Jag gör nu ett litet inhopp och skriver ett blogginlägg istället för Lars Backman, som har åkt på ett möte i Umeå. Det här inlägget kommer ändå att vara litet grand i Lars anda.
Vid den här tiden på året har vi arkeologer möjlighet att lyfta blicken från de projekt vi varit uppslukade av sedan fältsäsongen började förra våren. Rapporterna är färdigskrivna och förfrågningsunderlagen från länsstyrelsen om den kommande sommarens jobb har ännu inte börjat strömma in. Vi har tid att hjälpa till med att flytta museets samlingar (se Fridas inlägg den 10 februari) och ta hand om annat som vi inte hunnit med.
Min blick föll för några dagar sedan på en flyttkartong innehållande fyndmaterial från en fornminnesinventering som genomfördes i Riksantikvarieämbetets regi för ett antal år sedan. Vi har redan gått igenom inventeringsfynd från fornminnesinventeringen, men den här lådan har kommit på avvägar och glömts bort. När vi sedan hittade flyttkartongen för något år sedan i samband med flytten av samlingarna har den ändå blivit stående eftersom det är ett stort detektivarbete att ordna upp fynden, och ingen har haft tid eller energi att gå igenom dem.
Jag fick en ingivelse och öppnade lådan för att se vad som fanns i den. Här hittade jag nu fynd som samlats in från ett stort antal socknar i Norrbotten. Fynden registrerades i inventeringsböckerna under inventeringen, och där står också vilka fynd som samlats in från de boplatser som påträffades. Informationen från inventeringsböckerna är överförd till FMIS (det digitala fornminnesregistret), men fynden i sig ligger fortfarande kvar i fyndpåsar, i en oordning som gör materialet oanvändbart för forskare och andra som vill titta på dem.
I flyttlådan från fornminnesinventeringen fanns insamlat fyndpåsar med brända ben från diverse boplatser. Flera av de boplatserna besökte Carina Bennerhag och jag år 2006 under den första Mellan is och hav-inventeringen. Boplatserna hade vi velat besöka ändå, men vi hade inte behövt anstränga oss för att hitta nytt daterbart material under fältarbetet. Det fanns i flera fall daterbart material från möjliga ”Mellan is och hav-boplatser” i den här flyttlådan med fyndpåsar. Om vi bara hade vetat var den fanns, och vad som fanns i den.
Nu sorterar jag fynden efter materialsort i fyndaskar och i nummerordning efter fornlämningens Raä-nummer, under respektive socken. Det är inte många som använder sockenindelningen i dagens samhälle, men vi arkeologer håller fast vid den. Det skulle bli kaos om vi blev tvungna att byta system. Ett systembyte skulle driva oss till vansinne.
Under genomgången finns det annat att bli frustrerad över, och det är fantasifullheten hos dem som inventerat. I det insamlade stenmaterialet (det mesta kommer från boplatser av stenålderskaraktär) har de tyckt sig se borrar, skrapor, snedpilspetsar och andra föremål gjorda av kvarts. Jag håller inte med dem alla gånger. Kvartsen är definitivt bearbetad av människor men ibland verkar det ha blivit någon slags sport att i inventeringsböckerna beskriva så många föremål som möjligt.
”Snedpilspetsen” är tjusig, men fungerar inte som pilspets. Längden är litet drygt 4 cm. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Jag visade Lars ett delvis bearbetat kvartsavslag som i inventeringsboken beskrivits som en”snedpilspets av kvarts”. Lars tävlar med pilbåge på sin fritid och jagar dessutom älg (fast då med gevär). Han granskade ”pilspetsen” och förklarade sedan hur dåligt den skulle ha fungerat aerodynamiskt och ballistiskt. Det fanns kort sagt inte en chans att ”pilspetsen” någonsin fungerat som en pilspets. En pilspets måste vara symetrisk för att gå rakt, och den måste ha lagom stor vikt för att tränga in i bytesdjuren, på ett avstånd som gör pilbågen användbar. Om pilen går så snett och med så låg anslagshastighet att man måste stå på 5 meters avstånd för att döda älgen får den hungrige jägaren problem. Vi dumförklarar de som jagade på stenåldern om vi säger att det här är en pilspets, och de var inte dumma. De var experter på att jaga, och intelligenta nog att prova ut sådant som fungerade.
Flathuggen pilspets av kvartsit med tvär bas. Oklart hur stor just den här är eftersom jag inte sett den i verkligheten, men de brukar variera mellan 5 och 7 cm längd. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren
Här måste vi också komma ihåg att det finns en hel del bra material att tillverka spetsar av, som inte bevarats genom årtusendena; till exempel ben och horn. Sådana går slipa och forma till exakt rätt form för att fungera som spets till en pil. Varför nöja sig med en aerodynamiskt dåligt formad spets i kvarts som försämrar pilens flykt genom luften när det finns material som är enklare att bearbeta till rätt form? Här vill jag poängtera att det faktiskt finns bra pilspetsar gjorda i sten, med symmetri och rätt vikt. Men vi arkeologer måste vara försiktiga så att vi inte ser pilspetsar (och andra föremål) där de inte finns. Vi skulle behöva starta upp en ordentlig experimentell arkeologi för att se vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma med kopior av de fynd som vi hittat. Det duger inte att vi köper bedömningar som bygger enbart på teoretisk grund.
Lars har mycket att berätta om ämnet jakt och bågskytte och det är mycket intressant att höra honom prata. Själv ska jag följa med någon kväll framöver när han tränar bågskytte, och kanske prova själv också.
