Arkeologens arbetsår – De fyra årstiderna

Frida var inne på detta redan för någon vecka sedan – vad en arkeolog gör på vintern. Attans tänkte jag, det där hade ju jag tänkt skriva om! Men eftersom många faktiskt undrar vad vi arkeologer egentligen gör på jobbet – inte bara på vintern – så ska jag skriva om det, med ett helårsperspektiv. Här i Norrbotten följer det arkeologiska arbetsåret årstidernas växlingar och arbetsuppgifterna varierar med dem. Här kommer en översiktlig genomgång av hur det kan se ut …

Vinter (efter nyår) – tid för undersökningsplaner

Det känns naturligt att börja med vintern, då det är där vi är nu. Så här års är vi arkeologer av naturliga skäl inne på kontoret. Marken är frusen och på det ligger ett skapligt lager med snö (äntligen).

DSCN0213

Utsikt från kontoret, över ett snötäckt landskap. Foto: Åsa Lindgren

Vi är dock inte sysslolösa, det finns alltid något att ta tag i! Efter utvärdering av föregående fältsäsong ses rutiner och mallar över för att förbättra och effektivisera kommande arbeten. Nu tar vi också itu med sådant som prioriterats ned då andra uppgifter varit viktigare, eller haft en mer överhängande tidsgräns. I skrivande stund jobbar jag och mina kollegor med artiklar, skolprogram, tips från allmänheten (om forn- och kulturlämningar), kompetensutveckling, ansökningar om projektmedel, med mera. När en inte har någon överhängande deadline är det även lättare att låta tankarna flöda och då kommer en på idéer till nya, spännande saker att göra!

En del av vår verksamhet utgörs av uppdragsverksamhet (se länk nedan för mer info) och snart börjar den period när förfrågningsunderlag börjar ramla in från Länsstyrelsen. Ett förfrågningsunderlag är en förfrågan om att utföra ett uppdrag och är för vår del första steget i det uppdragsarkeologiska arbetet. Förfrågningsunderlaget innehåller riktlinjer för hur uppdraget ska utföras, med förslag på ambitionsnivå, metoder och frågeställningar. Utifrån det skriver vi en undersökningsplan för det arbete som efterfrågas. Undersökningsplanen innehåller även en beräkning av uppdragets alla kostnader.

Vår – förberedelsetid

Här i Norrbotten är våren ganska kort rent meteorologiskt, även om vi börjar prata om vår redan när solen börjar värma och snön droppar från taken. När snön smält bort kan vi ändå inte komma ut i fält förrän tjälen gått ur marken, men det är då vi ställer oss i startgroparna. När vi fått beslut från Länsstyrelsen på de undersökningsplaner vi lämnat in kan vi börja förbereda uppdragen. Förberedelsearbetet innebär att lära känna de områden och de fornlämningar vi ska jobba med. Det gör vi genom att gå igenom arkivmaterial, kartor och litteratur. På så sätt får man en förförståelse av området eller lämningstypen och är bättre förberedd på vad som kan förväntas. Utöver det tillkommer även administrativa, tekniska och praktiska förberedelser, som att ordna boende, hyra bilar och utrustning, samt förbereda den tekniska utrustningen för respektive uppdrag.

Kalender

Bloggarens kalender en vecka i juni 2015. Det är ingen idé att skriva med bläck i en analog kalender. Det mesta brukar hinna möbleras om både en och kanske fler gånger…

Under våren är revidering av fältsäsongens planering ett återkommande moment. Då nya uppdrag kommer in hjälps vi alla åt med att pussla in dem på bästa sätt. Det där med att klona sig känns extra intressant, dels för att så mycket som möjligt ska hinnas med under fältsäsongen, dels (och framförallt) för att en själv vill vara med på alla uppdrag, eftersom det är så roligt!

Sommar – fältarbetstid

Så fort det bara går drar vi ut i fält, eftersom säsongen är kort och mycket ska hinnas med. Vid kusten går tjälen ur marken i mitten-slutet av maj och i inlandet någon vecka senare. Ibland när vi varit lite för tidsoptimistiska eller om våren varit ovanligt kall kan vi stöta på patrull. Sonden går bara att sticka ner någon decimeter och sedan tar det stopp, eller att det under torven glittrar av iskristaller när en undersökningsyta friläggs.

2014_203_057_Arbetsbild_grävning

Olof undersöker ett område längs väg 555. Ja, vi arkeologer står ofta på knä! Fotograf: Carina Bennerhag, CC BY

Nåja, fältarbetet har väl de flesta ”icke-arkeologer” koll på, och då framförallt undersökningarna, när vi gräver. Jag tror att den gängse bilden av en arkeolog är någon som ligger på knä i sanden och krafsar med pensel. Visst står vi ofta på knä, men de redskap vi oftast använder är spade, fyllhammare, gotlandshacka och skärslev, även sopskyffel, fyllfat, sekatör, rotsax, yxa och såg (rötter är inte kul). För att frilägga de ytor som ska undersökas använder vi helst grävmaskin. Det går mycket fortare än att torva av för hand och sparar våra ryggar! Penseln, den kommer bara fram när vi hittat något riktigt, riktigt ömtåligt.

Lars och Olof vid en undersökning invid väg 880, med en massa olika redskap omkring sig. Nbm acc nr 2013:57:44, Fotograf: Frida Palmbo

Lars och Olof vid en undersökning invid väg 880, med en massa olika redskap omkring sig.  Fotograf: Frida Palmbo

En undersökning har ofta föregåtts av en arkeologisk utredning, den typ av uppdrag som är vanligast här hos oss. Vid utredningar görs en inventering i fält för att ta reda på om det finns fornlämningar i de områden som ska exploateras. Vårt viktigaste redskap är då sonden, som används för att se hur marken ser ut utan att vi behöver lyfta på torven. På så sätt kan lämningar och konstruktioner undersökas översiktligt utan att förstöras. Vid behov använder vi grävmaskin för att hitta lämningar som inte syns ovan mark. Då behöver vi ta bort vegetationen för att hitta dem.

AvtorvningGrävmask_Förhand

Friläggning av undersökningsytor, med maskin och för hand. Nedre bilden visar en maskinavbanad yta inför en större undersökning.

Direkt efter en undersökning ska en preliminär rapport lämnas in till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet, så då blir det en kort sväng inne på kontoret. Då passar en på att rensa mejlboxen också, eftersom det inte alltid finns möjlighet till att kolla den dagligen (eller ens varje vecka) i fält. Nya uppdragsförfrågningar kan ha trillat in och då måste nya undersökningsplaner skrivas. Kanske planeringen behöver revideras för att få ihop det hela. Det kan vara lite trixigt under brinnande fältsäsong, så det gäller att vara flexibel!

Höst – avrapporteringstid

Under hösten är många ute i skog och mark, så då brukar det komma in tips om fornlämningar från allmänheten. Såhär års börjar även skogsbolagen planera sina avverkningar och ibland vill de ha hjälp med utmärkning av fornlämningar. Det är ett angeläget arbete, då vi vet att många fornlämningar förstörs inom skogsbruket! Tipsen brukar dock få vänta till senare.

Utmärkning av fornlämning, inför avverkning. Foto: Carina Bennerhag, Norrbottens museum

Utmärkning av fornlämning, inför avverkning. Foto: Carina Bennerhag, Norrbottens museum

Någon gång i oktober, när temperaturen börjar krypa under nollan och det återigen blir svårt att använda sonden eller spaden samlas vi arkeologer på kontoret. Då är det dags att ta hand om allt som samlats in vid fältarbetet. Uppdragsarkeologin utförs på grund av exploateringar, så dessa arbeten har ofta en deadline för när allt ska vara klart. Därför kan de behöva prioriteras framför andra arbetsuppgifter. Bland annat tipsen brukar få vänta till senare.

Efterarbetet från uppdragen innebär att gå igenom mätdata, beskrivningar och foton för påträffade eller undersökta lämningar. Från undersökningar är det lite mer att ta hand om och mer att fixa med än vid utredning. Grunden i dokumentationen är densamma, men mängden och detaljnivån är en helt annan. Dessutom tillkommer fynd, prover och ritningar som ska tolkas, beskrivas, registreras, sorteras och omhändertas (se tidigare blogginlägg om fyndhantering, länk nedan). Prover och ben ska skickas vidare för olika analyser, så de ska packas för transport, och ritningar ska digitaliseras (renritas digitalt).

Rev_Ritning_Profil

En digitalt renritad ritning av en delundersökt härd, i profil.

Sen ska det skrivas rapport! För utredningar behöver den inte vara så uttömmande. Där är det viktigast att beskriva området som utretts, arbetets utförande i jämförelse med undersökningsplanen, samt naturligtvis de lämningar som påträffats. Vid undersökningar krävs betydligt mer i och med att en arkeologisk underökning ofta innebär att en fornlämning tas bort. Rapporten är då en del i den dokumentation som blir kvar för framtiden. I rapporter över undersökningar ska allt material även tolkas och sättas in i ett större sammanhang.

Efter avrapporteringen är det en del administration kvar att göra. Rapporten ska distribueras till berörda parter, vilka är Länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och exploatör. För undersökningar av intresse för en vidare krets kan ytterligare, särskilt utpekade målgrupper tillkomma. För att nå ut med resultaten hålls även föreläsningar och inlägg skrivs här på bloggen.

Uppdragens handlingar ska slutligen iordningställas för arkivering enligt konstens alla (arkiv)regler. Sist men inte minst ska vi få lön för mödan – uppdragen ska faktureras! Då gäller det att ha koll på alla arbetstimmar (uppdelade i olika moment), resor, övernattningar, traktamenten, bränslekvitton, maskinhyror, inköp av kartor och allt annat som kostat inom ramen för uppdraget. Det gäller att ha tungan rätt i mun och komma ihåg att leta på alla ställen där våra ekonomiska förehavanden bokförs. Har någon i bokföringsledet missat att ange projektkod kan det vara ett litet detektivarbete i sig att hitta igen alla utgifter. Vid det här laget har det hunnit bli vinter igen.

Ärende

Handlingarna från en arkeologisk utredning sorterade i en ”ärendekappa” inför arkivering.

Vinter (innan nyåret)

Under tidig vinter är det, förutom rapportering och avslut av uppdrag, även dags att skriva ansökningar om pengar från kulturmiljövårdsanslaget (se länk nedan). Därifrån kan bidrag gå till egna projekt och det brukar vara som vitaminkickar, då vi själva väljer vad vi vill göra. Inom uppdragsarkeologin styrs de områden och de lämningar vi undersöker av planerade exploateringar.

Till jul brukar de flesta uppdragen vara någorlunda färdiga, om det inte varit ovanligt många eller större uppdrag under en säsong. Då är det hög tid att fundera på vad vi vill och bör göra under kommande år och ta itu med planeringen för det. Därefter kan vi med gott samvete ta ledigt över jul och nyår!

Nu ska jag ge mig för denna gång, även om det känns som att jag hade kunnat bre ut mig hur mycket som helst i detta ämne. Att vara arkeolog är minst sagt omväxlande!

Vid datorn idag
/ Åsa Lindgren, arkeolog

Orkar du med mer så finns det mycket att läsa som relaterar till detta:

Olofs inlägg om uppdragsarkeologi – forskningsarkeologi: https://kulturmiljonorrbotten.com/2014/06/20/uppdragsarkeologi-vs-forskningsarkeologi/

Fridas inlägg om fyndhantering: https://kulturmiljonorrbotten.com/2011/12/06/hur-fyndhantering-kan-ga-till/

Åsas inlägg om tipsgranskning: https://kulturmiljonorrbotten.com/2015/07/10/tipsgranskning-2/

Riksantikvarieämbetet om uppdragsarkeologi: http://www.raa.se/lagar-och-stod/kml-kulturminneslagen/fornminnen-2-kap/uppdragsarkeologi/

Riksantikvarieämbetet om kulturmiljövårdsanslaget: http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/bidrag-anslag-fonder/kulturmiljovardsanslaget/

Uppdragsarkeologi vs Forskningsarkeologi

Det är semestertider just nu för min del, vilket inte hindrar mig att tänka på arkeologi ändå, förstås. Jag träffade en kollega och tidigare arbetskamrat för någon vecka sedan och vi började under vårt samtal den kvällen prata om uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi och hur en del arkeologer verkar anse att det ena är mera värt än det andra. Eller kanske finare än det andra.

Sanningen är att båda har nackdelar och fördelar och att båda formerna av arkeologi drar nytta av varandra. Delad kunskap är mer än dubbel kunskap.

Forskningsarkeologins stora fördelar är att arkeologerna själva kan bestämma exakt var de gräver, och vilken tidsperiod som de vill fokusera på. Det är möjligt att verkligen fokusera och bli expert inom ett begränsat område. Arkeologerna kan också i sina forskningsprojekt avsätta pengar för att göra stora litteraturstudier och jämförelser som passar in i det sammanhang som de själva är intresserade av att veta mera om. De kan till och med tillåta sig att använda möjligheten att utföra flera grävningar på olika platser från samma tid för att jämföra om det ser likadant ut över större geografiska områden. En annan fördel inom forskningsarkeologin är att där inte finns samma tidspress som under exploateringsgrävningar. En forskningsgrävning kan pågå under flera år med stort fokus på en, eller ett par platser, med mycket, mycket stor noggranhet. En sådan grävning kan pågå så länge som det finns pengar i budgeten och så länge som länsstyrelsen säger att det är OK att fortsätta att gräva. Länsstyrelsens krav på forskningsgrävningar är att ett skriftligt resultat över grävningen måste levereras inom en given tid, men tidsmånen är mycket större än för uppdragsarkeologin.

Forskningsarkeologins stora utmaning är bristen på pengar. För att skaffa fram pengar måste man söka pengar hos olika stiftelser, bolag, fonder eller andra vetenskapsstödjande organisationer som av olika anledningar ser fördelar i att utforska det förflutna. Ofta är det svårt att övertyga att det enskilda arkeologiska forskningsprojektet har ett mervärde som betalar sig i form av vetenskapliga framsteg, effektivisering av de arkeologiska metoderna till tidsbesparande nytta för resten av samhället, eller i form av positiv publicitet. Det rör sig sällan om stora pengar som beviljas. Resultatet är att en forskningsgrävning ofta är väldigt begränsad när det gäller storleken på de ytor som kan grävas. Man kan göra saker för att effektivisera grävandet (t ex utföra olika yttäckande sökningar genom att använda markradar, fosfatkarteringar, eller andra markkemiska karteringar), men ytorna som grävs blir ändå oftast mycket små.

Forskningsarkeologin är bra, därför att arkeologerna tillåts fokusera på specifika ämnesområden som i slutänden ger svar på väldigt specifika frågeställningar. Den är mindre bra därför att den endast fokuserar på begränsade ämnesområden, begränsade frågor. Möjligheterna att vara väldigt, väldigt nogrann vid grävningen är en fördel om man vet vad man vill använda den nogrannheten till (om man vet varför man vill ha en extrem upplösning på inmätning av fynd t ex). Tyvärr händer det ibland att man är extremt noggrann och gräver försiktigt utan att motivera varför. En forskningsgrävning kan i de absolut värsta fallen vara fruktansvärt långsam och tidsineffektiv (vilket gör att pengarna rullar snabbare trots att resultaten inte blir bättre för den skull). Det finns några skräckexempel på detta från några årtionden tillbaka, men det finns ingen anledning att gå in på dessa. Som tur är finns det idag krav både från de som bidrar med pengar och från länsstyrelsen om att resultat måste levereras.

Uppdragsarkeologin är också vetenskapligt viktig arkeologi, men förutsättningarna är ändå helt annorlunda jämfört med forskningsarkeologin. Uppdragsarkeologi har som huvudsakligt syfte att rädda allt som räddas kan från planerade markexploateringar. Vid t ex järnvägsbyggen, vägbyggen, husbyggen och anläggande av gruvor, åker uppdragsarkeologerna ut för att söka igenom all mark som kommer att påverkas av de kommande markarbetena.

Länsstyrelserna sätter gränserna för de områden som ska utredas (=sökas igenom i jakt efter fornlämningar) och undersökas (grävas). Inom dessa ytor skall allt av arkeologiskt intresse hittas, oavsett tidsperiod. I vissa fall kan länsstyrelserna även sätta andra begränsningar för vad som är värt att undersöka, men oftast innebär en arkeologisk undersökning – i Norrbotten i alla fall – att alla tidsperioder inom undersökningsytan är av stort värde. Länsstyrelserna sätter också hårda tidsbegränsningar på hur länge arkeologerna får hålla på, och de skriftliga rapporterna måste oftast vara inlämnade senast mellan 3-6 månader efter avslutad grävning. Länsstyrelserna sätter dessa hårda tidsramar därför att beställaren av det arkeologiska jobbet (trafikverket eller någon annan markexploatör) också har tidspress på sig om när vägen eller det stora byggprojektet ska vara klart. I uppdragsarkeologin sätter alltså det övriga samhället press på att det hela ska vara tidseffektivt, men ändå med godtagbart vetenskapligt resultat. Rollerna i det hela är att det är beställaren (oftast markexploatören) som betalar för den arkeologiska jobb som måste utföras (tvingande enligt kulturmiljölagen), samtidigt som det är länsstyrelsen som är övervakande myndighet. De kontrollerar att arkeologerna gör sitt arbete tidseffektivt/kostnadseffektivt och att vetenskapligt resultat uppnås. Om inte, så får arkeologerna i det mildaste fallet ordentligt med skäll, i de grövre fallen hot om att avstängas från arkeologisk verksamhet tills de ordnat upp sina arbetsmetoder så att de utför uppdragen på ett bra sätt.

Tidspressen gör att uppdragsarkeologer i större grad än forskningsarkeologer använder grävmaskin för att snabbt öppna stora ytor. Uppdragsarkeologerna ska ju ”upptäcka allt som finns på platsen”, och då är tidseffektivitet viktigtare än att enstaka ytliga fynd skadas av grävmaskinen. Hinner vi inte söka igenom hela ytan, så förstörs allt som finns inom undersökningsområdet av de grävmaskiner som kommer att användas vid byggnationerna och markarbetena. Då är det ju bättre att det är arkeologerna som använder grävmaskinerna. Självklart bromsar uppdragsarkeologerna ned på takten när grävskopan frilägger arkeologiskt intressanta lämningar, och då övergår de till att gräva med skärslevar och i vissa fall till och med med pensel. Även i uppdragsarkeologi finns frågeställningar som ska besvaras (det ingår i den arbetsplan som vi skriver innan grävningarna börjar), men det primära syftet är att ta tillvara maximal kunskap ur de arkeologiska lämningar som grävs bort. Förutsättningslöst och med öppna ögon.

En stor fördel med uppdragsarkeologi är att kostnaden för den räknas in i budgeten hos beställaren/markexploatören. Eftersom de enligt lag är skyldiga att betala för borttagandet av fornlämningen, finns det mera pengar att röra sig med inom uppdragssarkeologin än vad det normalt gör inom forskningsarkeologin. Men den största fördelen med uppdragsarkeologi är att arkeologerna söker helt förutsättningslöst. Alla områden som pekats ut för undersökning av länsstyrelsen gås igenom, även om de inte vid första anblicken verkar så intressanta. Risken med forskningsarkeologi är att man där aldrig går utanför ramarna om vad som förväntas. Man har redan en förutfattad bild av vad som är viktigt. Uppdragsarkeologerna söker (och gräver) även på områden och ytor som forskningsarkeolgerna skulle lämna orörda. Detta kan leda till högst oväntade arkeologiska upptäckter som aldrig skulle ha upptäckts om uppdragsarkeologerna inte ”tvingats” undersöka dessa platser. Ett exempel är när man vid ett järnvägsbygge söder om Örnsköldsvik hittade en stenåldersboplats i en stenig backe (vid Kornsjövägen nära Bjästa), så brant och stenig att man normalt inte skulle bry sig om att leta boplatser där, ”för på sådana ställen finns ju inga boplatser, det vet ju alla”. Helt klart en ögonöppnare för de som besökte platsen under grävningarna.

Det ovanstående resonemanget är ju naturligtvis ganska förenklat, men som en ännu mer och kortfattad förenkling kan man säga att uppdragsarkeologi är kvanitativ arkeologi som också ger ny kunskap. Det är kunskap som forskningsarkeologin inte kan producera och inte kan vara utan. Forskningsarkeologerna använder nämligen till stor del uppdragsarkeologins reslutat som grund när de bygger vidare i sin forskning med mera exakta frågeställningar och mera detaljinriktad arkeologi. Forskningsarkeologins bidrag till det hela är detaljinriktad kunskap som kan göra stora jämförelser och se stora historiska skeenden. Denna mera detaljinriktade arkeologi kommer uppdragsarkeologerna till nytta när de utför sitt jobb, och när de ska sätta in den uppdragsarkeologi-grävda boplatsen i ett större sammanhang..

Kort sagt: De två formerna av arkeologi behöver varandra!

/Vid tangentbordet idag, Olof Östlund, som gärna håller på med både uppdragsarkeologi och forskningsarkeologi.