Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!

I Vivungi ca 2,5 mil nordöst om Vittangi i Kiruna kommun finns ett av de fornlämningstätaste områdena i Norrbotten. Inom en mycket begränsad yta i anslutning till sjöarna Vaihkojärvi, Vivungijärvi och Rahtusenjärvi finns flera hundra lämningar av olika slag.Lämningarna, som troligtvis är nyttjade under vitt skilda tidsperioder, utgörs av boplatser, gravar, kokgropar, hyddor, fångstgropar, kolningsgropar, boplatsgropar, härdar och tjärdalar. I området finns också fynd av skörbränd sten (sten som en gång legat i eller runt eldstäder/kokgropar), slaget stenmaterial i kvarts och kvartsit (rester efter redskapstillverkning i sten), brända ben (matrester) och det mest intressanta av allt: rester efter tidig metallhantering!

Kunskapen om den tidiga metallhanteringen i övre Norrland är mycket sparsam. Under mycket lång tid har det saknats fördjupade studier kring det tidiga metallhantverket i det nordliga området. Fram till 2009 fanns t ex inga kända järnframställningsplatser i landskapen norr om Jämtlands län. Under detta år kunde vi på Norrbottens museum, som en följd av de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan, för första gången konstatera förhistorisk järnframställning i ugn. Ugnen påträffades utanför Sangis i Norrbottens kustland och visade sig vara 2 200 år gammal!

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den nyupptäckta järnframställningsugnen uppvisade klara paralleller med ugnar som påträffats i norra Finland och Karelen. Kopplingarna var entydigt östliga. På en närliggande boplats påträffades också ett samtida bronsspänne med formmässiga paralleller till Volga-Kama området i Ryssland. Sannolikt har kontakten med dessa områden haft stor betydelse för introduktionen av järnhanteringen i Norrbottens kustland.

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland, där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Fyndmaterialet indikerar att järnets introduktion i Norrbotten troligtvis har skett österifrån och det är i detta sammanhang som fyndet av metallhanteringsresterna i Vivungi, i den östra delen av Norrbottens inland, blir mycket intressant.

Metallhanteringsresterna i Vivungi påträffades vid fornminnesinventeringen 1993. De består av stora slaggklumpar som hittades inom ett ca 50 m stort område med hjälp av metalldetektor. Någon analys av materialet gjordes inte i anslutning till inventeringen, men man antog att slaggerna kunde vara spår efter tidig metallframställning, eftersom det också påträffades två kolningsgropar i området. I kolningsgroparna har man framställt kol, vilket behövdes i rätt så stora mängder vid järnframställning.

Under 2011 kom jag själv i kontakt med slaggerna från Vivungi i samband med en genomgång av fyndmaterialet som tillvaratogs vid fornminnesinventeringen. Då på jakt efter fynd som kunde tyda på metallhantering i inlandet. I fyndbackarna i museets samlingar låg ett par större stycken slagg som hade ett mycket karaktäristiskt utseende. De såg ut som runnen stearin. Med erfarenhet av de slagger som jag kommit i kontakt med i samband med undersökningarna längs Haparandabanan, så var just den här slaggen från Vivungi, väldigt lik de slagger som bildas vid järnframställning!

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades vid fornminnesinventeringen i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Jag bad genast en av museets fotografer att ta foton av slaggerna, för att sedan vidarebefordra dem till Lena Grandin på Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala. Hon kunde sedan bekräfta att det mycket troligt rör sig om järnframställnings-slagger. Bland fynden fanns också några mer sandiga stycken som kan vara rester efter själva ugnskonstruktionen. Vid undersökningen av järnframställningsugnen utanför Sangis, hittade vi flera delar av ugnskammaren, som är mycket lika de sandiga styckena från Vivungi.

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

De slagger som påträffats i Vivungi är alltså mycket troligt spår efter tidig järnframställning. I kombination med andra fynd i området, finns mycket som tyder på att järnframställningen till och med kan höra till den initiala fasen av metallhanteringen i Norrbotten. Lämningarna av kolningsgropar i området antyder också att flera processled inom metallhanteringen har skett i närområdet. Möjligen finns här ett helt komplex av lämningar som skulle göra det möjligt att studera själva organisationen bakom järnproduktionen i området.

Vid datorn denna fredagseftermiddag

/Carina Bennerhag

Om du vill veta mer:

Hedman, Sven-Donald. 1994. Vivungi, eldorado för forntidsfolk och forskare. Populär Arkeologi. Årgång 12, nr 2, 1994.

Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

tisdagen den 8:e mars 2011

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Rester efter metallhantering
Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.
Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan
De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats
I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!
Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo