En tillbakablick på 2023

Inleder 2024 med att önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! Ett nytt arbetsår har nu startat, och precis som tidigare år blir det spännande att ta tag i nya utmaningar, erfarenheter och projekt. Det är så otroligt spännande att arbeta som arkeolog i Norrbotten, så därför ser jag fram emot vad 2024 kommer att bjuda på! Då det nya året än så länge bara är i sin linda, så bjuder jag på en tillbakablick på 2023.

2023 års fältsäsong inleddes med den fortsatta räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Detta arbete påbörjades under 2022, men då graven är stor och Länsstyrelsen har begränsat med medel för räddningsundersökningen är den uppdelad på flera år. Läs gärna tidigare blogginlägg om rödockragraven: Rödockragraven i Ligga och Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga.
Vår ambition är att avsluta undersökningen nu i år. När undersökningen är klar kommer graven att rekonstrueras, men vi får se om det är något som kommer att hinnas med i år eller om den delen får vänta till 2025. Arbetet drog i gång i maj, och precis som 2022 fick vi fin hjälp av Jokkmokks Allmänning som ställde upp med båttransport av vår fältutrustning, vilket har underlättat otroligt mycket. Oturligt nog hade en del av vägen dessutom runnit bort i samband med snösmältningen under våren, vilket gjorde att vi fick lite extra promenad första dagarna innan vägen fixades till. Rödockragraven hade klarat vintern väl, bara någon enstaka sten i stenpackningens ytterkant som trillat ner. Vår igenläggning med markduk, sandsäckar och stenar låg tryggt kvar på plats, vilket var en lättnad – för lite oroliga var vi allt under vintern!

Vägen in mot Muddus nationalpark, mellan Ligga kraftstation och parkeringen för fornvårdsobjekt Ligga har delvis runnit bort i samband med snösmältningen, vilket försvårar transport av den arkeologiska fältutrustningen. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Undersökningen pågick under fem veckor, och vi fick verkligen uppleva alla typer av väder – gassande värme, snålblåst, regn och snö. Tur vi hade tältkåtan att krypa in i när det var dags för fika- och lunchpaus vissa kalla dagar när fingrarna blivit stelfrusna. Andra dagar var så varma att en del kollegor badade i det iskalla vattnet. Vid årets undersökning framkom en till anläggning med brända ben, rätt så centralt i graven. Den är nedgrävd i rödockrafärgningen och har definitivt tillkommit efter att åtminstone rödockran har tillförts i graven. Arkeologisökhunden Blixtra hade faktiskt markerat för förekomst av brända ben just i detta område när hon och hundförare Gunilla Lindbäck gjorde sök i området 2022. Brända ben från anläggningen har nyligen sänts för C14-datering, så det blir spännande att se hur gammal denna anläggning är!

Fikarast inne i tältkåtan. Arkeolog Lars Backman vilar invid brasan. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Sebastian Lundkvist undersöker stensättning med rödockra, medan snön faller. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Drönarfoto av stensättningen med rödockra, strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. På ömse sidor om profilbanken som sparats i mitten syns rödockrafärgningen mycket tydligt. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Efter undersökningen i Ligga blev det dags för en fältvecka inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer har påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. De första fältarbetena i projektet genomfördes 2022 längs med olika delar av Luleälven. Nu ville vi studera en outbyggd älv, för att se om det finns skillnader och likheter i hur våra kulturmiljöer påverkas längs en reglerad och en oreglerad älv. Första fältveckan 2023 tillbringade vi därför i Lansjärv, Överkalix. Lansjärv ligger vid ett biflöde till Kalixälven. Anledningen till att vi ville göra fältarbeten i Lansjärv var att här genomfördes arkeologiska inventeringar och undersökningar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, för att få ett jämförelsematerial till sjöregleringsundersökningarna som genomförts längs med de reglerade älvarna. Tillbringade en otroligt varm vecka i Lansjärv tillsammans med min kollega Rasmus Lundqvist och historikerna Dag Avango och Johan Cederqvist från Luleå tekniska universitet. Vi hyrde en båt och färdades längs med stränderna runt Övre Lansjärv. Tyvärr gav båten upp, så vi färdades mestadels till fots längs med Yttre Lansjärvs stränder. Vi återbesökte tidigare registrerade fornlämningar, registrerade några nya, fotograferade bebyggelse och samtalade med människor i byn. Här var det tydligt att fornlämningarna inte har eroderat sönder och skadats på samma sätt som längs med den reglerade Luleälven. Dock finns det vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på sandstranden i Lansjärv, och vi vill gärna försöka göra en räddningsundersökning av denna boplats innan kokgroparna har försvunnit helt och hållet. De stora stenar som använts i kokgroparna har plockats av besökare för att bygga nya eldstäder, och det skär i arkeologhjärtat att se hur boplatsen har skadats.

Det är sannolikt kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv, synliga genom koncentrationerna av stenar som dyker upp i det annars sandiga området. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
I jordsonden syns ett kraftigt kollager från vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
Dag Avango, Frida Palmbo och Johan Cederqvist inventerar längs med Öve Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.

Efter semestern blev det dags för årets största och mest intensiva projekt – arkeologiska utredningar för Norrbotniabanan inom Luleå kommun. För mer information om utredningen, se tidigare blogginlägg: Norrbotniabanan Luleå

Ett samarbetsprojekt som Norrbottens museum har genomfört tillsammans med Västerbottens museum, Västernorrlands museum och Jamtli. Under ett flertal veckor var vi mellan 10-12 arkeologer som vandrade igenom de olika korridoralternativen från kommungränsen mot Piteå i söder in till Luleå stad i norr. Det var ofta otroligt blöta dagar med mycket regn, och i slutet på veckorna kände vi oss som urvridna disktrasor som inte torkat upp ordentligt på en hel vecka! Kul och givande att samarbeta med flera andra museer, men också utmanande då vi har arbetat i olika system och det inte har varit helt enkelt att få en löpande överblick. Resultatet blev relativt omfattande med en stor mängd husgrunder, militära lämningar, fäbodar, röjningsrösen, lämningar efter gruvprospektering, fångstgropar, skogsbrukslämningar m.m. Många lämningar är av en sådan typ att de kan ha tillkommit både före och efter år 1850, vilket krävt ingående kart- och arkivstudier för att kunna avgöra om de är fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. Dessutom hittades två stycken boplatser kring Gäddvik. På en av dessa hittades slagg/bottenskållor  och brända ben. Vi fick tillstånd från Länsstyrelsen att samla in detta material, och hoppas nu på att de brända benen går att C14-datera. Tyvärr vägde de brända benen bara 0,45 gram och det optimala är 2 gram. Vi håller tummarna för att det ändå går att få ut en datering! Carna Bennerhag, vår kollega som nyligen har disputerat med sin forskning om järnets introduktion i samhället här uppe i norr, tog bottenskållorna/slaggen med sig till GAL, geoarkeologiskt laboratorium, som har gjort en okulär analys av fynden. Det visar sig att det rör sig om smidesskållor med varierande mängd slagg, som troligtvis kommer från en eller flera härdar med en lerfodring i övre delen. Utifrån att materialet är olikartat tyder detta på att det sannolikt rör sig om minst tre, kanske fyra, smidessessioner! Smidet kan ha ägt rum i samma härd, men fynden visar i alla fall att smide har skett vid upprepade tillfällen på platsen och att det inte är någon enstaka företeelse. Boplatsen ligger ca 15 m över dagens havsnivå, och kan därmed som äldst vara från ca 300 e.Kr.

Arkeolog Åsa Lindgren dokumenterar en källargrop som ingår i fäbodlämningen Österbybodarna. Foto: Sebastian Lundkvist/Norrbottens museum.
Arkeolog Sebastian Lundkvist dokumenterar resterna av en lada. Foto: Åsa Lindgren/Norrbottens museum.
Arkeolog Ronny Smeds, Västerbottens museum, registrerar boplatsen vid Gäddvik där fynd av bottenskållor/slagg har gjorts. Foto: Hanna Larsson/Norrbottens museum.

Efter Norrbotniabanan fortsatte fältsäsongen med fler inventeringar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Först några dagar i området mellan Morjärv och Räktjärv och senare mellan Jockfall och Rödupp. Den ursprungliga planen var dessutom en inventeringsvecka vid Paittasjärvi, Nikkaluokta, men på grund av snö fick denna vecka ställas in. Det är inte optimalt att leta fornlämningar med 1 dm snö i skogen… Vid de inventeringar vi kunde genomföra så återbesökte vi tidigare registrerade fornlämningar och registrerade ett antal nya – bland annat boplatser vid Jokkfall som är belägna i marker där dagens fiskerastplatser är iordningsställda. Det visar att platserna har nyttjats under en lång tid, med största sannolikhet för att nyttja den goda tillgången på lax i området! Det vore spännande med arkeologiska undersökningar även här…

Arkeolog Rasmus Lundqvist registrerar en boplats strax nedströms Jockfall, där en modern fiskerastplats har iordningsställts. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Dessutom gjorde vi i höstas ett otroligt spännande fynd av ett grav- och boplatsområde vid byn Västra Ansvar, Överkalix. Aldrig tidigare har vi vetat om att rödockragravar kan finnas så pass tätt att det rör sig om ett gravfält! Detta fynd har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg, men då med fokus på skogsbrukets påverkan på våra fornlämningar – ett ämne som jag verkligen brinner för. Det är så otroligt frustrerande att se hur våra fornlämningar, som är den enda kunskap till vår äldsta förhistoria, ständigt skadas av framförallt markberedningen. Rödockragravfältet – och markberedningen – lämnade mig sömnlös några nätter, så det är nog ett litet frö som har börjat gro. Vill fördjupa mig kring rödockragravar, men ska börja med att avsluta undersökningarna i Ligga nu i år – så får vi se vad fröet gror till under tiden! Väntar också på besked från Länsstyrelsen, som ska ha ett samtal med Riksantikvarieämbetet, om det möjligtvis finns några extra medel för att ta hand om de skadade gravarna i Ansvar. Åtminstone vill vi lägga igen markskadorna, för att minimera urlakning och påverkan av den kemiska sammansättningen i gravarna, men det vore otroligt spännande att även göra någon arkeologisk undersökning i området. Är gravarna samtida? Hur var människorna egentligen organiserade i samhället vid denna tid, omkring 5000 f.Kr.? Tyder gravfältet på att människorna var mer bofasta i området?  Är gravarna monumentala markeringar i landskapet, som visade att området nyttjades av en viss grupp av människor? Det finns så många frågor att fundera över!

Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar en av rödockragravarna som skadats av markberedning, under övervakning av hunden Girjat. De röda pappersbanden markerar gravens ungefärliga begränsning. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.
Rödockrafärgad sand i jordsond. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Nu väntar några månader med rapportskrivningar, men även en flytt av våra arkeologiska samlingar. Idag är den arkeologiska samlingen, och även delar av museets övriga samlingar, lokaliserade i skyddsrum, vilka ska återställas. Det blir ett omfattande arbete då alla fynd måste paketeras säkert inför den kommande flytten. Framåt vårkanten kommer det börja klia i fingrarna igen, för då vill vi arkeologer ut – då väntar vi på arkeologsläppet! Det blir åtminstone fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga och både inventeringar och arkeologiska undersökningar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Säkerligen tillkommer fler spännande projekt – så håll ögonen öppna och följ oss här på Kulturmiljöbloggen för att få veta vad som händer under 2024!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Skifferdolken från Malåträsket – En liten del av historien om Sverige

Historien om Sverige ” den stora berättelsen om vårt land”. Så inleds beskrivningen av storsatsningen om historien om Sverige på SVT.

I en stor produktion är det förståeligt att inte allt från förhistorien kan rymmas. Men med den titel som har satts, är det rimligt att tolka, att det är att försöka förmedla de stora linjerna i förhistorien, i det geografiska området som har kommit att bli Sverige som är just det som eftersträvas.

Då är det problematiskt att exempelvis bara lyfta flinta som det material föremålen tillverkas av. Särskilt när förhistorien i de nordliga delarna av landet nästan uteslutande har använt kvarts, kvartsit och skiffer för att tillverka verktyg under samma period. Det område som idag kallas för Sverige har inte haft en och samma gemensamma kultur och fynden från förhistorien visar tydligt hur varierat och mångfasetterat vårt land är genom årtusendena. Den poängen missar produktionen av Historien om Sverige genom att fokusera på fynden i söder. Det osynliggör norr än en gång och gör narrativet skevt.

Nyfiken på skiffer i norra Sverige? Se hit!
För de som är nyfiken på norra Sveriges skifferföremål följer här några smakprov som visar variationen av föremålstyper inom skifferkulturen från yngre stenåldern.

Runt 4000 år sedan börjar befolkningen i norra Sverige göra föremål av skiffer, fram till nu tillverkas stenföremålen och stenverktygen främst av kvarts och kvartsit. Kvartsen och kvartsiten kommer även fortsättningsvis att användas i varierande utsträckning under senare perioder i norr. Flinta finns inte naturligt förekommande i norra Sverige, därför har den inte varit ett grundmaterial för föremålstillverkning på samma sätt som i södra Sverige.

Kulturen och föremålen i norra Sverige har belysts av många forskare under de senaste 70 åren och förekomsten av dessa skifferföremål skiljer sig från södra Sverige.

Majoriteten av skifferföremålen är gjorda av grå- till gråsvart- eller rödskiffer. Samma färg som jakt och fångsthällristningarna fylls i med i dag, för att vi lättare ska kunna se dem. Men det ska noteras att det även finns skifferföremål i grön-, grå-, blågrönskiffer. Även blandningar av färger finns flertalet exempel på, som röd- och grönskiffer, så kallat bandat skiffer, en typ av skiffer som har flera färger i ett och samma stycke.

Skifferföremål har framkommit under arkeologiska undersökningar, men de förekommer till stor del att de har hittats som enskilda föremål. En stor del av dagens kända föremål kommer från boplatser, nära älv- och sjöstränder. Men de återfinns även i skog och mark i indragna lägen. En majoritet av föremålen har hittats av allmänheten i olika sammanhang och sedan hittat sin väg till museerna.

Föremålstyperna förekommer i olika utformningar. De kan vara som en djurhuvuddolk. Det vill säga en dolk som har ett övre avslut i form av ett djurhuvud. Som dolken, från Boåkern i Kusmark (bild 1, SM 7789). Dolkar med djurhuvud föreställer olika typer av djur, exempelvis svanar eller älgar, men de kan också vara svåra att tolka till en viss art. Vissa spetsar och dolkar har också små inhak nästan som små öron, som avslut.

Djurhuvuddolkarna har hittats hela och i delar. Alltså dolkar där toppen eller spetsen har gått av, som dolken från Stor-flaksjön i Byske (bild 2, SM 20838). Eller föremål där det bara är det lilla djurhuvudet återstår idag. Ett exempel på det är djurhuvudet från Bjurselet (bild 3, SM 9600).

Skifferverktygen kan också vara dolkar eller knivar som inte har en djurhuvudform som avslut överst på skaftet, utan raka avslut som dolken från Falmarksheden (bild 4, SM 7308). Det finns dessutom fynd av spetsar, både spjut- och pilspetsar, som en pilspets med tånge från Bruträsk (bild 5, SM20828) eller som den avbrutna spetsen i rödskiffer från Liden (bild 6, SM 1). Det finns även en ytterligare typ av kniv som kallas krumkniv, där kniven är böjd så att den nästan bildar en L-form. Ett sådant exempel i röd- och gråbeige skiffer finns från Bursiljum (bild 7, SM 6346). Skifferföremålen kan även förekomma som mejslar, yxor, T-formade redskap och nordbottniska redskap. Ett exempel är mejseln ifrån Burträsk i grågrön skiffer (bild 8, SM 78).

Många exempel på skifferföremål som är dekorerade med inristningar finns även det. Inristningarna kan vara sick – sack mönster, ibland med ristade figurer. Det olika typer av ristade djurfigurer i det svenska materialet är, fisk, orm, älg, val och människa.

Skifferdolken från Malåträsk
Skellefteå museum har under det gångna året fått inlämnat just ett skifferföremål. Historien om vägen till Skellefteå museum är som följer.

Fyndet gjordes av två barn som var ute och åkte båt. Det var en solig sommardag som barnen rodde ut till en ö och det var när de just skulle till att landstiga, som de såg något under vattenytan i strandkanten. Barnen plockade upp föremålet och vad var det de hittade, jo en skifferdolk. Barnen tog med sig föremålet hem och de kom senare att ge det till sina föräldrar.

Föräldrarna har sedan kontaktat Skellefteå museum med en önskan att lämna in det till museet, då man ansåg att det hörde bättre hemma på museet i stället för deras hem.

Föremålet mäter 11,2 cm lång, är mellan 1,8-3 cm bred och som mest 0,8 cm tjock och är tillverkad av rödskiffer (bild 9). Föremålet skulle även kunna vara en spjutspets, då det finns likheter med andra kända fynd. Men det gäller även känd fynd av andra skifferdolkar i Västerbottens län. Fyndplatsen är strandkanten på en mindre ö i Malåträsket.

Att barnen hittade skifferdolken i strandkanten är kanske inte så förvånande, längs med den norra sidan av Malåträsket, ca 300–400 m norr om ön finns idag en stenåldersboplats registrerad (bild 10). Men inte bara en boplats. Området runt Malåträsket har många kända stenålderslokaler. Inom en radie av 5 km från fyndplatsen och längs med stränderna runt Malåträsket finns 18 kända stenåldersboplatser registrerade och mer än en handfull platser med förekomster av skärvsten, en restprodukt som ofta förekommer i stora mängder på boplatser. Men att hitta föremålen från boplatserna är ofta ändå som att hitta en nål i en höstack.

Dolken från Malåträsket visar mig ett exempel på ett mångfasetterat Sverige och en spännande forntid. Om man vill man lära sig mer om norra Sveriges förhistoria vill jag varmt rekommendera att besöka museer som; Västernorrlanden läns museum, Rock Art i Nämforsen, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Norrbottens museum, Silvermuseet eller Ájtte där norra Sveriges förhistoria och historia visas.

Vid tangentbordet:
Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Tips på museer och hemsidor som är värda att besöka om man vill veta mer om norra Sveriges forntid

Västernorrlands museum

Jamtli

Västerbottens museum

Skellefteå museum

Norrbottens museum

Silvermuseet i Arjeplog

Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum

Nämforsens hällristningsmuseum

Samer.se

Källor
Bergman, Ingela (2001). Dumpokjauratj i Arjeplog – en 9000 år gammal historia. Ingår i: Populär arkeologi. – ISSN 0281-014X.; 2001(19): 4, s. 8-10: ill.

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken.

Carpelan, Christian (1977). Älg och björnhuvudföremål från Europas nordliga delar. Finskt Museum (1975).

Liedgren, Lars (2014). Rödockragravar i Norrbotten. Arkeologi i Norr 14:1–39

Lundberg, Åsa (1997). Vinterbyar – Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500–2500 f. Kr. Studia archaeologica universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, Umeå.

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.

Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida and Willerslev, Eske. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene.

Östlund, Olof (2019): Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten. I Per Moritz, Karl Petersen, Rolf Johansson (red.) Museets årsbok 2019. Tema: Arkeologi. Norrbottens museums och Norrbottens Hembygdsförbunds årsbok.

Rödockragraven i Ligga

https://sparfran10000ar.se/fran-urtid-till-nutid-i-vasterbotten/arkeologiska-tidsperioder/stenalder/

https://nattidskriftenvasterbotten.se/article/den-tidigaste-invandringen-efter-inlandsisen-1698130630265×984761209364676600