Ännu ligger snön djup i Norrbotten och temperaturerna pendlar fortfarande mellan minus 15 och minus 25 grader i Luleå. Ändå så börjar det så sakteliga flaggas för en del jobb inför fältsäsongen. Det är inga omfattande arbeten som vi räknar på än så länge, det rör sig om enstaka små utredningar på en eller ett par dagar, och andra korta jobb. Men när det nu börjar pratas om kommande fältsäsong så känns det som om det finns hopp om att våren är på väg.Själv sitter jag och går igenom stenmaterialet från undersökningen i Aareavaara från i höstas. Vid genomgången har jag laddat upp med ordentliga mängder med litteratur om den äldsta delen av mesolitikum. Det är bland annat litteratur som handlar om stenteknologi och bearbetning av sten och tro mig; det här kan jag fastna i ordentligt!
Att titta närmare på stenteknologin är ett möjligt sätt att jämföra olika boplatser från samma tidsperiod. Hur bearbetade och formade människorna sten för att skapa spetsar och eggar till sina redskap? Har de gjort ungefär likadant på olika platser? Har de skapat föremål som ser likadana ut eller skiljer det sig mellan olika boplatser på olika platser? Har de valt liknande stensorter? Om det finns likheter innebär det då att människor från olika platser haft kontakt med varandra? Det är så man kan använda de fynd som vi hittar när vi gräver; genom att t.ex. jämföra med andra boplatser i andra delar av Sverige, Norge och Finland.
När det gäller stensmide finns det två eller tre grundläggande sätt att bearbeta sten (plus några till). När man bearbetar sten kan man slå bort stenflisor (avslag) från kärnan på tre sätt:
1) Plattformsreduktion (eller plattformsteknik), vilket innebär att stensmeden håller arbetstycket (kärnan) i ena handen och slår på kanten av en plattform på kärnan med en knacksten. Knackstenen fungerar alltså som hammare. Plattformen måste man skapa först innan man kan fortsätta bearbetningen av kärnan. Tekniken brukar också kallas frihandsteknik ibland eftersom kärnan hålls i handen utan stöd mot något underlag. Plattformsreduktion fungerar bra när täta, finkorniga stensorter ska bearbetas, t.ex. vissa kvartsiter, vissa skiffrar, eller vissa stensorter av vulkaniskt ursprung. (Flinta hör också till den här typen av täta, finkorniga stensorter som fungerar bra att bearbeta med plattformsreduktion, men flinta finns inte naturligt här i Norrbotten)
Plattformsreduktion: Slaget från knackstenen kommer uppifrån i bilden och träffar kanten på kärnans plattform. Plattformsavslag blir ofta aningen krökta. Kärnan hålls i handen under bearbetningen, (men händer är författaren dålig på att rita så ni får tänka er dem). Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum
2) Bipolär reduktion innebär att arbetsstycket hålls mot ett hårt underlag (t.ex. en större sten) som fungerar som städ. När knackstenen träffar arbetsstycket bildas krosskador både på ovansidan där ”hammaren” träffar och på undersidan där städet håller emot. Det bildas alltså två ”poler” på avslagen och på kärnorna – Bipolär teknik. Tekniken kallas också stötkantsteknik efter den ås (stötkant) som bildas på kärnan och på avslaget. Bipolär reduktion har fördelar när arbetsstycket börjar vara för litet att hålla i handen. Tekniken har också fördelar när stensorter som sönderdelar sig mera svårförutsägbart ska bearbetas, t.ex. kvarts.
Bipolär reduktion: Städet och knackstenen skapar krosskador i båda ändar av avslag och kärna. Bipolära avslag brukar bli rakare än plattformsavslag. Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum
3) Plattformsreduktion på städ är en mellanform av de två tidigare beskrivna metoderna. Då hålls en plattformsförsedd kärna emot ett städ vid bearbetningen.
Sedan finns det ytterligare varianter där t.ex. knackstenen byts ut mot en mjukare hammare av trä eller ben, eller där stensmeden använt ett mellanlägg (puns) för att rikta slagen, eller helt enkelt tryckt loss flisor med hjälp av en tryckstock av t.ex. horn. Avslagen kunde i sin tur bearbetas till föremål eller också var det själva arbetstycket som formades till ett föremål, eller också kunde man använda de vassa avslagen precis som de var, som skärande eller stickande verktyg.
Som ni förstår så är det ganska lätt att helt bli uppslukad av detaljer när man håller på med det här, och det blir värre ju mera man går in i materialet. Jag önskar att jag på något sätt kunde förmedla spänningen med det hela, men när man börjar att SE materialet, och man tror att man förstår hur saker ligger till, så griper det tag i en.
Det känns inte som om jag riktigt kan förmedla den här entusiasmen och på ett begränsat utrymme som i bloggen är den svår att förklara, Jag avslutar istället med att visa fynden från Aareavaara där de ligger i sina askar, och så en bild på två utvalda avslag. I Areavaara består den bearbetade stenen av kvarts och en grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring boplatserna.
Samtliga fynd från den ena av de två Aareavaaraboplatserna i fyndaskar inne på museet. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum
Ett plattfomsavslag i kvarts till vänster och ett plattformsavslag i kloritskiffer till höger. I det högra avslaget syns hur kraften från knackstenen spridit sig i avslaget i form av koncentriska slagvågor (halvcirklarna). Båda avslagen ligger på bilden med plattformsresten uppåt och det är alltså där slaget träffat . Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Aareavaara i bloggen när rapporten börjar bli färdig mot slutet av våren.
Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund
