S(lav)arbete? Nej, lavar är ett spännande verktyg.

Förra veckan åkte jag ut på ett tips från allmänheten, förmodligen det sista fältarbetet som jag utför den här säsongen. Snön började falla när vi besökte platsen, jag och mina informanter (eller tipsare).

Platsen var ett berg med kala berghällor väster om Roknäs där informanterna hittat någonting som de misstänkte kunde vara härdar. I det här fallet var det ett 15-tal stenringar av frostsprängd sten som någon lagt ovanpå hällorna. Det fanns dock i princip ingen träkol alls i dessa stenringar. Vi hittade endast en kolflisa i en av de stenringar vi tittade närmare på, men en kolflisa är inte mycket. Där borde ha funnits massor av kol om detta verkligen varit härdar där man eldat med tall- eller granved. Svart träkol från sådan ved är relativt tung och binds snabbt av gräs och mossor som börjar gro, det flyger inte iväg som t ex vit aska. Berghällarna under stenringarna hade inte heller spruckit av värmen från eldar.

Området med lagda stenringar. Kala hällor och enstaka tallar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Området med lagda stenringar. Kala hällor och enstaka tallar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Stenringarna fanns på en ganska begränsad yta (30 x 10 m), varav flera låg inom en meters avstånd från varandra. Det är inte logiskt att anlägga härdar så tätt inpå varandra vid samma tillfälle. Om man istället besökt platsen vid flera skilda tillfällen, brukar människor inte anlägga nya härdar om de gamla är synliga. Det borde de ha varit i det här fallet eftersom de låg på berghällar. I det senare fallet brukar man ju dessutom använda sten från de tidigare härdarna om man anlägger nya. De gamla härdarna borde alltså inte ligga kvar bredvid de nya.

enringarna ligger väldigt nära varandra. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Stenringarna ligger väldigt nära varandra. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

De lösa stenarna i stenringarna ovanpå berghällarna gav intryck av att vara ditlagda i relativt sen tid ur en arkeologs synvinkel, (1800- 1900-tal), men det fanns en faktor som komplicerade det hela: Tillväxten av lav på stenarna i stenringarna var lika omfattande som lavtillväxten på berghällorna som stenringarna låg på. Inga lavar fanns heller under stenarna, vilket skulle visa att de brutits loss från befintliga berghällar och placerats där väldigt nyligen. Får lavarna inget ljus dör de, vilket alltså skett här under stenarna. Lavarna på berghällorna var alltså lika gamla som de som fanns på stenarna.  Stenarna hade också legat på platsen så pass länge att inga lavar fanns på berghällarna under dem. Väldigt märkligt.

Jag tog tillbaka information och fotografier till mina kollegor på museet för att vi tillsammans skulle kunna lista ut vad det var för typ av lämningar som våra tipsare hittat på berget. Härdar försvann snabbt ur diskussionen och så även äggsamlingsreden (det finns inte en fågel som kan tänka sig att lägga sig och ruva ägg under bar himmel med risk för att bli attackerade av rovfåglar). Vi kom fram till att detta mest troligt var någonting som lagts dit de senaste två århundradena. Som de låg – i vissa fall högst upp på krönet av berghällor och på toppen av ett stenblock – borde de ha rasat ned med tiden. Naturen ser förr eller senare till så att saker som ligger på krön rasar nedåt till sänkor och skrevor.

Men likheten mellan lavarna på berghällorna och på stenarna behövde en förklaring. Det finns en speciell ljusgrön lav – kartlav – som arkeologer och geologer ibland använder för att avgöra hur länge stenar legat still på en plats samtidigt som de haft tillgång till dagsljus. Att använda kartlav för datering kallas för lichenometri. Det var länge sedan jag hade användning för dateringsmetoden och jag kunde inte uttala mig för mina informanter i fält om hur gamla de ca 25 mm stora fläckarna av kartlavar som vi såg på stenar och berghällor, kunde tänkas vara. Jag blev tvungen att leta efter mer information först.

Kartlaven är de ljusgröna lavarna, inte de grå. Kartlavsfläckarna är ungefär 25 mm i diameter. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kartlaven är de ljusgröna lavarna, inte de grå. Kartlavsfläckarna är ungefär 25 mm i diameter. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kartlavar enligt Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kartlav

Arkeologen Noel Broadbent arbetade på 1980-talet fram en dateringsmetod med kartlavar utifrån hur snabbt de växt på stenbumlingar som stigit upp ur havet på grund av landhöjningen. Landhöjningen har ett noga fastställt tidsförlopp som gick bra att jämföra dateringsmetoden med. Broadbent visade då hur snabbt (eller snarare långsamt) tillväxten av kartlav sker längs med den norrländska kusten. Senare gjorde han och geologen Rabbe Sjöberg en studie på stenlabyrinter och kartlavar, där de kunde visa att metoden gav rimliga dateringar på labyrinterna.

Kartlavar och stenlabyrinter (Broadbent och Sjöberg): http://www.labyrinthos.net/lichoenometry.html

Enligt det som Broadbent och Sjögren skrivit framgår det att lavtillväxten på de stenlabyrinter som finns i Norrbotten är ungefär 0,2 mm per år. Kartlavar som har en diameter på 25 mm kan alltså maximalt vara ca 125 år gamla. Det finns en osäkerhet på ett par årtidenden plus eller minus. Kartlaven på berget vid Roknäs började alltså växa för ungefär 125 år sedan.

Hur förklarar vi då att hällarna och stenarna har lika stora kartlavar. Jo, fönsterlav (kallas allmänt för ”vitmossa”) kan ha täckt stenhällarna. Vid något tillfälle har all den laven försvunnit, t ex vid en skogsbrand, och så har kartlaven fått tillfälle att växa till sig när området blivit kalt. En rimlig förklaring,

Så hände det att den ene informanten kontaktade mig igår. Jag nämnde det här med kartlavarna för honom och våra tankar om att en skogsbrand rensat området på vegetation för mer än 125 år sedan. Han berättade då att en skogsbrand drabbat Roknäs under mitten av 1800-talet. Det visste jag inte, men det är kul att ha rätt! Att med fakta och iakttagelser kunna lista ut vad det är som en gång har hänt på en plats, och sedan få bekräftelse på att det stämmer är oerhört tillfredställande.

Kartlaven visar alltså ungefär hur länge sedan det är som skogsbranden passerade. Däremot visar de inte hur länge sedan det är som stenringarna lades dit. Min bedömning är dock fortfarande att de är ganska sentida, säg 1800-tal eller första hälften av 1900-talet. Min kvalificerade gissning är att det är barn som lekt på platsen.  Fenomenet med stenringarna verkar vara resultatet av en lek.

Vid tangentbordet idag.

/Olof Östlund

Jordbävningar, tsunamis och isavsmältning för 10000 – 11000 år sedan.

Påskarna brukar jag tillbringa tillsammans med mina föräldrar i Jäkkvik i Arjeplogs fjällvärld. Snöskoterfärder till fiskesjöar och underbart lugn i soligt vårvinterväder gör gott för själen. På något sätt hinner man ifatt sig själv om man sätter sig ner på en sjöis och väntar ett tag. Jag vill minnas att någon gammal klok sioux-indian har sagt någonting liknande någon gång.

Men arkeologin släpper ju aldrig greppet om mig (se tidigare blogginlägg i länklistan i slutet av det här blogginlägget). Det går inte att färdas i naturen utan att se någonting som väcker arkeologiska tankar hos mig. Den här gången började tankarna komma under en färd efter skoterleden mellan Jäkkvik och Sädvajaure. Skoterleden klättrar på ett ställe 3-4 meter upp på en förkastning som skär rakt igenom landskapet. De lodräta stenväggarna har delvis rasat av erosion så att det går att ta sig upp med snöskoter för vidare färd till Sädvajaure. Jag gjorde mina föräldrar uppmärksamma på förkastningen:
”En gång i tiden har det varit en väldigt stor jordbävning här. Höjdskillnaden på 3-4 meter innebär att det måste ha varit en riktigt stor en. Förmodligen i samband med att inlandsisen smälte bort”.

Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera förkastningssprickan och så långt som till ett blogginlägg kom jag inte i mina tankar. Jag länkar därför till en sida hos SGU (Sveriges geologiska undersökning) som har några bilder från Norrbotten och förklaringar på vad en förkastning är för någonting.
http://www.sgu.se/sgu/sv/geologi/jordtacket/efter-istiden/skredarr.html

(Juli 2014: SGU har förnyat sin hemsida, så den ovanstående länken finns inte kvar, men det går att söka sig vidare, till den här länken till exempel:

http://www.sgu.se/evenemang/tavlingen-geologiskt-arv/geologiskt-arv-2014/lansjarvforkastningen/   )

Att fotografera för en blogg tänkte jag alltså inte på: Mina tankar kretsade istället kring hur sårbara enskilda grupper av människor är vid sådana geologiska händelser. Sårbarheten gäller oavsett vilken tid vi lever i. Jag kom att tänka på en film på ett lerskred som inträffade i Norge 1978, som en av mina vänner länkat upp på sin facebook-sida. Det var ett skred av ”kvikklera” i byn Rissa som ligger vid en liten insjö, nära Trondheimsfjorden. Lerskredet dödade ”bara” en människa, men skapade stor förödelse. Trots att lermassorna som störtade ut i vattnet var en relativt liten geologisk händelse i jämförelse med andra geologiska händelser, skapades en 3 meter hög tsunamivåg som krossade byggnader i den lilla orten Leira på andra sidan insjön.

Tsunamin i Leira som skapades av lerskredet i Rissa var inte stor i jämförelse med den tsunami som skapades av jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Jordbävningen hade en magnitud på 9,15 på Richterskalan och skapade en 15 meter hög tsunamivåg som slog in över de omkringliggande länderna. 225000 människor dog, varav 165000 i Indonesien. 35000 på Sri Lanka och 8000 i Thailand. Det är tsunamin i Thailand som vi svenskar minns mest.

Det är inte många svenskar som vet att vi här i Sverige har haft jordbävningar och tsunamis av lika stor kraft och styrka som den som inträffade 2004 i Asien. I Sverige förekom sådana när inlandsisen smälte bort. När den enorma tyngden av ett istäcke som tidigare varit 2-3 km tjockt försvann började en landhöjning som under den första tiden var så snabb som 8-9 m per århundrade i de delar som blivit isfria. Samtidigt låg isen kvar och tyngde ned stora delar av inland och fjäll i den norra halvan av Sverige. Spänningarna i berggrunden blev enorma och den uppdämda energin utlöste kraftiga jordbävningar som skapade förkastningssprickor och i vissa fall även tsunamis.

Jag läste nyligen om en sådan tsunami som man hittat geologiska spår efter i trakterna av Hudiksvall. (Mörner, Nils-Axel, se länk i slutet av bloggen). Den inträffade för ungefär 10 000 år sedan i kalenderår räknat (9150 C14-years BP) när inlandsisen lämnat trakten och Ancylussjön (den dåtida Östersjön) täckte området. Jordbävningens centrum inträffade under vattnet på samma sätt som i indiska oceanen 2004 och det skapades en våldsam tsunami som spolade över kusten. Flodvågen var så hög att Källsjön, en insjö som låg 700 m från den dåtida kusten, blandades med vatten från Ancylussjön. Källsjön ligger 12,5 meter högre än gränsen för Ancylussjöns kustlinje vid den här tiden och dessutom högre än vad kustlinjen någonsin varit på platsen. Ancylussjön skulle aldrig ha nått till Källsjön om det inte hade varit för jordbävningen men spår av Ancylussjöns tsunami finns ändå som bevis på händelsen i sedimenten på den lilla insjöns botten. Mikrofossiler av plankton i Källsjöns sediment är likadana som de som djupvattenlevande plankton som fanns i Ancylussjön vid den här tiden. Jordbävningen som orsakade denna tsunami beräknas ha haft en magnitud på över 8 på Richterskalan. Med tanke på att tsunamin 2004 inte bara märktes av i Thailand utan även i andra länder som gränsar mot indiska oceanen, är det inte långsökt att tänka sig att Ancylussjöns stränder påverkades av tsunamin för 10000 år sedan. Även de kuststräckor som var långt från dagens Hudiksvall.

Därmed kommer jag till den arkeologiska delen av hela resonemanget, den del som handlar om människorna. Om någon befunnit sig i närheten av den avsmältande inlandsisen, vid stränderna av Ancylussjön (som till exempel vid Aareavaara-boplatserna norr om Pajala) så riskerade de inte bara att bli bortspolade av isdämda sjöar som bröt igenom sina isfördämningar. De riskerade också att råka ut för kraftiga jordbävningar på just den platsen som de befann sig. Ovanpå allt detta riskerade de också att spolas bort av tsunamis som skapats av jordbävningar på andra platser i Ancylussjön. Eftersom Ancylussjön var relativt liten jämfört med indiska oceanen hann inte vågorna tappa sin kraft på vägen ens mot de mest avlägsna stränderna.

Någon gjorde en uträkning på hur många människor som bodde i det son vi kallar Sverige idag vid den här tiden, jag kommer tyvärr inte ihåg vem, och det rörde sig om ett par tusen människor. Mest troligt handlade det om små grupper av människor bestående av 10-15 personer. En enda sådan stor geologisk händelse skulle ha inneburit slutet för den människogrupp som befann sig mellan inlandsis och kust vid Aareavaara för 10600-10700 år sedan. Jag är inte säker på att de överlevde.

Vid tangentbordet denna aprildag.
/Olof Östlund

Länkar:

Tidigare blogginlägg om arkeologiska ”yrkesskador”
http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/ )

Lerskredet i Rissa 1978:

Om tsunamin och jordbävningen i Hudiksvall:

Klicka för att komma åt InTech-Traces_of_tsunami_events_in_off_and_on_shore_environments_case_studies_in_the_maldives_scotland_and_sweden.pdf