen en förkristen keltisk tradition som markerade sommarens slut och vinterns början. Högtiden kallades för ”Samhain” (”sommarens slut” på galliska) och var kelternas nyårshögtid. Enligt kelterna räknades den 31 oktober som sommarens sista dag då boskapen drevs hem från betesmarkerna. Dagen kom att firas med en tacksägelsefest för årets skördar och önskan om återkommande fruktbarhet inför nästkommande år. Man trodde också att natten mellan den 31 oktober och den 1 november var fylld av övernaturliga väsen och onda andar och för att jaga bort dessa tände man eldar och ljus. Traditionen gick i arv till de angler och saxare som på 500-talet invaderade England och långt senare tog britter och irländare med sig seden över till det stora landet i väst. Högtiden har på senare tid utvecklats till att bli en fest för barn och unga där man klär ut sig och sminkar sig på ett skräckinjagande sätt, går runt i grannskapet och tigger godis.

Källor:
Liman Ingemar Högtid och fest året runt 1995
Bringéus Nils-Arvid Årets festseder 1976
Andersson Gunilla Årets och livets högtider- projekt Livscykeln 2001-2002 2003
Swahn Jan-Öjvind Folk i fest – traditioner i Norden 2000
https://forskning.no/partner-kulturhistorie-uit-norges-arktiske-universitet/hvorfor-feirer-vi-halloween/533583

 

Vid tangentbordet… Jannica Grimbe