Kokgropen på Vitheden

I höstas genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. När boplatsen besöktes hösten 2016 i samband med fältförsök med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst, noterade vi att boplatsen var skadad av terrängkörning. Det låg brända ben, skörbränd sten och kvartsavslag i körspåren, som skär igenom boplatsen på ett flertal ställen. Vi rapporterade in att boplatsen var skadad till Länsstyrelsen, som under 2017 gav oss medel till att göra en räddningsundersökning av de skadade delarna av boplatsen. Så under två veckor i månadsskiftet september-oktober förra året gjorde vi en liten insats för att rädda det som kunde räddas i fält. Nu har dessutom alla analyser blivit klara och vi har ett resultat!

Vid räddningsundersökningen samlade vi in de fynd av brända ben och de enstaka kvartsavslag som låg synliga i de öppna markskadorna. Vi har inte grävt i orörd mark utan endast fokuserat på skadorna inom boplatsen. Anledningen är att vi ville ta tillvara på den arkeologiska informationen inom fornlämningen innan den skadades ännu mer, och därmed skulle försvåra tolkningen ytterligare. Därmed finns stora delar av fornlämningen kvar i de delar som inte skadats av terrängkörningen.

Vi hittade totalt fem nya anläggningar i form av härdar, som inte var kända sedan tidigare. De upptäcktes genom koncentrationer av brända ben som rasat ut i släntkant ner mot terrängkörningsspår.

Härd

Härd, markerad med gula blompinnar. På bilden kan man tydligt se att en del av den ursprungliga markytan har försvunnit i körspåren. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En ensamliggande härd låg högst belägen inom boplatsen, ca 50 m över havet. Brända ben från härden har gett en datering till omkring 2480-2200 f.Kr. De övriga fyra härdarna låg på rad, med endast 0,9-1,3 meters mellanrum! De ligger omkring 44 meter över havet, och brända ben från härdarna har daterats till mellan 2290-1960 f.Kr. Det finns en liten överlappning i dateringarna, men sannolikt är de fyra härdarna på rad något yngre än den ensamliggande härden.

2018_1, Arkeologisk räddningsundersökning, Kälsjärv, Kalix

Fyra härdar på rad, markerade med gula blompinnar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Planen var också att vi skulle undersöka en förmodad boplatsvall, som är rester efter en hydda med nedgrävt golvplan. Under arbetets gång visade det sig istället att vi undersökte en gigantisk kokgrop, ca 4 meter i diameter och 1,3 meter djup! Den halva av kokgropen som vi undersökte innehöll hela 2,1 ton skörbränd sten, och uppskattningsvis finns lika mycket sten kvar i resterande del! I kokgropen hittade vi till vår glädje en hel del brända ben – vilket är ovanligt. Det har sällan gjorts fynd vid undersökning av kokgropar, så vi var eld och lågor!

Vi har låtit datera två kolprover samt en datering av brända ben från kokgropen. För att försvåra tolkningen så har de tre dateringarna från kokgropen gett helt olika resultat! En datering gjordes på kol under en mindre grop, synlig ovanför stenpackningen i profilen. Anledningen till att datera denna grop, var för att se ifall det var rester efter någon slags överbyggnad/konstruktion som skulle kunna bidra till tolkningen av anläggningen. Denna mindre grop daterades till folkvandringstid, ca 410-550 e.Kr. Ben som samlats in strax ovanför stenpackningen på ca 0,55 meters djup gav en datering till 2140-1940 f.Kr., yngre delen av stenåldern, och är alltså samtida med dateringen av de fyra härdarna på rad. Kol som samlats in ca 1,26 m ner i kokgropen, från kolpackningen under stenarna, har däremot gett en datering till 800-540 f.Kr, d.v.s. bronsålder.

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen! Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det tjocka svarta lagret under är den gamla markytan.  Under detta, till vänster i bild, är en mindre grop, och under denna syns ytterligare en markyta synlig som ett tunnare svart streck. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Efter en del huvudbry och genom att titta på dateringar av andra undersökta och daterade runda kokgropar, förefaller det som att koldateringen till 800-540 f.Kr. är den mest rimliga dateringen. Dessutom har jag kunnat konstatera att kokgropen i Kälsjärv utanför Kalix har varit ovanligt stor, andra undersökta kokgropar har varit mellan 1,5-2,2 m i diameter och mellan 0,3-1,3 m djupa, i regel har de haft ett djup på mindre än 1 meter. Den enda kokgropen i liknande storlek har också undersökts i Kalix, i Granån. 1985 genomförde Norrbottens museum en arkeologisk undersökning av kokgropar i Granån, där groparna var mellan 0,9-4 m i diameter och mellan 0,9-1,3 m djupa. De har dessutom gett liknande dateringar, till mellan 800-380 f.Kr.

De brända benen, liksom de brända benen från härdarna, har identifierats till fisk, abborre, gädda, fågel, däggdjur, säl och liten däggdjursart. Detta gör att jag misstänker att det har funnits en eller flera härdar på platsen där kokgropen grävdes, vilket gör att materialet från härdarna har hamnat i kokgropen. Bendateringen från kokgropen är samtida med dateringen av härdarna, vilket ger ytterligare stöd för denna tolkning. Detta trots att jag gärna hade velat att de brända benen faktiskt hörde till kokgropen, då fynd sällan görs när denna typ av anläggning undersöks…

Utifrån dateringarna är det tydligt att boplatsen utanför Kälsjärv, Kalix, har nyttjats vid upprepade tillfällen; dels under yngre stenålder, under yngre bronsålder och eventuellt också under folkvandringstid. Dateringarna visar att den äldsta härden låg i en havsnära miljö för omkring 4500-4300 år sedan, med närmaste havsvik endast 100 meter bort.

ca 4500 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 4500 f.Kr. © Lantmäteriet, I2018/00067.

Under bronsålder, när kokgropen användes, har boplatsen däremot tappat sitt havsnära läge. Omkring 600 f.Kr. är boplatsen istället belägen i ett område med både större och mindre sjöar i närområdet.

600 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 600 f.Kr. © Lantmäteriet I2018/00067.

Den osteologiska analysen av de brända benen visar att säl och fisk varit de viktigaste bytesdjuren. Benen från säl kommer från samtliga delar av djurets kropp, vilket kan indikera att sälarna har styckats och kanske konsumerats på boplatsen. Tyvärr har det inte gått att avgöra ålder på sälbenen, så det är svårt att avgöra om jakten har varit inriktad på fullvuxna individer eller både unga och vuxna sälar. Det har inte heller varit möjligt att identifiera något av sälbenen till sälart.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända sälben. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Gråsäl och vikaresäl är de sälarter som förekommer i Bottenviken. Under historisk tid har jakt på vikaresäl skett under vårvintern och hösten, och jakt på gråsäl har framförallt bedrivits under vårvintern. Jakten under vårvintern skedde på drivisen och gav i regel kvantitativt den största avkastningen. Under hösten skedde jakten med nät då vikaresälen gick närmare kusten och in i vikarna för att jaga småfisk. Med hjälp av näten kunde man spärra av stora områden i vikarna där man visste att sälen gick upp. Höstjakten gav feta sälar med fint skinn. Sälen var ett viktigt bytesdjur som gav kött, hudar och späck som smältes till tran som kunde användas till ljus och värme.

Bland fiskarterna har abborre och gädda identifierats. Osteologen, det vill säga benexperten, har även noterat att det förekommer fiskkotor från laxfiskar, däribland sik.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända fiskkotor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Både gädda och abborre leker under våren och försommaren. Under leken går abborren närmare land och samlas därmed i stora stim och blir lättare att fånga. Gäddan går också närmare land i samband med leken, in i grunda och vegetationsklädda vikar och blir lättare att fånga med nät eller ryssjor. Siken är den laxfisk som finns i hela Östersjö- och Bottenhavsregionen. Den föredrar kallt syrgasrikt vatten. Leken sker på hösten och rommen kläcks påföljande vår. Under leken samlas siken i stora stim och är då lätt att fånga.

Då vi gjort relativt få fynd inom boplatsen, utöver en stor mängd ben, så är det troligt att boplatsen nyttjats under relativt kortvariga vistelser i området. Boplatsen har antagligen använts vid återkommande jakt- och fångstexpeditioner, där framförallt fisk men även säl har varit de huvudsakliga bytena. Med ledning av benmaterialet tillsammans med boplatsens läge i anslutning till hav och sjöar, har boplatsen antagligen använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat abborre, gädda och sik leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Fisket är en stabil och förutsägbar resurs och har antagligen varit en stabil bas i näringsfånget under både förhistorisk och historisk tid. Till skillnad från landlevande däggdjur så förekommer fisken ofta i stort antal vid vissa tidpunkter under året och de har ett ofta förutsägbart rörelsemönster. Under leken går många fiskarter till exempel in mot land och blir lättare att fånga då de vistas på grunt vatten. Denna kunskap har säkert varit viktig och något man var medveten om både under förhistorisk och under historisk tid.

Vi har även låtit göra analyser av fetter på jordprover insamlade från härdarna och kokgropen. Det finns spår av animaliska fettrester, sannolikt från landlevande djur, i ett av proverna från kokgropen, spår av rök och sot i princip alla anläggningarna. I två av härdarna finns det möjligtvis indikationer på att härdarna har tillförts någon annan typ av animalisk vävnad än fettvävnad (exempelvis muskelvävnad, kött, inälvor), men det är svårt att avgöra om resterna är spår av en ursprunglig användning då dessa spår tidigare inte har hittats i arkeologiska jordprover.

Undersökningen i Kälsjärv har gett ytterligare några pusselbitar till bilden av Norrbottens förhistoria. Det blir spännande att se vad årets fältarbeten ger oss för pusselbitar!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer:
Det blir inte alltid som man tänkt sig…

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Under två intensiva veckor vid månadsskiftet september-oktober 2017, genomförde Norrbottens museum en räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. Redan hösten 2016 besökte undertecknad boplatsen tillsammans med dåvarande kollegan Olof Östlund, och vi genomförde då de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst. Då kunde vi, tyvärr, konstatera att boplatsen var sönderkörd av enduro/motorcross och att det låg boplatsmaterial spritt i körspåren. Boplatsen registrerades 1998, så den har varit känd i närmare 20 år! Trots denna kännedom har olovlig körning ägt rum inom fornlämningen, antagligen på grund av okunskap. De som har kört i området vet antagligen inte om att de kört sönder en del av vår gemensamma förhistoria!


Hösten 2016 gjordes alltså de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck från Åkes Hundtjänst. Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst har ett gemensamt projekt, med syfte att se om vi kan använda sökhundar som en arkeologisk metod för att hitta boplatser som är svåra att se ovan mark. Vi har en förhoppning om att hundarna kan dresseras i att markera för brända ben, det vill säga de matrester som förhistoriska människor har lämnat efter sig, och som är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på boplatser i Norrbotten. Vid fältförsöken markerade hundarna brända ben som låg synliga i de öppna markskadorna som uppstått efter körningen i området. Hundarna markerade också två boplatsgropar och en förmodad boplatsvall (hyddbotten/bostadslämning). Rakt igenom den förmodade boplatsvallen gick kraftiga körspår som grävt sig ner i fornlämningen. Vi anmälde såklart skadorna på fornlämningen, både till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

DSCN0166

Sökhunden Cadja, hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara och arkeolog Frida Palmbo står på vallen av den sönderkörda (förmodade) boplatsvallen hösten 2016. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Våren 2017 blev det klart att vi kunde få pengar från Länsstyrelsen till en räddningsundersökning av den skadade fornlämningen. Den genomförde vi samma höst. Dels skulle vi kartera området och plockad in allt material som låg i de öppna markskadorna, för att se om vi kunde hitta någon anläggning inom själva boplatsytan. Dels skulle vi också gräva ett schakt från boplatsvallens mitt och ut genom den omgivande vallen, för att få en genomskärning på bostadslämningen. På så vis kan man bland annat se om det finns någon anläggning, exempelvis en eldstad i mitten av bostaden, hur djup den är och också få en uppfattning på hur mycket fynd som finns. Vi ville titta på om boplatsvallen och den övriga delen av boplatsen är samtida, om det finns anläggningar som inte varit synliga ovan mark, vid vilken eller vilka tidsperioder som området har nyttjats, hur resursutnyttjandet har sett ut och om det går att avgöra vid vilka tider på året som boplatsen har nyttjats.

Sagt och gjort, vi körde igång med räddningsundersökningen 23 oktober. Förutom undertecknad deltog Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck – en av hundförarna inom sökhundsprojektet och utbildad arkeolog. Första veckan hade vi dessutom utomordentligt fin hjälp av Lina Bjurgard och Johan Fort från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. De är konservatorer och jobbar med metall/arkeologi-föremål och ville gärna få lite praktiskt erfarenhet från fält. Vi arbetade parallellt med kartering och undersökning av den förmodade boplatsvallen.

DSC_2837

Arkeologerna Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck gräver sig ner i den förmodade boplatsvallen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

DSC_2836

Johan Fort och Lina Bjurgard från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid karteringen hittades hela sex nya anläggningar, som alla utgjordes av härdar som inte var synliga ovan mark. De återfanns tack vare att en mängd brända ben hade eroderat ut i dikesslänten ner mot körspåren i området. Härdarna består alla av rödbruna färgningar med fragmentariska, mycket små brända ben. Vi hittade också några avslag i kvarts, det vill säga rester efter redskapstillverkning i sten, samt en hel del brända ben utanför anläggningarna – som antagligen också kommer från förstörda härdar.

DSCN0072

Detaljbild av en av härdarna, synlig som en mörk brunröd färgning. De vita fläckarna på bilden är brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Grävningen av den förmodade boplatsvallen förbryllade oss en hel del. Vi grävde oss ner lager för lager utan några fynd, och kunde konstatera att gropen i mitten av anläggningen var igenfylld med upp till 40 cm sand på grund av terrängkörningen i området. Detta försvårade vår bedömning av anläggningen, då vi inte kunde se hur den ursprungligen hade sett ut. Så slutligen, onsdag den sista veckan, dök det upp några större stenar i vårt undersökningsschakt i anslutning till rödbränd sand. Vi insåg då att vi inte alls undersökte en boplatsvall – utan en gigantisk kokgrop med en diameter på mellan 3,5-4 meter i diameter! Nu var det bråttom – vi skulle vara klara i fält fredag samma vecka!

Resten av onsdagen ägnades till att rensa fram själva stenpackningen och dokumentera denna.

DSC_2851

Gunilla Lindbäck arbetar med att rensa fram stenpackningen i kokgropen. Notera den rödbrända sanden utanför stenarna som är ett tecken på kraftig upphettning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

På torsdagsmorgonen påbörjade vi ett rejält träningspass, som gick ut på att lyfta upp all sten ur den del av kokgropen som vi undersökte. Vi avslutade med att skotta upp sand ur gropen, för att få fram en profil och kunna avgöra hur kokgropen såg ut i genomskärning. Dessutom skulle vi samla in prover för analys från profilen – kolprov för vedartsanalys och datering, jordprov för makrofossilanalys (kan bland annat berätta om det finns fröer, kärnor, frukter och trärester) och lipidanalys (analys av fettsyror). Vi var rätt möra när torsdagen var slut… då hade vi lyft upp drygt 2,1 ton sten samt ett antal ton sand ur vårt ”lilla” schakt… Det behövdes inget extra träningspass den dagen! Som tur är fick vi extra hjälp av Tone Hellsten – som egentligen bara ville komma ut och titta på vår gigantiska kokgrop – men hon fick vackert hjälpa till hon också!

En arkeolog bredvid en stor hög med stenar som lyfts upp ur en undersökt kokgrop

Arkeolog Tone Hellsten bredvid drygt 2,1 kilo skörbränd sten som lyfts upp från kokgropen! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En arkeolog står i ett 1,5 meter djupt undersökningsschakt, invid en stor kokgrop

Arkeolog Daniel Sjödahl står på botten av det grävda schaktet som är ca 1,5 m djupt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Fredagsmorgonen inleddes med dokumentation genom ritning och fotografering av profilen. Därefter samlades prover in för analys och efter det var det dags för igenläggning. Sagt och gjort, så fick vi kasta tillbaka 2,1 ton sten och vad vi uppskattade till ca 8 ton sand i schaktet igen… Tack och lov hade vi hjälp av Tone även denna dag. Sen var det bara att plocka ihop all grävutrustning och återvända till Luleå. Behövdes inget extra träningspass den dagen heller…

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen. Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det svarta lagret under är den gamla markytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nu börjar analysresultaten komma in och rapporten över räddningsundersökningen kommer att skrivas nu i januari och februari. I mars kommer undertecknad att hålla en föreläsning i Kalix och berätta om räddningsundersökningen och om vårt gemensamma arkeologisökhundsprojekt tillsammans med Åkes Hundtjänst. När så är gjort, kommer resultatet av vår räddningsundersökning såklart även delges här på bloggen. Det finns alltså all anledning att återkomma.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar i Norrbotten: Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten