Engagemang – när man sugs upp av sitt intresse

Ju äldre man blir som arkeolog desto mera krävs det för att man ska få kickar av arbetet. Inte så att man hatar att gå till jobbet, utan mera att saker och ting har en tendens att övergå till grå vardag. För några år sedan var jag fältarbetsledare för en grävning i Vuollerim, där arkeologistudenter från Uppsala och Umeå deltog. Att vara där tillsammans med dem gjorde mig medveten om fenomenet. En av studenterna hade hittat någonting och kom fram för att visa:

”Visst är det här ett ben, eller…?”
”Ja det är det.”
”Ja!!! Jag har hittat ett ben!!!”

Plötsligt mindes jag hur häftigt det var på den första grävningen när man själv hittade den där första saken, och jag såg återigen mitt yrkesval i det där unga perspektivet. Det är spännande och häftigt det som vi håller på med. Vi söker och hittar saker som ingen människa har sett på hundratals år, eller till och med tusentals år.

Det händer faktiskt av och till även nuförtiden att den där kicken kommer och att man sugs in i arbetet. För två år sedan, på hösten 2009 hittade Frida Palmbo och jag de två hittills äldsta stenåldersboplatserna i Norrbotten. Ja, boplatserna vid Aareavaara är faktiskt de hittills äldsta daterade i hela norra halvan av Sverige. När de första 14C-dateringarna kom svindlade det. Människorna måste ha kommit till platsen redan när inlandsisen och den dåtida kustlinjen fortfarande låg alldeles intill!

Vid kontakter med kvartärgeologer runt om i Sverige var tveksamheten från deras sida stor. Inlandsisen kan inte ha försvunnit så tidigt från det området att människor skulle ha kunnat komma dit redan då. Arkeologerna på Norrbottens museum måste ha fel. Vi bestämde därför att i samarbete med geologer från Lund göra en gemensam undersökning i området, där Norrbottens museum genomförde en mindre grävning för att kontrollera om de första dateringarna stämde, och Lund geologer genomförde en undersökning av avsatta sediment på sjöbottnarna i närheten av Aareavaara för att avgöra när inlandsisen försvann. Lund samlade in sedimentprover på vårvintern 2010 och den arkeologiska delen av undersökningen genomfördes hösten 2010.

Sedan kom det dagliga arkeologiska arbetet på museet emellan, och då till största delen enbart uppdragsarkeologi. Det rör sig om arkeologi på grund av vägbyggen, gruvetableringar och andra markarbeten. Tiden fylldes med rapporter på utgrävningar på fjärrvärme – schaktkontroller i Gammelstad, arbetsplaner och kostnadsberäkningar inför kommande sommar, utgrävningar och utredningar på Bodens skjutfällt (där förutsättningarna för att hitta oskadade fornlämningar är minimala), och ännu mera fjärrvärme i Gammelstad, och så en och annan utredning inför nya gruvor… och så ytterligare rapportarbeten.

Men så såg jag till att jag fick den tid jag behövde för att ta itu med resultaten från grävningarna i Aareavaara, och plötsligt fanns drivet där igen. Det var inte bara arbete på arbetstid, det var ett intresse som slukade upp mig även på kvällstid. Jag läste böcker och artiklar som andra arkeologer skrivit om den tid när inlandsisen smälte bort, och funderade över olika tankar som de fört fram om vilka vägar människorna tagit för att komma ända upp till de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland. Vad lockade de första människorna att komma hit? Hur såg det ut? Hur tänkte de? Vi har haft intensiva och intressanta samtal på jobbet och även med de geologer från Lund som varit inblandade. Det är så kul och spännande att det nästan känns som den där första gången när man var med på en riktig arkeologisk undersökning.

Jag är just nu inne i det sista skedet av rapportskrivningen på Aareavaara, med korrekturläsning och sedan kommer en rapportgranskning av länsstyrelsen. Vad som händer därefter återstår att se, men på något sätt ska resultaten föras ut till allmänheten. I slutänden är den här kunskapen till för oss alla.

Arkeologi besvarar några av de stora livsfrågorna.
Arkeologi berättar någonting om varför vi har blivit de vi är och varför vi bor där vi bor.
Arkeologi ger perspektiv på oss som människor.

Det är häftigt med arkeologi!

Vid tangentbordet denna gång: Olof Östlund

Undersökningarna i full gång…

Den 20/9 satte vi ned skopan i marken för att dra det första draget för förundersökningarna i Gammelstad 2011. Undersökningarna genomförs som en s.k. schaktövervakning vilket innebär att vi följer dragningarna av fjärrvärmeschakten, vi styr inte var vi gräver men däremot hur grävmaskinen ska gräva. Om det kommer intakta lämningar stoppar vi tillfälligt och bedömer lämningen vi hittat och ger förslag till länsstyrelsen på hur vi ska gå vidare, det är dock länsstyrelsen som myndighet som har sista ordet.

Årets undersökningar föranleds som sagt av en planerad nedläggning av fjärrvärme, exploatören är Luleå Energi och det är de som står för de arkeologiska kostnaderna. Det är många parter som är delaktiga i projektet, Luleå Energi står som huvudman men det är Luleå Markanläggning som utför schaktningarna och Norrbottens museum står för den arkeologiska kompetensen. Till detta kommer ytterligare ett antal parter. Det ställer stora krav på samarbete och dialog och det har funkat strålande under vår första vecka i fält.

Hus och avfall

Under första veckan har vi hittat ett antal lämningar som vi arkeologer benämner som ”anläggningar”. Två husgrunder eller rester efter husgrunder samt en avfallsgrop. Det kanske inte låter så mycket men det är ett väldigt bra resultat vid denna typ av undersökningar.

Avfallsgrop – ”anläggning 1”

 Avfallsgropen innehöll kort och gott skräp och återfanns under Apoteksvägen i anslutning till korsningen till Gamla Hamngatan. I den hittades krossat tegel, fönsterglas, hushållskeramik, obrända ben (matavfall), kol, fragment av kritpipor (rökpipor för tobak), brända ben, trärester samt slagg. Enstaka skörbrända stenar framkom också och i botten en stenpackning. Framför allt slaggen är lite konfunderande då vi inte känner till någon smejda eller järnframställning på platsen sedan tidigare. Om den preliminära dateringen utifrån föremålen stämmer, 1700-1800-tal, så låg det dessutom mitt i borgarkvarteren. Brandfarlig verksamhet placerades generellt inte mitt i bebyggelse. En bebyggelse i trä bör tilläggas.

Husgrund från 1700-1800-tal, ”anläggning 3”.

Denna husgrund påträffades efter att fjärrvärmeschaktet dragits genom Gästgivarevägen. I vägkanten påträffades tre syllstenar, två utav dem kan ses i bilden ovan i dess nedre vänstra hörn. Ytterligare två syllstenar påträffades längre ned i schaktet och avgränsade ett 14 m långt bostadshus som återfinns på en historisk karta över Gammelstad från 1817. Huset verkar ha brunnit då vi fann ett omkring 10 cm tjockt kol- och sotlager när vi grävde oss ned i golvlagret på ”insidan” av huset, till höger i bild. I anslutning till husgrunden fann vi också ett mynt från Gustav IV Adolfs tid (1792-1809) vilket stöder vår preliminära datering till 1700-1800-tal utifrån övriga fynd i husgrunden samt det historiska kartmaterialet.

Undersökningarna pågår även under v.39 och förväntas avslutas under måndagen. Fler och mer utförliga inlägg kommer så snart vi fått analysresultat och börjat arbeta med dokumentations- och fyndmaterialet.

Se mer i inslag från Sveriges Radio samt Nordnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4698905

http://svtplay.se/v/2540418/nordnytt/21_9_09_10

Vid tangentbordet denna fredag: Nils Harnesk