Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Under två intensiva veckor vid månadsskiftet september-oktober 2017, genomförde Norrbottens museum en räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. Redan hösten 2016 besökte undertecknad boplatsen tillsammans med dåvarande kollegan Olof Östlund, och vi genomförde då de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst. Då kunde vi, tyvärr, konstatera att boplatsen var sönderkörd av enduro/motorcross och att det låg boplatsmaterial spritt i körspåren. Boplatsen registrerades 1998, så den har varit känd i närmare 20 år! Trots denna kännedom har olovlig körning ägt rum inom fornlämningen, antagligen på grund av okunskap. De som har kört i området vet antagligen inte om att de kört sönder en del av vår gemensamma förhistoria!


Hösten 2016 gjordes alltså de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck från Åkes Hundtjänst. Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst har ett gemensamt projekt, med syfte att se om vi kan använda sökhundar som en arkeologisk metod för att hitta boplatser som är svåra att se ovan mark. Vi har en förhoppning om att hundarna kan dresseras i att markera för brända ben, det vill säga de matrester som förhistoriska människor har lämnat efter sig, och som är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på boplatser i Norrbotten. Vid fältförsöken markerade hundarna brända ben som låg synliga i de öppna markskadorna som uppstått efter körningen i området. Hundarna markerade också två boplatsgropar och en förmodad boplatsvall (hyddbotten/bostadslämning). Rakt igenom den förmodade boplatsvallen gick kraftiga körspår som grävt sig ner i fornlämningen. Vi anmälde såklart skadorna på fornlämningen, både till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

DSCN0166

Sökhunden Cadja, hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara och arkeolog Frida Palmbo står på vallen av den sönderkörda (förmodade) boplatsvallen hösten 2016. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Våren 2017 blev det klart att vi kunde få pengar från Länsstyrelsen till en räddningsundersökning av den skadade fornlämningen. Den genomförde vi samma höst. Dels skulle vi kartera området och plockad in allt material som låg i de öppna markskadorna, för att se om vi kunde hitta någon anläggning inom själva boplatsytan. Dels skulle vi också gräva ett schakt från boplatsvallens mitt och ut genom den omgivande vallen, för att få en genomskärning på bostadslämningen. På så vis kan man bland annat se om det finns någon anläggning, exempelvis en eldstad i mitten av bostaden, hur djup den är och också få en uppfattning på hur mycket fynd som finns. Vi ville titta på om boplatsvallen och den övriga delen av boplatsen är samtida, om det finns anläggningar som inte varit synliga ovan mark, vid vilken eller vilka tidsperioder som området har nyttjats, hur resursutnyttjandet har sett ut och om det går att avgöra vid vilka tider på året som boplatsen har nyttjats.

Sagt och gjort, vi körde igång med räddningsundersökningen 23 oktober. Förutom undertecknad deltog Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck – en av hundförarna inom sökhundsprojektet och utbildad arkeolog. Första veckan hade vi dessutom utomordentligt fin hjälp av Lina Bjurgard och Johan Fort från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. De är konservatorer och jobbar med metall/arkeologi-föremål och ville gärna få lite praktiskt erfarenhet från fält. Vi arbetade parallellt med kartering och undersökning av den förmodade boplatsvallen.

DSC_2837

Arkeologerna Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck gräver sig ner i den förmodade boplatsvallen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

DSC_2836

Johan Fort och Lina Bjurgard från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid karteringen hittades hela sex nya anläggningar, som alla utgjordes av härdar som inte var synliga ovan mark. De återfanns tack vare att en mängd brända ben hade eroderat ut i dikesslänten ner mot körspåren i området. Härdarna består alla av rödbruna färgningar med fragmentariska, mycket små brända ben. Vi hittade också några avslag i kvarts, det vill säga rester efter redskapstillverkning i sten, samt en hel del brända ben utanför anläggningarna – som antagligen också kommer från förstörda härdar.

DSCN0072

Detaljbild av en av härdarna, synlig som en mörk brunröd färgning. De vita fläckarna på bilden är brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Grävningen av den förmodade boplatsvallen förbryllade oss en hel del. Vi grävde oss ner lager för lager utan några fynd, och kunde konstatera att gropen i mitten av anläggningen var igenfylld med upp till 40 cm sand på grund av terrängkörningen i området. Detta försvårade vår bedömning av anläggningen, då vi inte kunde se hur den ursprungligen hade sett ut. Så slutligen, onsdag den sista veckan, dök det upp några större stenar i vårt undersökningsschakt i anslutning till rödbränd sand. Vi insåg då att vi inte alls undersökte en boplatsvall – utan en gigantisk kokgrop med en diameter på mellan 3,5-4 meter i diameter! Nu var det bråttom – vi skulle vara klara i fält fredag samma vecka!

Resten av onsdagen ägnades till att rensa fram själva stenpackningen och dokumentera denna.

DSC_2851

Gunilla Lindbäck arbetar med att rensa fram stenpackningen i kokgropen. Notera den rödbrända sanden utanför stenarna som är ett tecken på kraftig upphettning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

På torsdagsmorgonen påbörjade vi ett rejält träningspass, som gick ut på att lyfta upp all sten ur den del av kokgropen som vi undersökte. Vi avslutade med att skotta upp sand ur gropen, för att få fram en profil och kunna avgöra hur kokgropen såg ut i genomskärning. Dessutom skulle vi samla in prover för analys från profilen – kolprov för vedartsanalys och datering, jordprov för makrofossilanalys (kan bland annat berätta om det finns fröer, kärnor, frukter och trärester) och lipidanalys (analys av fettsyror). Vi var rätt möra när torsdagen var slut… då hade vi lyft upp drygt 2,1 ton sten samt ett antal ton sand ur vårt ”lilla” schakt… Det behövdes inget extra träningspass den dagen! Som tur är fick vi extra hjälp av Tone Hellsten – som egentligen bara ville komma ut och titta på vår gigantiska kokgrop – men hon fick vackert hjälpa till hon också!

En arkeolog bredvid en stor hög med stenar som lyfts upp ur en undersökt kokgrop

Arkeolog Tone Hellsten bredvid drygt 2,1 kilo skörbränd sten som lyfts upp från kokgropen! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En arkeolog står i ett 1,5 meter djupt undersökningsschakt, invid en stor kokgrop

Arkeolog Daniel Sjödahl står på botten av det grävda schaktet som är ca 1,5 m djupt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Fredagsmorgonen inleddes med dokumentation genom ritning och fotografering av profilen. Därefter samlades prover in för analys och efter det var det dags för igenläggning. Sagt och gjort, så fick vi kasta tillbaka 2,1 ton sten och vad vi uppskattade till ca 8 ton sand i schaktet igen… Tack och lov hade vi hjälp av Tone även denna dag. Sen var det bara att plocka ihop all grävutrustning och återvända till Luleå. Behövdes inget extra träningspass den dagen heller…

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen. Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det svarta lagret under är den gamla markytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nu börjar analysresultaten komma in och rapporten över räddningsundersökningen kommer att skrivas nu i januari och februari. I mars kommer undertecknad att hålla en föreläsning i Kalix och berätta om räddningsundersökningen och om vårt gemensamma arkeologisökhundsprojekt tillsammans med Åkes Hundtjänst. När så är gjort, kommer resultatet av vår räddningsundersökning såklart även delges här på bloggen. Det finns alltså all anledning att återkomma.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar i Norrbotten: Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

Egen härd är guld värd

Den kanske mest kända lämningen från denna tid är den så kallade Sangishögen, en gravhög med fynd av svärd och sköldbuckla, belägen väster om Sangis by. Gravhögen har inga motsvarigheter i övre Norrland utan tillhör en gravtradition längre söderut i Mellannorrland, med kopplingar till en jordbrukande befolkning.

Gravhögen i Sangis. Foto: Rikard Sohlenius © Riksantikvarieämbetet

Under de senaste tio åren har ett antal arkeologiska undersökningar och specialinventeringar utförts i Sangisområdet. I samband med undersökningarna har ett flertal lämningar med dateringar till den yngre järnåldern dykt upp i det arkeologiska materialet. Det rör sig framförallt om härdar/eldstäder och kokgropar med rektangulär form.

De härdar som påträffats och undersökts i området består ofta av ovala färgningar i marken, med mörkbrun, sotig och fet jord. I jorden finns inslag av brända ben och små skörbrända stenar som spruckit sönder på grund av upphettning. Genom den intensiva värmen från elden har den underliggande sanden också blivit rödbränd. Härdarna, som oftast är belägna på torra tallhedar utan uppenbar relation till vatten (hav eller sjöstrand), är inte synliga ovan mark och är därför mycket svåra att upptäcka. Dateringar visar på en nyttjandetid till 400-800 e. Kr.

En av de undersökta härdarna utanför Sangis påträffades i en täktkant mitt på den flacka tallheden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

I täktkanten fanns utrasade skörbrända stenar som legat i härden. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den undersökta härden syntes endast som en mörkbrun färgning i sanden. Både i och utanför härden fanns skörbrända stenar. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

 

I de undersökta härdarna påträffades brända ben från framförallt fisk, men också hornfragment från större landlevande däggdjur (i ett fall säkerställt som ren) samt en del småvilt i form av mård och ekorre. Några av härdarna innehöll också spår efter järnsmide. Smidesresterna består av slagger med sandig undersida och små tunna glödskal. Slaggerna har bildats i härden vid upphettning av järnet inför smidet, medan glödskalen har bildats då järnet hamrats ut på ett städ.

I en av härdarna som undersöktes i samband med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan påträffades  en del av ett renhorn med rosenkransen kvar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Härdarna skiljer sig konstruktionsmässigt från de härdar som påträffas i inlandet under samma tid. Inlandets härdar karaktäriseras i de flesta fall av en konstruktion av sten som använts för att begränsa elden. Denna typ av härd börjar anläggas i inlandet under 600-talet e. Kr. och helt nya nischer i landskapet tas nu i anspråk. Härdarna, som anses representera boplatser, koncentreras framförallt till tallhedar med bra renbete, intill myrar, små bäckar och tjärnar. Härdarna sätts i samband med en begynnande renskötsel.

Härd med stenskoning påträffad utanför Arjeplog. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum

De härdar som påträffats i Sangisområdet indikerar troligtvis ett bosättningsmönster, där små grupper av människor har levt en mobil tillvaro. Lokaliseringen av härdarna till tallhedarna för tankarna till miljöer som utgör bra förutsättningar för renbete. Än idag utgör området kring Sangis ett riksintresse och kärnområde för rennäringen.

Rektangulära kokgropar har varit kända sedan 1950-talet och benämndes tidigare som ”jordugnar” eller ”torkugnar”. Deras funktion har ofta satts i samband med torkning av kött från storviltjakt. Kokgroparna har fungerat så att man har grävt en grop och sedan travat ved i gropen. Veden har sedan antänts och efter ett tag när elden tagit fart har man travat stenar av lämplig storlek på elden. Veden har efter några timmar brunnit ner och stenarna har accumulerat värme. Värmen har sedan kunnat utnyttjas under en relativt lång tid för t ex torkning. Torkningen innebar dels att köttet förlorade i vikt, men även att det blev mer hållbart för förvaring under en längre tid. Under senare tid har även värmebehandling/rostning av tallbark, örter och växter tagits upp som en möjlig förklaring till kokgroparnas funktion.

Rektangulära kokgropar finns registrerade över hela Norrbotten. De dateras huvudsakligen till 400-1000 e. Kr, vilket antyder att de utgör en mycket specifik järnåldersföreteelse. När det gäller formen är den mycket distinkt med sitt rektangulära utseende och man kan undra om den enbart har med funktionen att göra? Eftersom undersökningar av rektangulära kokgropar mycket sällan har gett några fynd är funktionen fortfarande höljt i ett dunkel.

I Sangis-området finns en mycket stor koncentration av rektangulära kokgropar. Dessa registrerades i samband med en specialinventering som utfördes av lokala ortsbor i början på 1990-talet. De ligger, till skillnad från inlandet kokgropar, i stora koncentrationer med upp till 10-15 gropar på varje lokal.

Översikt över rektangulära kokgropar, härdar och gravhögen i Sangis-trakten.

I Kalix-området, inte långt från Sangis, har ett antal rektangulära kokgropar varit föremål för arkeologiska undersökningar. Dessa består av avlånga gropar med stenpackning och ett mycket kraftigt kollager i botten, med stora sammanhängande kolstycken. Groparna är oftast 0,5-1 meter breda, med en längd som varierar mellan 2-4 meter och ett djup på endast 0,3-0,4 meter. De syns oftast som grunda, avlånga försänkningar i marken och är belägna på torra, flacka tallhedar, ibland i anslutning till blockiga och steniga höjder, intill myrmark, mindre bäckar och små tjärnar.  De är liksom härdarna relativt svåra att upptäcka i terrängen.

Rektangulär kokgrop med stenpackning synlig. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum

Under stenpackningen i kokgropen fanns ett lager förkolnad ved. Foto: Mirjam Jonsson © Norrbottens museum

Vid undersökningarna av kokgroparna har inga fynd framkommit, mer än ett par små brända ben, varav ett har bestämts som fisk. Runt kokgroparna har stolphål påträffats, som indikerar någon form av överbyggnad eller ”taktäckning” över gropen. Analyser av fettsyror från jordprover tagna ur groparna visar ingen tydlig signal på att jordproverna tillförts något annat fett än från naturligt nedbrutet växtmaterial. Det finns med andra ord väldigt få indikationer på vad groparna kan ha använts till. Här krävs nya metoder och analyser för att komma vidare i frågan.

Området kring Sangis är ur arkeologisk synvinkel ett av de mer intressanta när det gäller den yngre järnåldersbebyggelsen i Norrbotten. Här finns lämningar efter en trolig jakt- och fångstbefolkning i form av härdar och rektangulära kokgropar, tillsammans med indikationer på en jordbrukande befolkning i form av gravhögen utanför Sangis. Lämningarna vittnar om att det finns flera olika typer av levnadssätt inom ett relativt begränsat område. Eftersom kunskapen om samhället under den yngre järnåldern är mycket liten, finns i området runt Sangis stora möjligheter för framtida studier av de olika levnadssätt som troligen sampelat i kustområdet.

/Carina Bennerhag