Jens Lindström heter jag och jag arbetar som intendent/marinarkeolog på Sjöhistoriska museet i Stockholm och jag har blivit inbjuden att vara gästbloggare här på Norrbottens museums Kulturmiljöblogg denna vecka. Kul och tack för förtroendet!

Under de senaste tio åren så har vi på Sjöhistoriska varit uppe i Luleå vid flera tillfällen och då främst i kulturmiljövårdens tjänst. Kulturmiljövård UNDER vattnet det vill säga. Det finns ju en hel del vatten i Luleå. Både hav, sjö och älv. På samma sätt som man gör arkeologiska undersökningar på land inför till exempel ett vägbygge så behöver man ibland göra arkeologiska utredningar under vattnet där det finns en risk att fornlämningar kan komma att förstöras. Vi på Sjöhistoriska museet är ett rikstäckande museum och för oss marinarkeologer innebär det att vi jobbar över hela landet, men merparten av jobben gör vi i mälardalsregionen.

Vad finns det då för lämningar under vattnet i Luleå kanske du frågar dig? Ja som överallt annars i vårt avlånga land skulle jag vilja säga. Fartygsvrak kanske är det första man tänker på men det finns även andra typer av lämningar som klassas som fornlämningar under vattnet. Det kan vara gamla hamn- och bryggkonstruktioner, kulturlager, industrilämningar, fasta fiskeanläggningar etc.

Stora delar av havet och våra sjöar och vattendrag är vita fläckar på den arkeologiska kartan och detta på grund av att det aldrig genomförts några systematiska inventeringar av sjö- och havsbottnar. Den vanligaste typen av undersökningar som vi gör är därför utredningar där vi inte har en aning om vad som finns på botten. Då brukar vi först använda oss av ett geofysiskt instrument som heter side scan sonar vilket kan beskrivas som ett sidotittande ekolod som kan upptäcka uppstickande föremål på botten. Efter en så kallad sonarkartering granskar vi sonarfilerna noggrant och väljer ut ”objekt” som ser ut att kunna vara av arkeologiskt intresse varefter vi ger oss ut i fält och dykbesiktar dessa. Det är alltid spännande att dyka ner i djupet utan att ha en aning om vad man kommer att träffa på. Särskilt när det är mörkt och dålig sikt i vattnet, vilket det ofta är. Ganska ofta så påträffar vi moderna och medvetet sänkta fritidsbåtar och allt möjligt skrot som man slängt i vattnet men ibland så hittar vi faktiskt riktigt spännande saker.

Det är just arkeologiska utredningar som har fört oss upp till Luleå. Den senaste utredningen gjorde vi utanför Karlshäll i Notviken väster om Luleå och här hittade vi lämningar från sågverksepoken vid Karlsvik från slutet av 1800-talet och från trämassefabriken utanför Karlshäll som var i drift fram till 1960-talet. Runt om i landet, framförallt i storstadsområden, lägger man ned mycket pengar och resurser på att snygga till gamla industriområden och göra om dessa till attraktiva bostadsområden, gärna med havsutsikt. Praktexempel på detta är Hammarby sjöstad i Stockholm och Eriksbergs varvsområde i Göteborg. Bottnarna utanför dessa industriområden är däremot oftast helt oretuscherade och här ligger allsköns skrot och bråte från industriverksamheten kvar på botten och är det enda som påminner om den tidigare verksamheten. Precis så är fallet på botten utanför Karlshäll och Karlsvik där det i stort sett bara är massamagasinen, eller de så kallade ”Tyskmagasinen” som vittnar om den tidigare industriverksamheten. Vill du läsa mer om våra undersökningar i Luleå så finns rapporterna att ladda ner här:

Utredning i Karlshäll
http://www.sjohistoriska.se/Documents/Marinarkeologi/2016_4.pdf

Luleå farled
http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9271

Vraket i Norra hamn
http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7543

Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal.

Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Resande Mannen
Ibland får vi tillfälle att göra andra undersökningar än utredningar. Östersjön är ett fantastiskt hav för bevarande av gamla trävrak och nu i veckan har vi tillsammans med Sjöpolisen i Stockholm genomfört en besiktning av ett fantastiskt vrak i Stockholms södra skärgård. Vraket har identifierats som Resande Mannen som förliste i en storm den 27 november 1660. Vraket som hittades för ett par år sedan vilar på 15 meters djup och är på många sätt ett fantastiskt vrak. Ända sedan 1950-talet har vraket efter Resande Mannen stått högt upp på varje vrakletares önskelista och många har letat efter det utan framgång. Bland annat Anders Franzén som återupptäckte Vasa i Stockholms ström.

Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Fartyget var på väg till Polen med greve von Slippenbach som efter Karl den X:s död hade fått förtroende att förhandla om fred på kung Karl XI:s förmyndarregerings uppdrag. Det sägs att när Resande Mannen hade kolliderat med en klippa och börjat sjunka, räddade man greven och skepparens älskarinna i en mindre båt men den kapsejsade och alla drunknade utom greven som lyckades ta sig tillbaka till vraket och klättra upp i stormasten. När skepparen såg sin älskarinna drunkna ska han ha dragit hatten över huvudet och kastat sig i vågorna. Under århundradens lopp har det bildats många myter kring vraket, framförallt på grund av att fartyget sägs varit lastat med dyrbara gåvor till den polska kungen. Vill du läsa mer om Resande Mannen så finns det en arkeologisk rapport här: http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:618884/FULLTEXT01.pdf

Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hjälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Ja det var lite kort om vårt arbete med det blöta kulturarvet. Tycker du att det verkar spännande och vill veta mera så är du välkommen att besöka vår egen blogg som finns på: http://www.sjohistoriska.se/marinarkeobloggen

..och vem vet.. snart kanske vi dyker upp i Luleå igen! 🙂

/ Jens Lindström
Intendent Sjöhistoriska museet