Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

Då var det dags att avrunda året. Och för egen del har jag bland annat slagits med mygg i skogarna i Piteåtrakten, hittat otroligt goda kantareller och gamla älghorn i skogarna kring Piteå samt besökt Hakkas och Jokkmokk i höstskrud. Givetvis har intressanta arkeologiska fynd och undersökningar också gjorts i samband med besöken.

Rådhustorget i Piteå

Året för min del började med en förundersökning på Rådhustorget i Piteå. Inför 400-årsjubileet planerade kommunen placera ut belysningsstolpar på 12 platser på torget. Då ett stadslager från Piteås grundande finns registrerat på torgytan var vi tvungna att undersöka ytorna för stolparna med grävmaskin. Inför årets första uppdrag är man riktigt taggad som arkeolog. Förväntansfullt åkte jag och min kollega Lars Backman ut till Piteå i slutet av april.

Lars Backman övervakar schaktning vid ett av hålen för belysningsstolparna på Rådhustorget i Piteå. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Tyvärr visade det sig att det inte fanns några intakta kulturlager kvar på platsen. Det vi fann var omrörda lager försedda med äldre fynd som kritpipsskaft och keramik men kanske framför allt med modernt material som gullfiber, frigolit och lyktglas från bil. Torget har från grundandet av Piteå stad (1667) till idag haft olika beläggningar, alltifrån grus, asfalt och till kullersten. Vi tolkar det så att man vid asfaltering och kullerstensbeläggning planerat ut torgytan och därmed grävt bort det ursprungliga stadslagret. Men inga fynd är också ett resultat, även om det inte är lika kul och intressant….

Rådhustorget i Piteå under grävningsarbeten i april 2020. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Skogarna utanför Piteå

Säsongen fortsatte med utredning i skogarna utanför Piteå. Uppstarten av utredningen fick skjutas upp med två veckor eftersom tjäle och snö fortfarande höll omgivningarna runt Piteå i sitt grepp. Under utredningens gång fick vi se många fina lämningar, framför allt skogsbrukslämningar som tjärdalar och kolbottnar samt gårdslämningar med tillhörande fossila åkrar. Men det som på sätt och viss överskuggade hela projektet var alla dessa ….mygg. Se klippen nedan så förstår ni!

Myggorna var ivriga i skogarna runt Piteå. Filmklipp: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Myrar i Norrbottens inland är underbart vackra, och myggiga. Filmklipp: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Myggen tackade för sig genom att ge min arm blåmärken. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Myggjacka var ett måste i skogarna kring Piteå. På bilden ses arkeolog Mica Westerlund iförd myggmundering. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Det var faktiskt så mycket mygg att till och med projektledaren Frida Palmbo (som jobbat på Norrbottens museum i snart 15 år) reagerade och sa att hon aldrig upplevt något liknande. Jag minns speciellt en dag när vi återbesökte en gårdslämning att Frida suckade högt och utbrast: ”Vanligtvis brukar jag bli vemodig när jag besöker gårdslämningar och tycka det är trist att man lämnade platsen åt sitt öde…men i det här fallet förstår jag varför de lämnade gården” (med syftning på på antalet ivriga mygg som uppvaktade oss på platsen).

Svartbyn

Efter att ha avslutat myggbesöket i Piteås skogar gav sig min kollega Hanna Larsson och jag ut till Svartbyn utanför Boden. Här skulle ett antal mindre ytor utredas för Bodens kommun. Vädret var tungt. Det regnade mycket och skogsterrängen var snårig. Inget av direkt intresse påträffades. Mitt ute i skogen hittade vi dock en fin dörr med en skyffel vilket vittnar om mänsklig aktivitet under nyare tid. På ett annat ställe påträffades pottor, plåttunnor och en kaffekittel.

Ute i Svartbyns skogar påträffades denna dörr med en skyffel. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Pottor och metallföremål påträffades på en annan plats i skogarna i Svartbyns omgivningar. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Sammakko

I början av september åkte jag och kollegan Frida Palmbo upp till Sammakko, ett litet ställe utanför Hakkas, för att genomföra en arkeologisk forskningsundersökning. Frida, Lars och Mica hade nämligen påträffat en stenåldersboplats 2019 då de inventerat markberedda områden i Sammakko. Då markberedningen idag förstör lagerföljd och kontext till befintliga boplatser, men samtidigt gör det möjligt för oss att upptäcka boplatser då fynd genom beredningen kommer upp till markytan så kändes det viktigt för museet att få undersöka boplatsen i sitt befintliga skick. Denna vecka var utan tvivel den roligaste jobbveckan på hela året! Vi hittade massor av spännande fynd, hade fantastiskt väder och så fick jag flyga med drönare och filma samt ta bilder för 3D-modellering. I ett blogginlägg framöver kommer Frida att berätta mer om vårt besök i Sammakko så jag ska inte avslöja för mycket här, mer än att det var så kul att vi ibland glömde bort lunchen. Under vår vistelse i Sammakko spelade vi in en guidning om platsen och dess historia. Frida som är projektledare för undersökningen guidade medan jag spelade in guidningen. Ursprungligen hade vi tänkt livesända via Facebook i Sammakko men uppkopplingen på platsen gjorde detta svårt. Så det fick bli en film i stället. Guidningen kan du se här:

På förhöjningen närmast i bild ligger boplatsen som blev föremål för en arkeologisk forskningsundersökning i september 2020. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Vi grävde oss ned där det fanns fynd i ytan. Plastpåsarna visar var fynd påträffades. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ligga

Veckan efter Sammakkoundersökningen var det dags för Lars Backman och mig att skadedokumentera en stensättning i Ligga, Jokkmokks kommun. Graven har under årens lopp hamnat allt närmre strandbrinken i Stora Lule Älv på grund av regleringar av älven. Graven är nu i fara för att erodera ut i älven om inte erosionsskydd kommer på plats inom en snar framtid.

Stensättningen i Ligga ligger farligt nära strandbrinken på grund av regleringen av Stora Lule Älv. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

På uppdrag av länsstyrelsen i Norrbotten åkte vi upp med GPS och kameror för att mäta in stensättningen på nytt och fotografera den från alla möjliga vinklar. En fotogrammetriserie av stensättningen togs också för att sättas samman till en 3D-modell. Modellen är i dag publicerad på sketchfab.com och du kan se den här:

Alla uppskattade dock inte vårt besök. Lars hund Girjat tyckte vi var fruktansvärt tråkiga som tittade på några stenar i flera timmar, när vi istället kunde låta henne spåra upp älgar…

Lars hund Girjat blev mer och mer uppgiven ju längre dagarna gick. Varför titta på några gamla stenar när man kan spåra älg? Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Återbesök av omgivningarna kring Piteå

I slutet av september begav sig arkeolog Ida Lundberg och jag ut till de täta skogarna i Piteås omgivningar. Vi hade nämligen fått i uppdrag att snitsla de lämningar som påträffades och återbesöktes vid 2019 års utredning här. Först av allt måste jag erkänna att det var ljuvligt att vara ute i ett tämligen myggfritt landskap med drägliga temperaturer och hållbart väder. Rent av njutbart!! Det var kul att få återse lämningar som man själv varit med om att registrera året innan och kika på lämningar som kollegorna registrerat och som jag hittills bara fått se på bilder. Förutom trevligt arbete och sällskap så blev vi positivt överraskade av en kantarellfyndighet, mystiska djurspår och gamla fällhorn av älg. Vi såg också att snitsarna vi hängt upp vid lämningarna förra året i många fall tuggats sönder (speciellt de som satt i små tallplantor) eller blekts och nästan lösts upp av regn och vind. Vårt jobb kändes därför angeläget och nödvändigt.

Kantareller påträffades vid en av de återbesökta lämningarna. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Etta gammalt älghorn hör också till intressanta fynd som vi samlade på oss vid uppdraget i Piteåskogarna. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Detta var årets sista fältuppdrag för min del. Nu återstår att skriva rapporter, skapa 3D-modeller av arkeologiska undersökningsytor och lämningar samt jobba vidare med projekt inför det kommande året. Återstår bara för mig att önska er alla en riktigt god jul!

Vid tangentbordet: Jannica Grimbe, arkeolog

Norrbotten – en guldgruva för arkeologer!

Norrbotten är nog det län som har störst arkeologisk potential i Sverige!
Tack vare det senaste decenniets stora expolateringar i länet har omfattande arkeologiska insatser fått genomföras och Norrbotten har delvis fått en ”ny” förhistoria. Genom gruvbrytningarna i Pajala kastades vår förhistoria nästan
11 000 år tillbaka i tiden och vid järnvägsbyggnationen mellan Kalix och Haparanda framkom en mycket tidig och avancerad stålframställning som har drygt 2000 år på nacken!

Även bland de fynd som har påträffats vid äldre arkeologiska undersökningar kan nya upptäckter göras!

Av en slump stötte jag på några intressanta fynd som påträffats utanför Jävre, söder om Piteå. Fynden finns förvarade på Historiska museet i Stockholm.

Utanför Jävre finns Norrbottens största gravfältsområde med både gravrösen och stensättningar. I mitten av 1900-talet utfördes arkeologiska undersökningar av två rösen, men trots detta finns inga säkra dateringar. Utifrån läget i terrängen och höjden över havet har troligen de första rösena anlagts redan under bronsåldern (1500-500 f. Kr.), medan gravarna på lägre nivåer kan antas vara från järnåldern (500 f. Kr.–1050 e. Kr.).

I Historiska museets databas över fynden från Jävre, hittade jag uppgifter om att man tillvaratagit får- eller getben i en av de undersökta gravarna. Eftersom jag inte hade hört talas om några sådana fynd sedan tidigare tog jag kontakt med osteologen (benexperten) på Historiska museet, för att höra om det verkligen kunde stämma. Hon berättade då att man för ett par år sedan hade packat om och registrerat gravmaterialet från Jävre och att man då hade noterat både människoben och får/get i materialet. Uppgifterna är väldigt intressanta eftersom det här är de första indikationerna på boskapsskötsel från förhistorisk tid i Norrbotten!

Även i Västernorrland har fynd av får/get ben påträffats i gravrösen längs kusten, vilket tyder på en ekonomi med tamdjurshållning och betesdrift redan under bronsålder. Under senare år har också analyser av människoskelett från rösena utförts.  De visar att människorna har haft en diet som i huvudsak baseras på landlevande djur. Analysresultaten går helt emot den tidigare forskningen som antagit att gravrösena vid kusten tillhört en maritim kultur, där födan till största delen har baserats på säl och fisk. Sammantaget tyder fynden på en mer eller mindre bofast befolkning som framförallt har föredragit landlevande djur som föda och som har ägnat sig åt boskapsskötsel.

De nya uppgifterna om fynden av får/get ben i gravarna i Jävre gör att vi nu får anledning att återkomma till de arkeologiska undersökningarna som utfördes för mer än 60 år sedan. Förhoppningsvis kan vi genom en datering av benen och en utförlig ben-analys komma vidare med fynden och ge en mer nyanserad bild av samhället  och dess ekonomi längs Norrbottenskusten under brons- och järnålder!

I Historiska museets databas kan Du söka efter fynd som har gjorts i din hemtrakt:   http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp

Vid datorn denna fredag eftermiddag:
/Carina Bennerhag