Uppdragsarkeologi vs Forskningsarkeologi

Det är semestertider just nu för min del, vilket inte hindrar mig att tänka på arkeologi ändå, förstås. Jag träffade en kollega och tidigare arbetskamrat för någon vecka sedan och vi började under vårt samtal den kvällen prata om uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi och hur en del arkeologer verkar anse att det ena är mera värt än det andra. Eller kanske finare än det andra.

Sanningen är att båda har nackdelar och fördelar och att båda formerna av arkeologi drar nytta av varandra. Delad kunskap är mer än dubbel kunskap.

Forskningsarkeologins stora fördelar är att arkeologerna själva kan bestämma exakt var de gräver, och vilken tidsperiod som de vill fokusera på. Det är möjligt att verkligen fokusera och bli expert inom ett begränsat område. Arkeologerna kan också i sina forskningsprojekt avsätta pengar för att göra stora litteraturstudier och jämförelser som passar in i det sammanhang som de själva är intresserade av att veta mera om. De kan till och med tillåta sig att använda möjligheten att utföra flera grävningar på olika platser från samma tid för att jämföra om det ser likadant ut över större geografiska områden. En annan fördel inom forskningsarkeologin är att där inte finns samma tidspress som under exploateringsgrävningar. En forskningsgrävning kan pågå under flera år med stort fokus på en, eller ett par platser, med mycket, mycket stor noggranhet. En sådan grävning kan pågå så länge som det finns pengar i budgeten och så länge som länsstyrelsen säger att det är OK att fortsätta att gräva. Länsstyrelsens krav på forskningsgrävningar är att ett skriftligt resultat över grävningen måste levereras inom en given tid, men tidsmånen är mycket större än för uppdragsarkeologin.

Forskningsarkeologins stora utmaning är bristen på pengar. För att skaffa fram pengar måste man söka pengar hos olika stiftelser, bolag, fonder eller andra vetenskapsstödjande organisationer som av olika anledningar ser fördelar i att utforska det förflutna. Ofta är det svårt att övertyga att det enskilda arkeologiska forskningsprojektet har ett mervärde som betalar sig i form av vetenskapliga framsteg, effektivisering av de arkeologiska metoderna till tidsbesparande nytta för resten av samhället, eller i form av positiv publicitet. Det rör sig sällan om stora pengar som beviljas. Resultatet är att en forskningsgrävning ofta är väldigt begränsad när det gäller storleken på de ytor som kan grävas. Man kan göra saker för att effektivisera grävandet (t ex utföra olika yttäckande sökningar genom att använda markradar, fosfatkarteringar, eller andra markkemiska karteringar), men ytorna som grävs blir ändå oftast mycket små.

Forskningsarkeologin är bra, därför att arkeologerna tillåts fokusera på specifika ämnesområden som i slutänden ger svar på väldigt specifika frågeställningar. Den är mindre bra därför att den endast fokuserar på begränsade ämnesområden, begränsade frågor. Möjligheterna att vara väldigt, väldigt nogrann vid grävningen är en fördel om man vet vad man vill använda den nogrannheten till (om man vet varför man vill ha en extrem upplösning på inmätning av fynd t ex). Tyvärr händer det ibland att man är extremt noggrann och gräver försiktigt utan att motivera varför. En forskningsgrävning kan i de absolut värsta fallen vara fruktansvärt långsam och tidsineffektiv (vilket gör att pengarna rullar snabbare trots att resultaten inte blir bättre för den skull). Det finns några skräckexempel på detta från några årtionden tillbaka, men det finns ingen anledning att gå in på dessa. Som tur är finns det idag krav både från de som bidrar med pengar och från länsstyrelsen om att resultat måste levereras.

Uppdragsarkeologin är också vetenskapligt viktig arkeologi, men förutsättningarna är ändå helt annorlunda jämfört med forskningsarkeologin. Uppdragsarkeologi har som huvudsakligt syfte att rädda allt som räddas kan från planerade markexploateringar. Vid t ex järnvägsbyggen, vägbyggen, husbyggen och anläggande av gruvor, åker uppdragsarkeologerna ut för att söka igenom all mark som kommer att påverkas av de kommande markarbetena.

Länsstyrelserna sätter gränserna för de områden som ska utredas (=sökas igenom i jakt efter fornlämningar) och undersökas (grävas). Inom dessa ytor skall allt av arkeologiskt intresse hittas, oavsett tidsperiod. I vissa fall kan länsstyrelserna även sätta andra begränsningar för vad som är värt att undersöka, men oftast innebär en arkeologisk undersökning – i Norrbotten i alla fall – att alla tidsperioder inom undersökningsytan är av stort värde. Länsstyrelserna sätter också hårda tidsbegränsningar på hur länge arkeologerna får hålla på, och de skriftliga rapporterna måste oftast vara inlämnade senast mellan 3-6 månader efter avslutad grävning. Länsstyrelserna sätter dessa hårda tidsramar därför att beställaren av det arkeologiska jobbet (trafikverket eller någon annan markexploatör) också har tidspress på sig om när vägen eller det stora byggprojektet ska vara klart. I uppdragsarkeologin sätter alltså det övriga samhället press på att det hela ska vara tidseffektivt, men ändå med godtagbart vetenskapligt resultat. Rollerna i det hela är att det är beställaren (oftast markexploatören) som betalar för den arkeologiska jobb som måste utföras (tvingande enligt kulturmiljölagen), samtidigt som det är länsstyrelsen som är övervakande myndighet. De kontrollerar att arkeologerna gör sitt arbete tidseffektivt/kostnadseffektivt och att vetenskapligt resultat uppnås. Om inte, så får arkeologerna i det mildaste fallet ordentligt med skäll, i de grövre fallen hot om att avstängas från arkeologisk verksamhet tills de ordnat upp sina arbetsmetoder så att de utför uppdragen på ett bra sätt.

Tidspressen gör att uppdragsarkeologer i större grad än forskningsarkeologer använder grävmaskin för att snabbt öppna stora ytor. Uppdragsarkeologerna ska ju ”upptäcka allt som finns på platsen”, och då är tidseffektivitet viktigtare än att enstaka ytliga fynd skadas av grävmaskinen. Hinner vi inte söka igenom hela ytan, så förstörs allt som finns inom undersökningsområdet av de grävmaskiner som kommer att användas vid byggnationerna och markarbetena. Då är det ju bättre att det är arkeologerna som använder grävmaskinerna. Självklart bromsar uppdragsarkeologerna ned på takten när grävskopan frilägger arkeologiskt intressanta lämningar, och då övergår de till att gräva med skärslevar och i vissa fall till och med med pensel. Även i uppdragsarkeologi finns frågeställningar som ska besvaras (det ingår i den arbetsplan som vi skriver innan grävningarna börjar), men det primära syftet är att ta tillvara maximal kunskap ur de arkeologiska lämningar som grävs bort. Förutsättningslöst och med öppna ögon.

En stor fördel med uppdragsarkeologi är att kostnaden för den räknas in i budgeten hos beställaren/markexploatören. Eftersom de enligt lag är skyldiga att betala för borttagandet av fornlämningen, finns det mera pengar att röra sig med inom uppdragssarkeologin än vad det normalt gör inom forskningsarkeologin. Men den största fördelen med uppdragsarkeologi är att arkeologerna söker helt förutsättningslöst. Alla områden som pekats ut för undersökning av länsstyrelsen gås igenom, även om de inte vid första anblicken verkar så intressanta. Risken med forskningsarkeologi är att man där aldrig går utanför ramarna om vad som förväntas. Man har redan en förutfattad bild av vad som är viktigt. Uppdragsarkeologerna söker (och gräver) även på områden och ytor som forskningsarkeolgerna skulle lämna orörda. Detta kan leda till högst oväntade arkeologiska upptäckter som aldrig skulle ha upptäckts om uppdragsarkeologerna inte ”tvingats” undersöka dessa platser. Ett exempel är när man vid ett järnvägsbygge söder om Örnsköldsvik hittade en stenåldersboplats i en stenig backe (vid Kornsjövägen nära Bjästa), så brant och stenig att man normalt inte skulle bry sig om att leta boplatser där, ”för på sådana ställen finns ju inga boplatser, det vet ju alla”. Helt klart en ögonöppnare för de som besökte platsen under grävningarna.

Det ovanstående resonemanget är ju naturligtvis ganska förenklat, men som en ännu mer och kortfattad förenkling kan man säga att uppdragsarkeologi är kvanitativ arkeologi som också ger ny kunskap. Det är kunskap som forskningsarkeologin inte kan producera och inte kan vara utan. Forskningsarkeologerna använder nämligen till stor del uppdragsarkeologins reslutat som grund när de bygger vidare i sin forskning med mera exakta frågeställningar och mera detaljinriktad arkeologi. Forskningsarkeologins bidrag till det hela är detaljinriktad kunskap som kan göra stora jämförelser och se stora historiska skeenden. Denna mera detaljinriktade arkeologi kommer uppdragsarkeologerna till nytta när de utför sitt jobb, och när de ska sätta in den uppdragsarkeologi-grävda boplatsen i ett större sammanhang..

Kort sagt: De två formerna av arkeologi behöver varandra!

/Vid tangentbordet idag, Olof Östlund, som gärna håller på med både uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi.

Engagemang – när man sugs upp av sitt intresse

Ju äldre man blir som arkeolog desto mera krävs det för att man ska få kickar av arbetet. Inte så att man hatar att gå till jobbet, utan mera att saker och ting har en tendens att övergå till grå vardag. För några år sedan var jag fältarbetsledare för en grävning i Vuollerim, där arkeologistudenter från Uppsala och Umeå deltog. Att vara där tillsammans med dem gjorde mig medveten om fenomenet. En av studenterna hade hittat någonting och kom fram för att visa:

”Visst är det här ett ben, eller…?”
”Ja det är det.”
”Ja!!! Jag har hittat ett ben!!!”

Plötsligt mindes jag hur häftigt det var på den första grävningen när man själv hittade den där första saken, och jag såg återigen mitt yrkesval i det där unga perspektivet. Det är spännande och häftigt det som vi håller på med. Vi söker och hittar saker som ingen människa har sett på hundratals år, eller till och med tusentals år.

Det händer faktiskt av och till även nuförtiden att den där kicken kommer och att man sugs in i arbetet. För två år sedan, på hösten 2009 hittade Frida Palmbo och jag de två hittills äldsta stenåldersboplatserna i Norrbotten. Ja, boplatserna vid Aareavaara är faktiskt de hittills äldsta daterade i hela norra halvan av Sverige. När de första 14C-dateringarna kom svindlade det. Människorna måste ha kommit till platsen redan när inlandsisen och den dåtida kustlinjen fortfarande låg alldeles intill!

Vid kontakter med kvartärgeologer runt om i Sverige var tveksamheten från deras sida stor. Inlandsisen kan inte ha försvunnit så tidigt från det området att människor skulle ha kunnat komma dit redan då. Arkeologerna på Norrbottens museum måste ha fel. Vi bestämde därför att i samarbete med geologer från Lund göra en gemensam undersökning i området, där Norrbottens museum genomförde en mindre grävning för att kontrollera om de första dateringarna stämde, och Lund geologer genomförde en undersökning av avsatta sediment på sjöbottnarna i närheten av Aareavaara för att avgöra när inlandsisen försvann. Lund samlade in sedimentprover på vårvintern 2010 och den arkeologiska delen av undersökningen genomfördes hösten 2010.

Sedan kom det dagliga arkeologiska arbetet på museet emellan, och då till största delen enbart uppdragsarkeologi. Det rör sig om arkeologi på grund av vägbyggen, gruvetableringar och andra markarbeten. Tiden fylldes med rapporter på utgrävningar på fjärrvärme – schaktkontroller i Gammelstad, arbetsplaner och kostnadsberäkningar inför kommande sommar, utgrävningar och utredningar på Bodens skjutfällt (där förutsättningarna för att hitta oskadade fornlämningar är minimala), och ännu mera fjärrvärme i Gammelstad, och så en och annan utredning inför nya gruvor… och så ytterligare rapportarbeten.

Men så såg jag till att jag fick den tid jag behövde för att ta itu med resultaten från grävningarna i Aareavaara, och plötsligt fanns drivet där igen. Det var inte bara arbete på arbetstid, det var ett intresse som slukade upp mig även på kvällstid. Jag läste böcker och artiklar som andra arkeologer skrivit om den tid när inlandsisen smälte bort, och funderade över olika tankar som de fört fram om vilka vägar människorna tagit för att komma ända upp till de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland. Vad lockade de första människorna att komma hit? Hur såg det ut? Hur tänkte de? Vi har haft intensiva och intressanta samtal på jobbet och även med de geologer från Lund som varit inblandade. Det är så kul och spännande att det nästan känns som den där första gången när man var med på en riktig arkeologisk undersökning.

Jag är just nu inne i det sista skedet av rapportskrivningen på Aareavaara, med korrekturläsning och sedan kommer en rapportgranskning av länsstyrelsen. Vad som händer därefter återstår att se, men på något sätt ska resultaten föras ut till allmänheten. I slutänden är den här kunskapen till för oss alla.

Arkeologi besvarar några av de stora livsfrågorna.
Arkeologi berättar någonting om varför vi har blivit de vi är och varför vi bor där vi bor.
Arkeologi ger perspektiv på oss som människor.

Det är häftigt med arkeologi!

Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund