Lite om marinarkeologi och det blöta kulturarvet

Jens Lindström heter jag och jag arbetar som intendent/marinarkeolog på Sjöhistoriska museet i Stockholm och jag har blivit inbjuden att vara gästbloggare här på Norrbottens museums Kulturmiljöblogg denna vecka. Kul och tack för förtroendet!

Under de senaste tio åren så har vi på Sjöhistoriska varit uppe i Luleå vid flera tillfällen och då främst i kulturmiljövårdens tjänst. Kulturmiljövård UNDER vattnet det vill säga. Det finns ju en hel del vatten i Luleå. Både hav, sjö och älv. På samma sätt som man gör arkeologiska undersökningar på land inför till exempel ett vägbygge så behöver man ibland göra arkeologiska utredningar under vattnet där det finns en risk att fornlämningar kan komma att förstöras. Vi på Sjöhistoriska museet är ett rikstäckande museum och för oss marinarkeologer innebär det att vi jobbar över hela landet, men merparten av jobben gör vi i mälardalsregionen.

Vad finns det då för lämningar under vattnet i Luleå kanske du frågar dig? Ja som överallt annars i vårt avlånga land skulle jag vilja säga. Fartygsvrak kanske är det första man tänker på men det finns även andra typer av lämningar som klassas som fornlämningar under vattnet. Det kan vara gamla hamn- och bryggkonstruktioner, kulturlager, industrilämningar, fasta fiskeanläggningar etc.

Stora delar av havet och våra sjöar och vattendrag är vita fläckar på den arkeologiska kartan och detta på grund av att det aldrig genomförts några systematiska inventeringar av sjö- och havsbottnar. Den vanligaste typen av undersökningar som vi gör är därför utredningar där vi inte har en aning om vad som finns på botten. Då brukar vi först använda oss av ett geofysiskt instrument som heter side scan sonar vilket kan beskrivas som ett sidotittande ekolod som kan upptäcka uppstickande föremål på botten. Efter en så kallad sonarkartering granskar vi sonarfilerna noggrant och väljer ut ”objekt” som ser ut att kunna vara av arkeologiskt intresse varefter vi ger oss ut i fält och dykbesiktar dessa. Det är alltid spännande att dyka ner i djupet utan att ha en aning om vad man kommer att träffa på. Särskilt när det är mörkt och dålig sikt i vattnet, vilket det ofta är. Ganska ofta så påträffar vi moderna och medvetet sänkta fritidsbåtar och allt möjligt skrot som man slängt i vattnet men ibland så hittar vi faktiskt riktigt spännande saker.

Det är just arkeologiska utredningar som har fört oss upp till Luleå. Den senaste utredningen gjorde vi utanför Karlshäll i Notviken väster om Luleå och här hittade vi lämningar från sågverksepoken vid Karlsvik från slutet av 1800-talet och från trämassefabriken utanför Karlshäll som var i drift fram till 1960-talet. Runt om i landet, framförallt i storstadsområden, lägger man ned mycket pengar och resurser på att snygga till gamla industriområden och göra om dessa till attraktiva bostadsområden, gärna med havsutsikt. Praktexempel på detta är Hammarby sjöstad i Stockholm och Eriksbergs varvsområde i Göteborg. Bottnarna utanför dessa industriområden är däremot oftast helt oretuscherade och här ligger allsköns skrot och bråte från industriverksamheten kvar på botten och är det enda som påminner om den tidigare verksamheten. Precis så är fallet på botten utanför Karlshäll och Karlsvik där det i stort sett bara är massamagasinen, eller de så kallade ”Tyskmagasinen” som vittnar om den tidigare industriverksamheten. Vill du läsa mer om våra undersökningar i Luleå så finns rapporterna att ladda ner här:

Utredning i Karlshäll
http://www.sjohistoriska.se/Documents/Marinarkeologi/2016_4.pdf

Luleå farled
http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9271

Vraket i Norra hamn
http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7543

1. Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

Bildkollage från utredningen utanför Karlshäll

2. Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal..

Den lilla lotsbåten Jumbo hittade vi när vi gjorde utredningen för Luleå farled. Inte så gammal.

3. Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Betydligt äldre var denna lilla klinkbyggda träbåt från tidigt 1800-tal.

Resande Mannen
Ibland får vi tillfälle att göra andra undersökningar än utredningar. Östersjön är ett fantastiskt hav för bevarande av gamla trävrak och nu i veckan har vi tillsammans med Sjöpolisen i Stockholm genomfört en besiktning av ett fantastiskt vrak i Stockholms södra skärgård. Vraket har identifierats som Resande Mannen som förliste i en storm den 27 november 1660. Vraket som hittades för ett par år sedan vilar på 15 meters djup och är på många sätt ett fantastiskt vrak. Ända sedan 1950-talet har vraket efter Resande Mannen stått högt upp på varje vrakletares önskelista och många har letat efter det utan framgång. Bland annat Anders Franzén som återupptäckte Vasa i Stockholms ström.

4. Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Genomgång med polisens dykare på Norrskär inför dykningarna på Resande Mannen.

Fartyget var på väg till Polen med greve von Slippenbach som efter Karl den X:s död hade fått förtroende att förhandla om fred på kung Karl XI:s förmyndarregerings uppdrag. Det sägs att när Resande Mannen hade kolliderat med en klippa och börjat sjunka, räddade man greven och skepparens älskarinna i en mindre båt men den kapsejsade och alla drunknade utom greven som lyckades ta sig tillbaka till vraket och klättra upp i stormasten. När skepparen såg sin älskarinna drunkna ska han ha dragit hatten över huvudet och kastat sig i vågorna. Under århundradens lopp har det bildats många myter kring vraket, framförallt på grund av att fartyget sägs varit lastat med dyrbara gåvor till den polska kungen. Vill du läsa mer om Resande Mannen så finns det en arkeologisk rapport här: http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:618884/FULLTEXT01.pdf

5. Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

Vi möttes av en fantastiskt sikt på vraket. Säkert 15 meter!

6. Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Det som sticker upp mest på vraket är spanten och stävarna. Polisens dykare hjälpte oss med att mäta in fynd på vraket.

Ja det var lite kort om vårt arbete med det blöta kulturarvet. Tycker du att det verkar spännande och vill veta mera så är du välkommen att besöka vår egen blogg som finns på: http://www.sjohistoriska.se/marinarkeobloggen

..och vem vet.. snart kanske vi dyker upp i Luleå igen! 🙂

/ Jens Lindström
Intendent Sjöhistoriska museet

Arkeologikonferens, fartygsseminarium och digital arkeologi

Just nu är det febril aktivitet inför nästa veckas konferens om Förhistoria och medeltid i och kring Norrbotten – en uppdatering av forskningsläget som Norrbottens museum anordnar i Luleå i samarbete med Ájtte och Silvermuseet. Det rör sig om både förberedelser kring själva konferensen och om förberedelser av föreläsningar som kommer att hållas under konferensens två dagar 7-8 december. Min kollega Olof Östlund arbetar med att bland annat styra upp program, konferensmiddag, deltagarförteckningar och annat tillsammans med Sara Hagström-Yamamoto, avdelningschef för Kulturmiljö, samt Norrbottens museums informatör Ing-Mari Sennström.  Det är över 70 anmälda till konferensen och det ser ut att bli två spännande, intressanta och fullspäckade dagar!

Förberedelser av konferensbidrag
Undertecknad, och flera av mina kollegor, arbetar med att färdigställa de föreläsningar som Norrbottens museum själva kommer att hålla i under konferensen. Jag kommer att prata om de arkeologiska undersökningarna av boplatsgropar i klapper på Öberget då vi har erhållit helt ny kunskap om denna lämningstyp som får anses som banbrytande inom arkeologin! Boplatsgropar i klapper ses i regel som en fornlämningstyp med mycket låg kunskapspotential, men det har visat sig att så behöver inte vara fallet. Mer om detta i ett blogginlägg längre fram!

Seminarium om fartygslämningar i Norrbotten och Västerbotten
Vi är flera på Norrbottens museum som senaste tiden har varit iväg på diverse konferenser och seminarium. Några av dem har du kunnat läsa om här på Kulturmiljöbloggen. Förra veckan hölls ett seminarium på Länsstyrelsen i Luleå som gick ut på att diskutera nuläge, behov och framtid vad gäller fartygslämningar i Norrbotten och Västerbotten. Seminariet är ett led i ett projekt som Länsstyrelsen bedriver om Förvaltning och skydd av fartygslämningar. Länsstyrelsens projekt grundar sig i lagändringen av Kulturmiljölagen. När lagändringen trädde i kraft 1 januari 2014 så förlorade ett stort antal av Norrbottens och Västerbottens fartygslämningar sitt automatiska lagskydd, då lämningar måste ha tillkommit före år 1850 för att klassas som fornlämningar. Det finns däremot möjlighet att fornlämningsförklara yngre fartygslämningar för att de ska kunna skyddas enligt lag, men då krävs kunskap om lämningarna, deras position och en bedömning om lämningens kulturhistoriska värde. Medverkande på seminariet var främst myndigheter i form av Länsstyrelser, Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet, Kustbevakningen och Statens maritima museer. Norrbottens museum har inga egna marinarkeologer, utan de marinarkeologiska undersökningar som ägt rum i Norrbotten har utförts av Sjöhistoriska museet (om detta kommer ni att få läsa mer om här på Kulturmiljöbloggen under 2016!). Norrbottens museum är däremot ett länsmuseum vars uppdrag är att samla, förmedla och utveckla det norrbottniska kulturarvet, och därför anser vi att det är viktigt att hålla oss ajour med det som händer inom kulturmiljö i Norrbotten – oavsett om det handlar om lämningar på land eller i vatten!

CAA-SE i Umeå
Av oss arkeologer på Norrbottens museum är undertecknad den som vanligtvis drar i de digitala frågorna – det kan röra sig om vår tekniska utrustning, olika program och metoder som vi arbetar med. Därför blev det naturligt att jag fick närvara vid konferensen CAA-SE som ägde rum i Umeå 9-11 november i år. CAA-SE står för den svenska avdelningen av den internationella organisationen CAA – Computer Applications and Quantitative Methods in Archaeology. CAA-SE för samman arkeologer, matematiker och datorvetare för att uppmuntra samarbete mellan disciplinerna, uppmärksamma pågående arbeten och fortsatt utveckling. Under några dagar i Umeå så fick vi ta del av en rad varierande föreläsningar, om bland annat 3D-GIS, hur man kan arbeta med höjddata, olika metoder för att dokumentera hällristningar, använda GIS för att arbeta med kulturmiljöskyltar och information om olika arkeologiska databaser. Oj så mycket roligt och spännande det går att arbeta med inom arkeologin! Då flera av konferensbidragen handlar om olika arkeologiska databaser och användning av olika digitala metoder inom arkeologin väljer jag att berätta lite kort om något som är enkelt att förmedla så här på bloggen – nämligen 3D-GIS.

3D-GIS
3D-GIS är ett fenomenalt sätt att arbeta med förmedling av arkeologi – tänk att kunna visa 3D-modeller över forntida landskap, bostäder och även utgrävningar för att lättare kunna förmedla förhistorien till allmänheten!

Daniel Löwenborg vid Uppsala universitet har arbetat en del med 3D-GIS. Ett exempel som Löwenborg presenterade vid CAA-SE var en 3D-modell över en utgrävningsplats i Labraunda i Turkiet. Med hjälp av drönare har utgrävningen kunnat dokumenteras och en fotomodell har skapats som visar hur utgrävningsplatsen ser ut. Klicka på länken nedan för att komma till en 3D-modell som du kan

Labraunda – Sanctuary of Zeus

Löwenborg har även tillsammans John Ljungkvist och 3D-grafikern Felix Cederling skapat en digital rekonstruktion av ett av långhusen från Gamla Uppsala:


Det finns många möjligheter att använda sig av digital teknik inom arkeologin, och utvecklingen går ständigt framåt. Det blir spännande att se vad framtiden kommer att bjuda på!

Arkeologiska databaser och DAP
Idag finns det en rad olika databaser som omfattar arkeologiska data och som vill tillgängliggöra data för forskning. Ett problem är dock – både inom arkeologi och andra vetenskaper – hur man ska bevara allt data för framtiden. Den tekniska utvecklingen går fort framåt och det produceras mycket data i digital form. Hur ska vi spara allt detta för framtiden? En arkeologisk undersökning innebär att en fornlämning tas bort och inte kommer att finnas kvar annat än genom det dokumentationsmaterial som finns.

Riksantikvarieämbetet arbetar med ett projekt som kallas för DAP – Digital arkeologisk process. Projektet går ut på att samordna och tillgängliggöra fornminnesinformation. Med fornminnesinformation avses all information som går att knyta till en fornlämning eller kulturlämning. Det kan röra sig om fältdata, rapporter, analysresultat, fynd och andra typer av data. Som en del i DAP kommer Riksantikvarieämbetet att samla in digital arkeologisk information som finns runt om i Sverige. Syftet är att skaffa en överblick över den digitala arkeologiska fältdokumentation och de digitala rapporter som finns hos arkeologiföretag och länsmuseer i Sverige. Idag finns dock ingen utarbetad lösning på hur all denna data ska lagras i framtiden. Förhoppningsvis ses det långsiktiga bevarandet och digitala arkiv över inom den närmsta framtiden. Det är ingen enkel uppgift, men det är nödvändigt att ta tag i frågan och inte sticka huvudet i sanden. Vi ska bevara vårt kulturarv för framtiden – men hur bevarar vi det på bästa sätt?

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo