Arkeologi i Markbygden

Under förra veckan började Norrbottens museum arbeta med arkeologiska utredningar i Markbygden i Piteå kommun. De arkeologiska arbetena görs på uppdrag av Markbygden Vind AB, med anledning av den planerade vindkraftsetableringen i området. Norrbottens museum har inte utfört så många arkeologiska insatser i södra delarna av Norrbotten, vilket gör att det känns lite extra roligt att få jobba i dessa trakter.

Arkeologiska utredningar
Som tidigare nämnts här på bloggen så görs arkeologiska utredningar inför olika exploateringar, med syfte att ta reda på om några fornlämningar berörs av den planerade verksamheten. Det är Länsstyrelsen i Norrbotten som beslutar om en arkeologisk utredning eller undersökning behöver göras på en plats innan exploateringen äger rum och vi arkeologer på Norrbottens museum brukar utföra många arkeologiska uppdrag i Norrbotten.

Förra veckan blev alltså startskottet i Markbygden, där vi kommer att arbeta fram tills att vi alla går på semester. Därefter är det ett semesteruppehåll och sen kör vi igång arbetet igen. De arkeologiska arbetena i Markbygden är fältsäsongens största uppdrag och samtliga arkeologer på museet kommer att jobba inom projektet.

Arkeologerna Frida Palmbo, Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo är några av de som kommer arbeta med de arkeologiska utredningarna i Markbygden © Norrbottens museum


Myrar, mygg och fläktande vindar
I området finns en hel del myrmarker och tät skog, vilket gör att det finns gott om mygg. Det är därför tacksamt att det fläktar på en hel del i området och vi har många gånger förstått varför man vill bygga vindkraftverk på dessa platser!

En av många myrar i området © Norrbottens museum

Under de dagar vi hittills varit i Markbygden har vi bland annat hittat två kolbottnar som är lämningar efter kolmilor, en ristning i en bläcka och en kavelbro. En kavelbro är uppbyggd av till exempel en rad runda eller kluvna stockar som lagts intill varandra tvärts över en väg eller stig för att man ska få en mer bärande väg över exempelvis myrar.

Detalj av kavelbron. I vattenspegeln i myren syns flera stockar lagda intill varandra © Norrbottens museum.

Sedan tidigare så finns det några kända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar i området, däribland några fäbodlämningar. Platsnamn som exempelvis Pålsboda, Lidbodarna och Nybodarna kring Markbygden visar också på bruket av fäbodar.

Carina Bennerhag och Frida Palmbo står i området där en av fäbodlämningarna är registrerade sedan tidigare. Byggnaden i bakgrunden har en gång varit en av fäbodarna men är idag ombyggd till stuga © Norrbottens museum

Förutom de fläktande vindarna är det inte helt fel med en liten luncheld med rök som håller undan myggen. Det blir en hel del promenerande och det är skönt att få vila benen och få i sig lite ny energi till att fortsätta genomsökandet av området. Vi lär återkomma om hur arbetet fortlöper efter semestrarna, då vi åter är på plats i skogarna i Markbygden.

 

Vid tangentbordet denna varma sommarfredag:
Frida Palmbo

Kulturlämningar kring Kallak

Norrbottens museum har utfört en arkeologisk utredning på uppdrag av Beowulf Mining inför eventuell gruvetablering i ett område mellan byarna Björkholmen och Randijaure utanför Jokkmokk. Förutom de fornlämningar som har hittats i samband med den arkeologiska utredningen kring Kallak har även ett flertal kulturlämningar hittats. Skogarna kring Kallak uppvisar även spår efter tidigare skogsbruk i form av yxfällda träd och kraftigt förkolnade trädstammar visar att skogsbränder har härjat i området. I anslutning till rester efter en husgrund påträffades en brunn som uppförts i samband med att skogsarbete skett i området under 1900-talets första hälft.

Brunn © Norrbottens museum

 

Jordrymningar och skärpningar
Malmfyndigheten i området kring Kallak hittades redan under 1940-talet. I samband med den arkeologiska utredning som Norrbottens museum nu har utfört i området kring Kallak hittades spår från denna tid. Jordrymningar bildas i samband med borttagande av jord då en mark-/bergsyta blottläggs för att man ska kunna komma åt malmen. Därefter har det varit möjligt att börja med själva malmbrytningen. Mindre provbrytningar kallas för skärpningar.

Nils Harnesk dokumenterar en jordrymning © Norrbottens museum

Skärpning © Norrbottens museum

Kulturmärkta träd
Norrbottens museums arkeologer har även hittat ett antal barktäkter i området. En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktet skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

Barktäkt © Norrbottens museum

 

Barkmat – nödmat eller delikatess?
Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt
Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.

Vid tangentbordet denna fredagseftermiddag:

Frida Palmbo

Källor:
Östlund, Lars; Bergman, Ingela & Zackrisson, Olle. 2007. Bark – nyttigt och gott. I: Forskning och framsteg nr 5, 2007.