Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga

Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.

Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.

Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?

Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.

Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.

Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.

Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida Palmbo
Leif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.

Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!

En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.
Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga

Tips på besöksmål: Fattenborg

Ungefär mellan Töre och Morjärv i Kalix kommun ligger Fattenborg, en unik fornlämningsmiljö i övre Norrland. Området är ett kommunalt naturreservat, som Kalix kommun har bildat för att skydda fornlämningarna i området. I Fattenborg finns ett stort antal fornlämningar i form av gravar, boplatsvallar, boplatsgropar och fångstgropssystem. Området blev uppmärksammat redan år 1833 av prästen N J Ekdal som då dokumenterade några av gravarna. Det var dock inte förrän under fornminnesinventeringarna under 1980-talet som flera andra fornlämningar upptäcktes på platsen.

Fornlämningar i Fattenborg ©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060

Fornlämningar i Fattenborg ©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060

Fattenborgsområdet
Boplatslämningarna ligger ca 55-40 m ö h, vilket innebär att de kan ha anlagts vid det forntida havet för ca 4000 år sedan.  Det som en gång i tiden var havsvikar syns tydligt i området, som idag består av tallskog omgiven av myrstråk.  Där myrarna finns idag fanns en gång i tiden det dåtida havet, och miljön är relativt lätt att förstå när man besöker platsen. Området är handikappanpassat då en spång är byggd genom området, så denna fornlämningsmiljö är lätt att besöka utan några större problem.

Landskapet i Fattenborg © Frida Palmbo

Landskapet i Fattenborg © Frida Palmbo

I Fattenborg finns flera stora boplatsvallar (hyddbottnar). Arkeologiska undersökningar har gjorts i området under 1990-talet. Förutom skörbränd sten, d v s eldpåverkad sten, har brända ben, rödockra, stenmaterial i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer hittats. De brända benen är från vikaresäl, fisk och småvilt. Dateringar från en av boplatsvallarna visar att den hör från tiden mellan 1900-1000 f.Kr.

Undersökt boplatsvall i Fattenborg © Frida Palmbo

Undersökt boplatsvall i Fattenborg © Frida Palmbo

27 gravar, som alla ligger på ett krön eller sluttning av en moränhöjd, finns i området. Gravarna, som mestadels ligger på 55-40 m ö h, har tolkats tillhöra bronsåldern utifrån topografiska förhållanden och landhöjningen.

Gravröse © Frida Palmbo

Gravröse © Frida Palmbo

Skogsrenskötsel
I Fattenborg finns det även lämningar i form av härdar efter den tidiga skogsrensskötseln under 1400-1700-talet. Vid undersökningar av härdar i området har man hittat föremål som en stöpslev, järnfragment och en förgylld knapp. I området finns idag en rengärda och en kåta är uppförd på platsen.

Förutom kulturmiljön med de många fornlämningarna finns även en naturstig med informationsskyltar längs med spången. Spången leder även till ett vindskydd med eldstad invid en tjärn. Det är skyltat till Fattenborg från E10 mellan Töre och Morjärv, så det är lätt att hitta dit. Besök gärna Fattenborg om du har tillfälle och känn historiens vingslag när du tittar ut över den mjukt böljande naturen.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo