Som Olof skrev i förra inlägget så är detta en intensiv tid för oss arkeologer. Även för mig har det varit fullt upp de senaste veckorna, med en stor variation i arbetsuppgifterna. Det är ju också det som är roligt med att vara museiarkeolog – variationen i arbetsuppgifter!

Det har varit en hel del publika inslag den senaste tiden. Carina, Olof och jag har haft aktiviteter i form av föreläsningar och exkursion i en studiecirkel om arkeologi i Piteåbygden. För att veta vilka platser och fornlämningar vi skulle titta på under exkursionen åkte vi för att rekognosera först. Det var både välbehövligt och lärorikt. Det verkar som att de som inventerade i Piteåtrakten på 1980-talet inte var så erfarna, då det finns många lämningar av karaktären ”fornlämningsliknande bildning”, ”fornlämningsliknande lämning”, ”övrig”, samt även helt felbedömda lämningar. Med tanke på att det var i början av fornminnesinventeringens framfart i länet, så kanske det inte är så konstigt. Likväl så har inventerarna hittat en mängd olika lämningar och även en del som vi själva hade mycket svårt att hitta igen. Det var riktigt roligt att få fara omkring i dessa trakter och titta på fornlämningar, eftersom vi sällan har ärenden åt detta håll. Piteå är ju som eljest på många sätt!

Helgen innan midsommar ägnades åt ytterligare en publik aktivitet, närmare bestämt guidning vid Silbojokks kyrka och begravningsplats. Det var ett kärt, men samtidigt sorgligt återseende! Kärt eftersom det är en vacker plats med en spännande historia. I Silbojokk fanns ett litet samhälle uppbyggt runt en silverhytta vid mitten av 1600-talet. Silvret bröts i Nasafjäll vid Norska gränsen, och förädlades i hyttan i Silbojokk, innan vidare transport till kusten.

Gruv- och hyttknektarna rekryterades huvudsakligen från Piteåtrakten och bodde i arbetsperioder om två-tre månader på plats. Under en period var både Nasa och Silbojokk egna församlingar, med kyrka, kyrkogård och präst. En av prästernas stora uppgifter var, förutom att sörja för gruv- och hyttfolkets själavård, även att missionera bland den samiska lokalbefolkningen. Det verkar ha gått relativt bra, för enligt kyrkböckerna skall drygt 150 personer, uteslutande från den samiska befolkningen, ha fått sin sista vila på kyrkogården i Silbojokk. Vid arkeologiska undersökningar 2004 och 2005 påträffade vi 27 av dessa begravningar. Det sorgliga i denna historia är att hela kyrkogården är på väg att sakta men säkert sköljas ned i sjön Sädvajaure. Sjön är dämd för vattenkraft och kyrkogården ligger under högsta dämningsnivån. Varje sommar fylls dammen och vattnet stiger upp över och in i gravar och kvarlevor. Varje vinter töms dammen och vattnet sjunker tillbaka och tar lite med sig varje gång. Mycket intressant information om fjällets liv och leverne håller på att gå till intet på grund av detta.

Guidningen på platsen var den andra för min del och det blir sannolikt fler tillfällen att komma tillbaka, förhoppningsvis även för att ta vara på resterande information som göms i marken!

Förutom det publika har en del tid ägnats åt att skriva en arbetsplan för en del av väg 805 – Kvikkjokksvägen. Den ska breddas, snyggas till med lite P-platser och bättras på lite allmänt. Då det finns en hel del fornlämningar i området runtomkring skall detta vägarbete föregås av en arkeologisk utredning. Nu inväntas bara beslutet som är på väg från Länsstyrelsen. Själva jobbet kommer att utföras i början av september.

Just innan midsommar hann Olof och jag med en besiktning av platsen där den snygga spjutspetsen i skiffer påträffades (se inlägget den 29 mars: http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/03/29/ett-modernt-plogfynd-eller-varfor-hittar-vi-inte-fynd-i-myrar-langre/)

De närmaste tre veckorna kommer att tillbringas i en utredning i Markbygden, även det i Piteåtrakten.

Trevlig sommar!
/Åsa