I slutet av augusti utförde vi på Norrbottens museum vår del av GLAS (Glaciärarkeologi i svenska Sápmi) för 2023 som vi utför tillsammans med Stockholms universitet, Silvermuseet, Västerbottens museum, Jamtli och Ájtte. GLAS projektet utförs med medel från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond och huvudsyftet är att undersöka huruvida spår av jakt på vildren kan smält fram kring glaciärer och snöfläckar i de svenska fjällen i skuggan av klimatförändringar. Mer om detta kan läsas i tidigare blogginlägg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2022/10/07/16514/ https://kulturmiljonorrbotten.com/2023/02/15/kulturarvspodden-11-glaciararkeologi-i-sapmi/ https://kulturmiljonorrbotten.com/2022/04/29/ett-kulturarv-som-smalter-bort/.

Fältarbetet planerades att ta 10 arbetsdagar men på grund av väderförhållandena var vi tvungna att avbryta arbetet efter 8 dagar. Ursprungligen var planen att två delområden skulle undersökas men på grund av låga moln och tjock dimma kunde vi inte ta oss in mellan Giermadisčhkka och Johkagascčhkka väst om Passglaciären just norr om Stora Sjöfallets nationalpark. På grund av väderförhållandena fick vi därmed anpassa vårt arbete och grundligt undersöka området inom Stora Sjöfallets nationalpark, just söder om Kallaktjåkkå en yta på ca 84 km². Nationalparken urskiljer sig från Låktaplattån från 2022 och 2021 då detta område ligger på en avsevärt lägre höjd (ca 1 000 m.ö.h) ca 300 m lägre än tidigare inventeringsområden. Efter att ha jämfört 1960-talets ortofoto samt 1980-talets vegitationskartor mot dagens satellitbilder framgick en tydlig förändring i snöfläckarnas utbredning. Här finns även smala passager ypperliga för jakt då de tvingar in bytesdjuren inom räckhåll för pilbåge. Tillsammans gav dessa faktorer goda förutsättningar att finna spår av förhistorisk och historisk jakt i form av fynd och fasta lämningar i området.

Eftersom årets inventeringar utfördes inom en nationalpark varken kunde vi och ville inte använda oss av dagliga helikopterlyft, som vi hade 2022, så vi fick med tält, sovsäck och packning vandra över de utvalda området. I år hade vi även med oss vår osteolog Hanna Larsson med i fält, som kunde göra en bedömning av de ben och horn som vi fann. Detta resulterade i att vi inte tog in lika många fynd som tidigare år då majoriteten av de ben som påträffades inte ansågs vara gamla nog för att vara av intresse. Att en osteologisk bedömning kunde göras ute i fält underlättade även för vår packning då vi inte behövde bära runt på massor med recenta ben och horn.

Vi var alltså tre glada arkeologer som blev avsläppta med helikopter under en flyktig solnedgång med otäcka moln som skymtade vid horisonten. Med glada rop och höga förhoppningar slog vi upp våra tält och begav oss iväg på en snabb tur för att överblicka området. Vårt läger hade satts upp bredvid en liten tjärn som förmodligen har varit en permanent snöfläck men numera rann ut genom en liten bäck några tiotal meter från vårt läger.

Efter en snabb tur upp efter bergssluttningen fick vi en bra överblick över området och vi la upp en plan på lukrativa platser att leta på. Efter en kylig natt med porlandet från bäcken, vindens ruskande av tältduken och ljudet av skällan från ett par närgångna renar, sökte vi igenom närområdet kring tjärnen och klättrade upp till de sista kvarvarande snöfläckarna. Vid snöfläckarna påträffades ett antal ben, en träbit av okänt slag och ett kranium från en sarvas (rentjur). Fynden tillvaratogs och har skickats till Stockholms universitet för framtida analyser.

Dagen därpå packade vi våra tält och begav oss iväg under en mulen himmel. Vi hade dagen dessförinnan sett en klippavsats och en handfull stående klippblock som vi ville ta en närmare titt på. Under klippblocket fanns en hålighet där vi enkelt kunde krypa in i och även om formationen var naturlig så fanns förhoppningarna att vi skulle finna något intressant. Ca 30 m om blocken hittade vi till vår stora glädje, två härdar som inte tidigare registrerats (L2023:3972 och L2023:3973) och besöket till klippblocken visade sig ge utbetalning. Eftersom en av våra arkeologer (undertecknad) har svårt att sitta stilla, klättrade vi även upp på klippavsatsen ovanför blocken. Efter en hal och lite förrädisk klättring tog vi oss upp på avsatsen och trots att utsikten i sig var värt mödan så fann vi enbart ett fåtal ben från ren, men som vi snabbt ansåg vara ditförda av en jägare av den bevingade eller fyrbenta sorten.

Vi ägnade en stor del av vår tid på att ta oss fram över myrar, jockar, och den allmänt kuperade terrängen. Med våra blickar riktad mot marken och i hopp om att hitta fler fynd eller lämningar jagades vi av moln och den tjocka dimman över fjället. Vi fick under ett flertal gånger vänta på att dimman skulle passera innan vi kunde fortsätta vårt arbete. Av de åtta dagarna som vi arbetade i området hade vi enbart två dagar med solsken. På grund av den dåliga täckningen i den delen av nationalparken hade vi i förväg avtalat hämtning med helikopter halvvägs genom området för en välförtjänt vila och torka under helgen.

Som tidigare nämnts så kunde vi inte flyga ut till det område som egentligen var tilltänkt för vecka två och vi fick därmed utgå från vår reservplan. Vi utgick från Vakkotavare och följde Kungsleden in i nationalparken för att sedan bege oss till dess östra del. Där fanns smala pass och vi hade hoppats att finna spår av förhistorisk och historisk jakt där. På grund av det dåliga vädret kunde vi inte ta oss till de tilltänkta passen och fick slå upp våra tält vid en jock. Medan vi väntade ut dimman kunde vi söka av närområdet kring våra tält men vi hittade inga fynd. Vi hittade däremot ett antal härdar som vi registrerade. På grund av

Under årets glaciärinventering hittades 9 fyndplatser, 3 oregistrerade härdar och vi tog in 69 fynd, vilket är färre fynd än tidigare år. Varför så få fynd togs in under årets inventering kan bero på att detta område ligger på en lägre höjd och hade mer växtlighet än inventeringsområdena från 2021 och 2022, vilket kan ha påverkat bevarandegraden av organiskt material så som horn, ben och trä. På grund av det begränsade packutrymmet och bärvikten var vi tvungna att göra ett urval av material att ta med vilket påverkade antalet fynd som samlades in.

  Det dåliga vädret har visat sig vara ett problem som har uppstått under våra glaciärinventeringar och det är något som vi kommer att ta i beaktning för kommande år.

Vid skrivbordet denna höstdag,

Rasmus Lundqvist, arkeolog