Anemi och spår på skelettet?

Denna vecka återvänder vi till osteologins fascinerande värld! Vi kommer att fortsätta på ett liknande tema som mitt förra blogginlägg som handlade om hur skelettet påverkas vid brist på D-vitamin. Har ni inte läst det så finns det inlägget att läsa här: Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Denna veckas blogginlägg kommer att handla om vad som kan hända med skelettet vid en annan typ av bristsjukdom, nämligen anemi d.v.s. blodbrist.

-I detta inlägg kommer det att förekomma ett fotografi på ett mänskligt kranium som uppvisar spår av det tillstånd som veckans blogginlägg behandlar. Fotografiet är taget av undertecknad och publiceras i ett utbildande och visualiserande syfte. Känsliga läsare varnas.-

Att lida av anemi eller blodbrist är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle och som kan bero på en rad olika faktorer, men den vanligaste är på grund av för dåliga järnvärden, dvs järnbrist. Det är uppskattningsvis ca 30 % av jordens befolkning som lider av blodbrist. Att lida av blodbrist kan, som med så många andra tillstånd, bero på en rad olika typer av underliggande sjukdomar. Anemi definieras dock av att man har för lite hemoglobin och/eller för lite röda blodkroppar i blodet.  

Järn behövs för att hemoglobin ska utvecklas i de röda blodkroppar som bildas i benmärgen. De röda blodkropparna transporterar i sin tur syre från lungorna till kroppens alla celler. Röd blodkroppar behövs alltså för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Vid blodbrist blir de röda blodkropparna bleka och de blir mindre än vad de normalt är, de har även en mycket kortare livstid. Livstiden för en röd blodkropp kan halveras vid blodbrist, i normala fall lever en röd blodkropp i 120 dagar. Järn lagras i vanliga fall i levern och i mjälten när de röda blodkropparna bryts ned. Ca 90% av det järn som finns i röda blodkroppar behövs även för att bilda nya blodkroppar. Blodbrist utvecklas när lagren är uttömda och kroppen försöker absorbera ett större intag av järn. Förlusten av järn är alltså större än själva intaget.

Även människor förr i tiden drabbades av anemi. Det kan dels ha berott på en järnfattig diet, dålig hygien i samband med sämre levnadsförhållanden och därmed även en ökad risk för infektion samt utvecklingen av ett mer permanent jordbrukssamhälle kan alla tillsammans, eller var för sig, ha bidragit till att blodbrist uppstod och ökade bland människor. Bortsett från en järnfattig diet, spelade en rad andra faktorer in i dåtidens samhälle (som dock fortfarande är aktuella än idag); nämligen blodförlust i samband med skador, menstruation och kroniska sjukdomar så som cancer och parasiter.

Blodbrist kan visa sig genom trötthet, man är blek, man får svårt att andas och tar därför kortare och ytligare andetag, man svimmar, har hjärtklappning samt att man har en ökad hjärtfrekvens. Samtliga symptom är alla vanliga tecken på sjukdomen. I de svårare fallen går det även att se problem i den kognitiva utvecklingen, hjärtfel samt abnormaliteter i skelettet. Förändringar i skelettet bildas troligen enbart under barndomen, vuxna individer uppvisar spår i skelettet men dessa har troligtvis redan bildats när individerna redan var barn.

Vad kan hända med skelettet vid anemi?

Vad som då kan hända med skelettet är att det yttre skalltaket tunnas ut. Detta sker när den svampliknande, spongiösa benvävnad (diploën) som finns mellan det yttre och det inre skalltaket skapar ett tryck mot själva skalltaket. Benvävnaden mellan det yttre och det inre skalltaket blir då tjockare än normalt och det yttre skalltaket blir som sagt tunnare och får en porös yta. Att ha en förtjockad diploë är ett av de kriterier som finns för porotic hyperostosis vilket är ett tillstånd som ofta går hand i hand med en patologi som kallas för cribra orbitalia. Detta tillstånd i kraniet inträffar när kroppen stimuleras till att producera mer röda blodkroppar i benmärgen för att kompensera för järnbristen. Dessa förändringar ses ofta på hjässbenen och nackbenen samt att taket i själva ögonhålan får små tätt sittande hål/perforeringar vilket kallas för just cribra orbitalia. Cribra orbitalia identifieras genom dessa små perforeringar som är placerade i de övre delarna av ögonhålornas tak, därav dess namn (se bild nedan).

Här kommer en liten snabbkurs i latin:

Orbita = ögonhåla. Härstammar från orbis som betyder cirkel

Cribrum = porer/perforeringar som i plural blir cribra.

Skelett nummer 6 från Magasinsgatan i Luleå med cribra orbitalia i ögonhålan.
Foto: Emma Boman @ Norrbottens museum.

Skelettförändringar i samband med anemi vid järnbrist tycks förekomma i två olika former; den ena med enbart förändringar i ögonhålorna (cribra orbitalia) och den andra med både förändringar i ögonhålorna och i skalltaket (porotic hyperostotis). Förändringarna är ofta symmetriska och förändringar i skalltaket tycks inte förekomma utan närvaron av förändringar i ögonhålorna. Det har därför föreslagits att förändringar i skalltaket kan indikera en svårare form av anemi. De skelettförändringar som förekommer vid anemi kan även förekomma vid andra sjukdomar så som brist på D-vitamin, inflammation och även vid tumörer. Dessa tillstånd, porotic hyperstotis och cribra orbitalia, har under en längre period tolkats bero på anemi vid järnbrist, men nyare forskning menar på att det inte enbart behöver vara så.  Det kan även tyda på exempelvis stress och ohälsa hos barn. Att identifiera orsaken bakom skeletala förändringar är inte helt lätt alla gånger – som med så mycket annat här i världen.

När denna typ av förändringar (som nämns ovan) påträffas på skelettet, och som anses vara en aktiv lesion, dvs det är förändring eller skada som är pågående, indikerar det att individen inte har anpassat sig efter sjukdomen vid tidpunkten för individens bortgång. Studier har påvisat att det även finns en ökad dödlighet hos individer med cribra orbitalia.

Anemi ökade under den yngre stenåldern

En tolkning som finns är att förekomsten av anemi ökade i samband med att man övergick från ett jägar- och samlarsamhälle till att vara jordbrukare. Sädesslag är ingen källa till järn och när man då övergick till att förlita sig på att dessa grödor skulle ge en tillräckligt varierad kost kan det ha lett till att förekomsten av anemi ökade hos populationerna under stenåldern. Skelettmaterial daterade från denna övergång indikerar att ökandet av anemi och övergången till ett jordbrukssamhälle kan hänga samman.

Man tror att förekomsten av anemi kan ha ökat under stenåldern när man övergick från att vara jägare-samlare till att mer livnära sig på jordbruk. Illustration av Hanna Larsson @ Norrbottens museum.

Under det medeltida Europa var det inte helt ovanligt att män led av blodbrist i högre utsträckning än vad kvinnor gjorde. Detta tror man beror på att kvinnor i regel ammade sina barn tills de var runt 4 år gamla. När kvinnor ammar så länge ger det en oregelbunden mens vilket i sin tur gjorde att de inte förlorade lika mycket blod, som de skulle ha gjort vid en regelbunden menstruationscykel. Efter medeltiden tycks det dock skifta och kvinnor led istället mer av blodbrist än män, detta är som en följd av upprepade graviditeter och regelbunden menstruation däremellan. Det finns även studier som föreslår att individer av de högre klasserna inte led av blodbrist på samma sätt, vilket troligen beror på att deras diet innehöll mer rött kött och att de hade bättre levnadsförhållanden med mindre infektionsrisker.

Massgraven vid Magasinsgatan

I de arkeologiska materialen i Norrbotten har cribra orbitalia identifierats i ett material påträffat i en massgrav vid Magasinsgatan i centrala Luleå. Delar av denna massgrav framkom redan 1906 och även under 1960-talet. Massgraven undersöktes dock inte förens 1972 då en schaktning för vattenledningar ägde rum. Massgraven har, efter det övriga fyndmaterialet, tolkats vara ett spår av finska kriget och har därmed även daterats till början av 1800-talet.  Individerna har tolkats tillhöra svenska och finska soldater men även troligen ortsbor.

Vid Magasinsgatan 7 i kvarteret Haren i centrala Luleå påträffades en massgrav redan 1906. I massgraven har cribra orbitalia identifierats hos flera individer. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1972:225:1.

Vid höga dödsantal inom arméer, som skett utanför själva slagfältet, var det ofta den så kallade ”fältsjukan” som fick skulden. Om en individ drabbades av exempelvis tyfus eller dysenteri så var det inte ovanligt att man istället kallade tillståndet för fältsjukan. Fältsjukans symptom beskrevs bestå av bl.a. diarré, frossa, sår och skörbjugg. Det finns bland annat beskrivet att en mycket smittsam feber härjade bland trupperna efter deras ankomst till Torneå i december 1808, det var även i Torneå som smittan härjade som värst. Det var brist på både läkare och medicin och det rådde trängsel på sjukhusen, vilket inte underlättade smittans framfart som då även nådde byborna. De avlidna samlades ihop och transporterades till en avsedd massgrav där alla kroppar samlades och begravdes tillsammans.

Cribra orbitalia har identifierats hos fem kranier som påträffades i massgraven vid Magasinsgatan. För två av dessa kranier är det dock inte helt klart om de faktiskt tillhör materialet från Magasinsgatan eller inte. Det kan bero på bristfällig dokumentation sedan tidigare eller att flera kockar har varit inblandade i diverse olika processer, vilket kan göra att dess ursprung kan vara något svårtolkat – men det har tolkats som att även dessa två individer kommer ifrån massgraven vid Magasinsgatan. Majoriteten av kranierna som har identifierats ha cribra orbitalia har tolkats vara kvinnor vilket stödjer teorin att massgraven även utgörs av bybor och inte enbart av soldater.

Anemi är ett tillstånd som har drabbat människor långt bakåt i tiden och som drabbar oss än idag. Skillnaden idag är att  det finns medicinsk hjälp att få om man lider av anemi, men för att kunna få rätt typ av behandling behöver läkaren först ta reda på den bakomliggande orsaken till blodbristen.  

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

Blodbrist – anemi – 1177 Vårdguiden

Kokgropen på Vitheden

I höstas genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. När boplatsen besöktes hösten 2016 i samband med fältförsök med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst, noterade vi att boplatsen var skadad av terrängkörning. Det låg brända ben, skörbränd sten och kvartsavslag i körspåren, som skär igenom boplatsen på ett flertal ställen. Vi rapporterade in att boplatsen var skadad till Länsstyrelsen, som under 2017 gav oss medel till att göra en räddningsundersökning av de skadade delarna av boplatsen. Så under två veckor i månadsskiftet september-oktober förra året gjorde vi en liten insats för att rädda det som kunde räddas i fält. Nu har dessutom alla analyser blivit klara och vi har ett resultat!

Vid räddningsundersökningen samlade vi in de fynd av brända ben och de enstaka kvartsavslag som låg synliga i de öppna markskadorna. Vi har inte grävt i orörd mark utan endast fokuserat på skadorna inom boplatsen. Anledningen är att vi ville ta tillvara på den arkeologiska informationen inom fornlämningen innan den skadades ännu mer, och därmed skulle försvåra tolkningen ytterligare. Därmed finns stora delar av fornlämningen kvar i de delar som inte skadats av terrängkörningen.

Vi hittade totalt fem nya anläggningar i form av härdar, som inte var kända sedan tidigare. De upptäcktes genom koncentrationer av brända ben som rasat ut i släntkant ner mot terrängkörningsspår.

Härd

Härd, markerad med gula blompinnar. På bilden kan man tydligt se att en del av den ursprungliga markytan har försvunnit i körspåren. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En ensamliggande härd låg högst belägen inom boplatsen, ca 50 m över havet. Brända ben från härden har gett en datering till omkring 2480-2200 f.Kr. De övriga fyra härdarna låg på rad, med endast 0,9-1,3 meters mellanrum! De ligger omkring 44 meter över havet, och brända ben från härdarna har daterats till mellan 2290-1960 f.Kr. Det finns en liten överlappning i dateringarna, men sannolikt är de fyra härdarna på rad något yngre än den ensamliggande härden.

2018_1, Arkeologisk räddningsundersökning, Kälsjärv, Kalix

Fyra härdar på rad, markerade med gula blompinnar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Planen var också att vi skulle undersöka en förmodad boplatsvall, som är rester efter en hydda med nedgrävt golvplan. Under arbetets gång visade det sig istället att vi undersökte en gigantisk kokgrop, ca 4 meter i diameter och 1,3 meter djup! Den halva av kokgropen som vi undersökte innehöll hela 2,1 ton skörbränd sten, och uppskattningsvis finns lika mycket sten kvar i resterande del! I kokgropen hittade vi till vår glädje en hel del brända ben – vilket är ovanligt. Det har sällan gjorts fynd vid undersökning av kokgropar, så vi var eld och lågor!

Vi har låtit datera två kolprover samt en datering av brända ben från kokgropen. För att försvåra tolkningen så har de tre dateringarna från kokgropen gett helt olika resultat! En datering gjordes på kol under en mindre grop, synlig ovanför stenpackningen i profilen. Anledningen till att datera denna grop, var för att se ifall det var rester efter någon slags överbyggnad/konstruktion som skulle kunna bidra till tolkningen av anläggningen. Denna mindre grop daterades till folkvandringstid, ca 410-550 e.Kr. Ben som samlats in strax ovanför stenpackningen på ca 0,55 meters djup gav en datering till 2140-1940 f.Kr., yngre delen av stenåldern, och är alltså samtida med dateringen av de fyra härdarna på rad. Kol som samlats in ca 1,26 m ner i kokgropen, från kolpackningen under stenarna, har däremot gett en datering till 800-540 f.Kr, d.v.s. bronsålder.

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen! Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det tjocka svarta lagret under är den gamla markytan.  Under detta, till vänster i bild, är en mindre grop, och under denna syns ytterligare en markyta synlig som ett tunnare svart streck. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Efter en del huvudbry och genom att titta på dateringar av andra undersökta och daterade runda kokgropar, förefaller det som att koldateringen till 800-540 f.Kr. är den mest rimliga dateringen. Dessutom har jag kunnat konstatera att kokgropen i Kälsjärv utanför Kalix har varit ovanligt stor, andra undersökta kokgropar har varit mellan 1,5-2,2 m i diameter och mellan 0,3-1,3 m djupa, i regel har de haft ett djup på mindre än 1 meter. Den enda kokgropen i liknande storlek har också undersökts i Kalix, i Granån. 1985 genomförde Norrbottens museum en arkeologisk undersökning av kokgropar i Granån, där groparna var mellan 0,9-4 m i diameter och mellan 0,9-1,3 m djupa. De har dessutom gett liknande dateringar, till mellan 800-380 f.Kr.

De brända benen, liksom de brända benen från härdarna, har identifierats till fisk, abborre, gädda, fågel, däggdjur, säl och liten däggdjursart. Detta gör att jag misstänker att det har funnits en eller flera härdar på platsen där kokgropen grävdes, vilket gör att materialet från härdarna har hamnat i kokgropen. Bendateringen från kokgropen är samtida med dateringen av härdarna, vilket ger ytterligare stöd för denna tolkning. Detta trots att jag gärna hade velat att de brända benen faktiskt hörde till kokgropen, då fynd sällan görs när denna typ av anläggning undersöks…

Utifrån dateringarna är det tydligt att boplatsen utanför Kälsjärv, Kalix, har nyttjats vid upprepade tillfällen; dels under yngre stenålder, under yngre bronsålder och eventuellt också under folkvandringstid. Dateringarna visar att den äldsta härden låg i en havsnära miljö för omkring 4500-4300 år sedan, med närmaste havsvik endast 100 meter bort.

ca 4500 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 4500 f.Kr. © Lantmäteriet, I2018/00067.

Under bronsålder, när kokgropen användes, har boplatsen däremot tappat sitt havsnära läge. Omkring 600 f.Kr. är boplatsen istället belägen i ett område med både större och mindre sjöar i närområdet.

600 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 600 f.Kr. © Lantmäteriet I2018/00067.

Den osteologiska analysen av de brända benen visar att säl och fisk varit de viktigaste bytesdjuren. Benen från säl kommer från samtliga delar av djurets kropp, vilket kan indikera att sälarna har styckats och kanske konsumerats på boplatsen. Tyvärr har det inte gått att avgöra ålder på sälbenen, så det är svårt att avgöra om jakten har varit inriktad på fullvuxna individer eller både unga och vuxna sälar. Det har inte heller varit möjligt att identifiera något av sälbenen till sälart.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända sälben. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Gråsäl och vikaresäl är de sälarter som förekommer i Bottenviken. Under historisk tid har jakt på vikaresäl skett under vårvintern och hösten, och jakt på gråsäl har framförallt bedrivits under vårvintern. Jakten under vårvintern skedde på drivisen och gav i regel kvantitativt den största avkastningen. Under hösten skedde jakten med nät då vikaresälen gick närmare kusten och in i vikarna för att jaga småfisk. Med hjälp av näten kunde man spärra av stora områden i vikarna där man visste att sälen gick upp. Höstjakten gav feta sälar med fint skinn. Sälen var ett viktigt bytesdjur som gav kött, hudar och späck som smältes till tran som kunde användas till ljus och värme.

Bland fiskarterna har abborre och gädda identifierats. Osteologen, det vill säga benexperten, har även noterat att det förekommer fiskkotor från laxfiskar, däribland sik.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända fiskkotor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Både gädda och abborre leker under våren och försommaren. Under leken går abborren närmare land och samlas därmed i stora stim och blir lättare att fånga. Gäddan går också närmare land i samband med leken, in i grunda och vegetationsklädda vikar och blir lättare att fånga med nät eller ryssjor. Siken är den laxfisk som finns i hela Östersjö- och Bottenhavsregionen. Den föredrar kallt syrgasrikt vatten. Leken sker på hösten och rommen kläcks påföljande vår. Under leken samlas siken i stora stim och är då lätt att fånga.

Då vi gjort relativt få fynd inom boplatsen, utöver en stor mängd ben, så är det troligt att boplatsen nyttjats under relativt kortvariga vistelser i området. Boplatsen har antagligen använts vid återkommande jakt- och fångstexpeditioner, där framförallt fisk men även säl har varit de huvudsakliga bytena. Med ledning av benmaterialet tillsammans med boplatsens läge i anslutning till hav och sjöar, har boplatsen antagligen använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat abborre, gädda och sik leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Fisket är en stabil och förutsägbar resurs och har antagligen varit en stabil bas i näringsfånget under både förhistorisk och historisk tid. Till skillnad från landlevande däggdjur så förekommer fisken ofta i stort antal vid vissa tidpunkter under året och de har ett ofta förutsägbart rörelsemönster. Under leken går många fiskarter till exempel in mot land och blir lättare att fånga då de vistas på grunt vatten. Denna kunskap har säkert varit viktig och något man var medveten om både under förhistorisk och under historisk tid.

Vi har även låtit göra analyser av fetter på jordprover insamlade från härdarna och kokgropen. Det finns spår av animaliska fettrester, sannolikt från landlevande djur, i ett av proverna från kokgropen, spår av rök och sot i princip alla anläggningarna. I två av härdarna finns det möjligtvis indikationer på att härdarna har tillförts någon annan typ av animalisk vävnad än fettvävnad (exempelvis muskelvävnad, kött, inälvor), men det är svårt att avgöra om resterna är spår av en ursprunglig användning då dessa spår tidigare inte har hittats i arkeologiska jordprover.

Undersökningen i Kälsjärv har gett ytterligare några pusselbitar till bilden av Norrbottens förhistoria. Det blir spännande att se vad årets fältarbeten ger oss för pusselbitar!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer:
Det blir inte alltid som man tänkt sig…