Boplatsvall – vad är det?

Boplatsvall – boplats – vall… Boplatsvall… Ja, jag smakar lite på ordet, som troligen inte säger så mycket för någon som inte är bekant med arkeologiskt fackspråk. Kort sagt är det resterna efter ett forntida hus, eller byggnad. Detta blogginlägg kommer att handla om denna ganska vanliga fornlämningstyp.

Ordet boplatsvall är hämtat ur Riksantikvarieämbetets lämningstypslista, som är en förteckning över de olika typer av forn- och kulturlämningar som registreras i det nationella kulturmiljöregistret, Fornsök. Listan finns tillgänglig via deras hemsida: Lämningstypslistan-5.0.pdf (raa.se).

Såhär beskrivs lämningstypen boplatsvall i den listan. Definition: Vall som helt eller delvis omger eller avgränsar en oftast försänkt yta. Kommentar: Används för olika vallformiga anläggningar. De kan ha varit bostadshus, förvaringsanläggningar m.m. Skärvsten och annat boplatsmaterial kan förekomma främst i vallen men även i bottenplanet. I arkeologisk litteratur förekommer olika beteckningar, t.ex. skärvstensvallar, hyddbottnar och hyddgrunder.

Som det står i definitionen så har boplatsvallar ofta ett golvplan som är nedgrävt i marken. Det som är mest utmärkande är den vall av uppskottad sand som ligger runt gropen. Ibland kan vallen även innehålla fynd och skräp som städats ur från golvytan. I golvplanet kan eldstäder och andra anläggningar finnas. Boplatsvallarna tolkas ofta som ett resterna efter bostäder, men de kan även ha haft andra funktioner.

1. Boplatsvallen har anlagts genom att grävas ned en bit i marken. jordmassor har lagts utanför gropen.
2-3. Vid bosättning städas material ut från golvytan och förs på vallen utanför.
4. Bostaden har övergivits och rasat samman – idag syns gropen och den omgivande vallen.

Här i Norrbotten finns cirka 600 boplatsvallar registrerade i Fornsök. De flesta har anknytning till vatten såsom sjöar, älvar och vattendrag, eller det forntida havet. Utifrån det och höjden över havet kan de dateras – åtminstone kan de få en äldsta möjlig datering (de har ju inte anlagts under vattnet). Som äldst kan de vara uppåt 10 000 år gamla, men de som ligger högst (mellan högsta kustlinjen och ner till omkring 110 meter över havet) är inte daterade. De hittills äldsta boplatsvallarna ligger 100 meter över havet och dateras till omkring 5500-5200 f. Kr, alltså cirka 7500 år gamla.

Boplatsvallarnas utbredning i Norrbotten. Informationen är hämtad ur Fornsök.
Lantmäteriets Topografiska webkarta CC BY 4.0

De undersökningar som är gjorda visar ett visst mönster i boplatsvallarnas utveckling över tid (se diagram nedan). På de allra högsta nivåerna ligger boplatsvallarna ensamma, eller i par. Det är inte heller så många lokaler/platser registrerade, sammanlagt ett 40-tal boplatsvallar fördelade på 30 lokaler. Vid 100 meter över havet, motsvarande omkring 6000 f. Kr. verkar det hända något. Både antal lokaler med boplatsvallar och antalet boplatsvallar på varje lokal ökar.

Diagrammet visar förändring över tid (höjd över havet): antal boplatsvallar och platser med boplatsvallar.
Fritt efter Norberg, 2008

Efter en tillfällig minskning i både lokaler och anläggningar ökar antalet boplatsvallar vid 80 meter över havet, eller omkring 5000 f. Kr. Men antalet lokaler minskar, så att fler boplatsvallar samlas på samma plats. Den lokal som har flest boplatsvallar har 21 stycken, men genomsnittet ligger på cirka fyra per lokal. Även på dessa höjder finns ensamliggande boplatsvallar.

Efter 3000 f. Kr. verkar det hända något igen. Antalet boplatsvallar och platser med dessa anläggningar börjar minska, först lite, men sedan ganska markant. Därefter upphör de helt, eller rättare sagt, så har de inte påträffats på lägre nivåer än cirka 20 meter över havet. Varför det är så är svårt att säga, men här är några förklaringsalternativ:

  • Bosättningsmönstret förändrades och andra typer av byggnader började användas istället.
  • Boplatsvallar på lägre nivåer har förstörts i samband med odling.
  • Ytterligare ett alternativ är att vi helt enkelt inte har hittat dem än.

Även boplatsvallarnas storlek har varierat över tid. Till en början är de små och runda, med en genomsnittlig golvyta på cirka 10 m2 (jämförbart med en husvagn för 2 personer idag). På dessa tidiga boplatser har bara en eller två familjer bott (se inforuta nedan). Längre fram i tid ökar boplatsvallarnas storlek till en genomsnittlig golvyta på 28 m2. Storleken kan dock variera mellan cirka 13 m2 upp till 80 m2. Det innebär att det kan bo ett 100-tal personer på en lokal med flera boplatsvallar. Strax innan denna typ av anläggning ”försvinner” minskar de återigen i storlek, med en genomsnittlig golvyta på cirka 17 m2.

Begreppet boplats: I arkeologiska sammanhang är en boplats en plats där människor vistats och lämnat olika typer av fynd och avfall efter sig. Det behöver inte finnas synliga spår efter bostäder. Under stora delar av förhistorien har människorna varit helt eller delvis nomadiserande. Flera olika boplatser har nyttjats under olika tider av året. Olika typer av bostäder har använts utifrån behov och beroende på hur länge bosättningen varat på en och samma plats. Enklare bostäder har använts vid tillfälliga bosättningar för till exempel jakt och fiske. Boplatsvallarna kräver en stor arbetsinsats, så de har sannolikt byggts på platser där vistelsen varit längre och/eller återkommande.

Boendeyta i jakt och fångstsamhällen: 1 familj 6-20 m2; 2 familjer 20 m2: 3 familjer 15-30 m2; mer än 3 familjer 20-30 m2

Som så ofta inom arkeologin är det svårt att säga exakt hur dessa bostäder varit konstruerade, då det sällan finns kvar något byggnadsmaterial. Eftersom det varit organiskt, i form av trä, näver, torv och kanske skinn, så har det förmultnat. I vissa fall kan det dock finnas färgningar och lite material kvar som kan berätta om byggnadens konstruktion.

Vid Lillberget, norr om Överkalix, har fyra boplatsvallar delundersökts. Utifrån färgningar i hörnen och golvytans rektangulära form kan boplatsvallarna ha haft liggande timmer längs väggarna. I en av boplatsvallarna påträffades klenare rundvirke i ena gaveln och näver i vallen. Detta tolkas som rester efter taket, som även kan ha täckts med isolerande torv. Koncentrationer av avfall i vallarna antyder var in- och utgångarna legat.

En annan plats där boplatsvallar har undersökts är Vuollerim, söder om Jokkmokk. Där har även rekonstruktioner byggts upp för att testa olika konstruktioner och takmaterial. Dessvärre kan jag inte rekommendera ett besök, då byggnaden idag har förfallit. Illustrationen nedan får istället avsluta detta blogginlägg, även om de cirka 30 år gamla tolkningarna kanske inte heller håller.

Förslag på hur en av de undersökta boplatsvallarna utanför Vuollerim kan ha varit konstruerad.
Ur Baudou, 1992

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Litteratur

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008. Tillgänglig på Internet: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1888

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Under två intensiva veckor vid månadsskiftet september-oktober 2017, genomförde Norrbottens museum en räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. Redan hösten 2016 besökte undertecknad boplatsen tillsammans med dåvarande kollegan Olof Östlund, och vi genomförde då de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst. Då kunde vi, tyvärr, konstatera att boplatsen var sönderkörd av enduro/motorcross och att det låg boplatsmaterial spritt i körspåren. Boplatsen registrerades 1998, så den har varit känd i närmare 20 år! Trots denna kännedom har olovlig körning ägt rum inom fornlämningen, antagligen på grund av okunskap. De som har kört i området vet antagligen inte om att de kört sönder en del av vår gemensamma förhistoria!


Hösten 2016 gjordes alltså de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck från Åkes Hundtjänst. Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst har ett gemensamt projekt, med syfte att se om vi kan använda sökhundar som en arkeologisk metod för att hitta boplatser som är svåra att se ovan mark. Vi har en förhoppning om att hundarna kan dresseras i att markera för brända ben, det vill säga de matrester som förhistoriska människor har lämnat efter sig, och som är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på boplatser i Norrbotten. Vid fältförsöken markerade hundarna brända ben som låg synliga i de öppna markskadorna som uppstått efter körningen i området. Hundarna markerade också två boplatsgropar och en förmodad boplatsvall (hyddbotten/bostadslämning). Rakt igenom den förmodade boplatsvallen gick kraftiga körspår som grävt sig ner i fornlämningen. Vi anmälde såklart skadorna på fornlämningen, både till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

DSCN0166

Sökhunden Cadja, hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara och arkeolog Frida Palmbo står på vallen av den sönderkörda (förmodade) boplatsvallen hösten 2016. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Våren 2017 blev det klart att vi kunde få pengar från Länsstyrelsen till en räddningsundersökning av den skadade fornlämningen. Den genomförde vi samma höst. Dels skulle vi kartera området och plockad in allt material som låg i de öppna markskadorna, för att se om vi kunde hitta någon anläggning inom själva boplatsytan. Dels skulle vi också gräva ett schakt från boplatsvallens mitt och ut genom den omgivande vallen, för att få en genomskärning på bostadslämningen. På så vis kan man bland annat se om det finns någon anläggning, exempelvis en eldstad i mitten av bostaden, hur djup den är och också få en uppfattning på hur mycket fynd som finns. Vi ville titta på om boplatsvallen och den övriga delen av boplatsen är samtida, om det finns anläggningar som inte varit synliga ovan mark, vid vilken eller vilka tidsperioder som området har nyttjats, hur resursutnyttjandet har sett ut och om det går att avgöra vid vilka tider på året som boplatsen har nyttjats.

Sagt och gjort, vi körde igång med räddningsundersökningen 23 oktober. Förutom undertecknad deltog Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck – en av hundförarna inom sökhundsprojektet och utbildad arkeolog. Första veckan hade vi dessutom utomordentligt fin hjälp av Lina Bjurgard och Johan Fort från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. De är konservatorer och jobbar med metall/arkeologi-föremål och ville gärna få lite praktiskt erfarenhet från fält. Vi arbetade parallellt med kartering och undersökning av den förmodade boplatsvallen.

DSC_2837

Arkeologerna Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck gräver sig ner i den förmodade boplatsvallen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

DSC_2836

Johan Fort och Lina Bjurgard från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid karteringen hittades hela sex nya anläggningar, som alla utgjordes av härdar som inte var synliga ovan mark. De återfanns tack vare att en mängd brända ben hade eroderat ut i dikesslänten ner mot körspåren i området. Härdarna består alla av rödbruna färgningar med fragmentariska, mycket små brända ben. Vi hittade också några avslag i kvarts, det vill säga rester efter redskapstillverkning i sten, samt en hel del brända ben utanför anläggningarna – som antagligen också kommer från förstörda härdar.

DSCN0072

Detaljbild av en av härdarna, synlig som en mörk brunröd färgning. De vita fläckarna på bilden är brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Grävningen av den förmodade boplatsvallen förbryllade oss en hel del. Vi grävde oss ner lager för lager utan några fynd, och kunde konstatera att gropen i mitten av anläggningen var igenfylld med upp till 40 cm sand på grund av terrängkörningen i området. Detta försvårade vår bedömning av anläggningen, då vi inte kunde se hur den ursprungligen hade sett ut. Så slutligen, onsdag den sista veckan, dök det upp några större stenar i vårt undersökningsschakt i anslutning till rödbränd sand. Vi insåg då att vi inte alls undersökte en boplatsvall – utan en gigantisk kokgrop med en diameter på mellan 3,5-4 meter i diameter! Nu var det bråttom – vi skulle vara klara i fält fredag samma vecka!

Resten av onsdagen ägnades till att rensa fram själva stenpackningen och dokumentera denna.

DSC_2851

Gunilla Lindbäck arbetar med att rensa fram stenpackningen i kokgropen. Notera den rödbrända sanden utanför stenarna som är ett tecken på kraftig upphettning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

På torsdagsmorgonen påbörjade vi ett rejält träningspass, som gick ut på att lyfta upp all sten ur den del av kokgropen som vi undersökte. Vi avslutade med att skotta upp sand ur gropen, för att få fram en profil och kunna avgöra hur kokgropen såg ut i genomskärning. Dessutom skulle vi samla in prover för analys från profilen – kolprov för vedartsanalys och datering, jordprov för makrofossilanalys (kan bland annat berätta om det finns fröer, kärnor, frukter och trärester) och lipidanalys (analys av fettsyror). Vi var rätt möra när torsdagen var slut… då hade vi lyft upp drygt 2,1 ton sten samt ett antal ton sand ur vårt ”lilla” schakt… Det behövdes inget extra träningspass den dagen! Som tur är fick vi extra hjälp av Tone Hellsten – som egentligen bara ville komma ut och titta på vår gigantiska kokgrop – men hon fick vackert hjälpa till hon också!

En arkeolog bredvid en stor hög med stenar som lyfts upp ur en undersökt kokgrop

Arkeolog Tone Hellsten bredvid drygt 2,1 kilo skörbränd sten som lyfts upp från kokgropen! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En arkeolog står i ett 1,5 meter djupt undersökningsschakt, invid en stor kokgrop

Arkeolog Daniel Sjödahl står på botten av det grävda schaktet som är ca 1,5 m djupt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Fredagsmorgonen inleddes med dokumentation genom ritning och fotografering av profilen. Därefter samlades prover in för analys och efter det var det dags för igenläggning. Sagt och gjort, så fick vi kasta tillbaka 2,1 ton sten och vad vi uppskattade till ca 8 ton sand i schaktet igen… Tack och lov hade vi hjälp av Tone även denna dag. Sen var det bara att plocka ihop all grävutrustning och återvända till Luleå. Behövdes inget extra träningspass den dagen heller…

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen. Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det svarta lagret under är den gamla markytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nu börjar analysresultaten komma in och rapporten över räddningsundersökningen kommer att skrivas nu i januari och februari. I mars kommer undertecknad att hålla en föreläsning i Kalix och berätta om räddningsundersökningen och om vårt gemensamma arkeologisökhundsprojekt tillsammans med Åkes Hundtjänst. När så är gjort, kommer resultatet av vår räddningsundersökning såklart även delges här på bloggen. Det finns alltså all anledning att återkomma.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar i Norrbotten: Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten