Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!
Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.
I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.
Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…
Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.
En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?
Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. “Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.
När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!
Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.
Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!
Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo. “Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 “. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.
När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.
Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga
Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave
I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!
Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.
Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.
Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!
Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! /Frida Palmbo, arkeolog
I mitten på maj nu i år så var det 10 år sedan jag började arbeta som arkeolog här på Norrbottens museum. 10 år! Vart har all den tiden tagit vägen egentligen? Ibland känns det nästan som att det var igår jag började här på museet, andra gånger känns det som att det är evigheter sedan! Inspirerad av min kollega Olof Östlund, som tidigare i år gjorde en tillbakablick på sitt yrkesverksamma liv som arkeolog (skillnaden oss emellan är att han har arbetat som arkeolog i 20 år, dubbla tiden mot för vad jag har gjort!) tänkte jag göra en liten tillbakablick av hur mitt liv som arkeolog har sett ut hittills. Läs gärna Olofs underhållande blogginlägg: Halva yrkeslivet bland arkeologer, teodoliter och trilobiter.
Vid en genomgång av vårt rapportregister, för att snabbt få en koll på vilka arbeten som jag egentligen hunnit med under de här åren kan man bara konstatera att jag har varit runt på en hel del olika ställen i vårt stora län som ju Norrbotten faktiskt är! Kartbilden visar dessutom “bara” de uppdragsarkeologiska projekt jag varit med i och inte de platser jag besökt med anledning av besök för granskning av eventuella forn- eller kulturlämningar, skolprogram och annan publik verksamhet. Här nedan presenteras därför ett litet urval av fältarbeten som jag sysselsatt mig med under de här 10 åren.
De blå prickarna på kartan visar markeringar för olika arkeologiska arbeten som undertecknad deltagit i under sina 10 år som arkeolog på Norrbottens museum. Några arbeten, som varit fördelat i stora områden och utspridda längs med vägsträckningar, har dock flera punkter för ett och samma projekt.
Utbildning och volontärarbete Jag tog min magisterexamen i arkeologi vid Umeå universitet 2005 efter några års studier av etnologi, arkeologi och dokumentärfotografi. Valet att läsa arkeologi har jag aldrig ångrat – även om vi under utbildningen fick höra att ”ni kommer aldrig att få ett jobb” samt att ”i snitt tar det 10-12 år för en arkeolog att få en fast anställning”. Jag hade turen att relativt snabbt få in en fot i yrkeslivet, men tyvärr är det nog rätt många arkeologistudenter som inte får ett jobb, för det finns nog mer utbildade arkeologer än vad det finns arkeologjobb.
Som för så många andra började mitt arkeologliv som volontär – för att få fälterfarenhet så att det i sin tur skulle bli lättare att få ett jobb. Volontärarbetet påbörjades redan under studierna vid Umeå universitet. Sommaren 2004 var jag tillsammans med nio andra studenter från Umeå universitet och Uppsala universitet med vid de arkeologiska undersökningarna av ”Lasses hydda”, en 6000 år gammal hyddbotten i Vuollerim. Fältarbetsledare vid grävningen var Olof Östlund, en av mina nuvarande kollegor här på Norrbottens museum. Under några veckor grävde vi oss ner i den 6000-åriga boplatslämningen, slogs med myggen och vandrade på fina fotoutflykter om kvällarna. Jag kommer ihåg att vi hade ett partytält som kunde flyttas över grävytan, ifall någon skulle rita något när det regnade. När jag vid ett av tillfällena var med om att förflytta tältet över grävytan, efter en regnskur, så landade allt vatten som samlats på tältets tak naturligtvis rätt på mig – till de andras förtjusning. Tur i oturen hade jag kvar regnkläderna på mig, vilket ingen av de andra som bar tältet hade, så vattnet träffade ju rätt person!
En del av grävytan i Vuollerim med några av de deltagande arkeologistudenterna och projektledaren Anders Olofsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, privat bild.
Senare samma sommar deltog jag som volontär vid en arkeologisk undersökning i Campo Lameiro i Galicien, Spanien. Ett antal arkeologistudenter vid Umeå universitet fick möjlighet att åka ner till Spanien i två omgångar sommaren 2004 och delta i en arkeologisk undersökning som universitetet i Santiago de Compostela ansvarade för. I Campo Lameiro finns det områden med hällristningar och vi fick vara med och gräva i anslutning till en av hällristningsytorna. Jag åkte ner till Spanien i den andra omgången tillsammans med några andra arkeologistudenter och vi möttes upp med den grupp som varit första perioden i Santiago de Compostela. Av dem fick vi höra att vi skulle förbereda oss på att svettas i tre veckor! Första dagarna hade vi tur med vädret och faktiskt även under helgerna, men tittar man tillbaka på foton från grävningen så blir himlen allt mörkare och mörkare över grävplatsen ju längre tiden gick. Helt plötsligt blev det för Spanien ett typiskt februariväder, med mycket regn och inte alls särskilt varma temperaturer. Ibland regnade det så mycket så att det rann rännilar över grävytan och ett litet regnskydd byggdes upp mellan två stenar där vi fick ta skydd när det regnade som värst.
Mörk, regnhotande himmel över grävytan i Campo Lameiro, Spanien. Foto: Ronny Smeds.
Sommaren 2005 åkte jag till mina drömmars land Island och deltog i en arkeologisk undersökning i Kirkjubæjarklaustur av ett medeltida kvinnokloster. Här hade min nuvarande kollega Olof Östlund varit med och grävt två år tidigare. Det var tack vare Olof som jag fick kontakt med grävledaren Bjarni F. Einarsson och fick en möjlighet att åka dit, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse! Även här regnade det sin beskärda del, men vi hade också ofta fint väder och sol – och då undersökningsytan låg en bit ner i marken blev det varmt och vindstilla. Jag brände mig i solen redan första dagen i glipan mellan byxlinningen och tröjan och fick en s.k. archaeology tan. I flera år efter grävningen på Island hade jag en annan hudton just där, så solstrålarna på Island är väldigt intensiva! Island har för alltid en speciell plats i mitt hjärta, med dess underbara natur och vänliga människor. Jag har otroligt fina minnen från grävningen i Kirkjubæjarklaustur och de fina islänningar jag fick förmånen att lära känna och som under lediga stunder visade en hel del av sitt land för mig. Jag skulle mer än gärna återvända till Island igen!
En solig och varm dag i Kirkjubæjarklaustur, Island. Nere på grävytan syns flera av de deltagande isländska arkeologerna. Foto: Frida Palmbo, privat bild.
Vi fick vår beskärda del av regn också. Arkeolog Kristján Mímisson syns ute bland vattenpölarna på grävytan. Foto: Frida Palmbo, privat bild.
2005-2006
Efter grävningen på Island arbetade jag några veckor åt Västerbottens museum, först i mina hemtrakter kring Kalix i samband med fördjupade utredningar längs Haparandabanan, och sedan kring Umeå. Efter Västerbottens museum hann jag med en tids praktik åt arkeolog Gunilla Lindbäck i Kalix, som arbetade med fornlämningsmiljön i Fattenborg och Lillberget, innan jag slutligen i maj 2006 fick anställning som arkeolog vid Norrbottens museum. Tillsammans med Olof Östlund, Carina Bennerhag och Mirjam Jonsson skulle vi utföra en arkeologisk förundersökning av en boplats i Kosjärv utanför Bondersbyn i Kalix. Några veckors arbete på museet förlängdes då det även blev en slutundersökning av samma boplats. Hela den sommaren tillbringade jag tillsammans med Olof och Mirjam i den gryta som platsen faktiskt var – vindstilla, sandigt och ofta kunde det vara sämre väder en bit bort. Vi hade strålande sol under flera veckor – tror att det bara regnade två dagar, varav Nordnytt såklart kom ut just en av de dagarna! Det var så torrt när vi grävde att sanden vi hällde i sållen rann rakt igenom utan att vi behövde skaka på dem! Vi gick omkring barfota i den varma sanden och jag minns att Olof i förtjusning utbrast: Det är så skönt att stå barfota i dumphögarna! När vi sållade så kunde vi gräva ner fötterna i sanden i dumphögarna under sållet där det var lite svalare. Under den varma perioden så var även bromsarna i farten, vilket en fotograf från någon av lokaltidningarna som var ut konstaterade med att vi grävde i ”bromsåldern”. Vi slog undan bromsarna med de små sopskyfflar som vi hade för att samla upp den uppgrävda sanden i, och med ett tjongande ljud så flög de all världens väg. Därtill hade vi oturen att två gånger under arbetets gång vara med om inbrott i vår manskapsbarack. Vid ett av tillfällena hade den/de som gjort inbrottet till och med ätit upp våra kex som vi förvarade där! Boplatsen i Kosjärv antogs från början vara från stenålder, utifrån höjden över havet, men visade sig vara från järnålder. Vi grävde ett antal kokgropar, både runda och rektangulära, samt två boplatsytor. Vid grävningen av boplatsytorna hittade vi bland annat asbestkeramik, vilket vid den här tiden var ovanligt att påträffa längs med Norrlandskusten. Det visade sig senare vara en forskningslucka då asbestkeramik nu har hittats på ett flertal boplatser längs med Norrbottenskusten, bland annat på lokaler längs med Haparandabanan.
Undertecknad tillsammans med arkeologerna Mirjam Jonsson och Olof Östlund på några av de stubbar som vi grävde runt på en av boplatsytorna.
På grund av solens skarpa strålar är det ibland nödvändigt att skugga med en presenning eller i det här fallet en markduk, för att färgningar ska synas bättre. Den här bilden gav oss ett gott skratt då det vid fotograferingstillfället av en kokgrop i profil inte syntes att markduken släppte igenom skuggestalter av de som befinner sig bakom markduken. Gissa vem som är arkeologen i mitten! 😀
Samma sommar fick jag följa med min kollega Åsa Lindgren till Aitik för en arkeologisk utredning med anledning av att Boliden planerade gruvverksamhet i tidigare ej exploaterade områden. Det var otroligt varmt och torrt i skogarna, och Åsas mobil visade över 30 grader i skuggan. Det var så torrt att vi fick nysa av gruvdammet som lagt sig i närheten kring gruvan. Själv hade jag en vattenpåse med slang, en s.k. camelback, i ryggsäcken och kunde lätt få i mig vätska, medan Åsa fick ta av och på sin ryggsäck med jämna mellanrum för att komma åt sin vattenflaska. Bland det första hon gjorde när vi var tillbaka i Luleå var att införskaffa sig en egen camelback! Det blev ett återbesök i Aitik vid hösten, då området kom att utvidgas, och då var temperaturerna betydligt kallare så att det till och med kom snö under vårt fältarbete. En av dagarna var jag tillsammans med Olof och Sara, som nuförtiden är avdelningschef för avdelningen på Kulturmiljö, i ett område där vi på kartan sett ett vattendrag som vi skulle behöva ta oss över. Olof tyckte, innan vi kom fram till bäcken, att ”Det är väl bara att ta sats och hoppa”. Så enkelt var det såklart inte… marken vid bäcken bestod av enorma grästuvor, säkert bortåt 40 cm höga, med sumpmark mellan – det var helt omöjligt att springa i den terrängen och ta sats för att hoppa över bäcken! Olof har berättat mer om detta tillfälle i ett tidigare blogginlägg: En bäck som Bob Beamon inte kunnat hoppa över
Undertecknad har hittat sin första härd i vid utredningen kring Aitik hösten 2006!
2007 2007 blev en intensiv sommar då det blev arkeologiska undersökningar av några boplatser längs med Haparandabanan. Dessutom utförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av ett flertal härdar vid Aitikgruvan, så det var många extraanställda arkeologer på museet den sommaren. Jag fick förtroendet att vara projektledare för undersökningen av lokal 7, en av de mindre boplatserna längs Haparandabanan, trots att jag inte hade alltför mycket fälterfarenhet. Jag hade gott stöd i mina kollegor Carina Bennerhag och Olof Östlund och kunde bolla funderingar med dem, men även med de arkeologer som anställdes för grävningen av lokal 7. Det var ett härligt gäng med en rejäl portion humor som jag fick förmånen att arbeta med. Under arbetets gång hittade vi en förbryllande anläggning, en stor djup grop, som bidrog till en hel del frustration och funderingar. När vi började närma oss botten på anläggningen fick vi problem med att grundvattnet började sippra upp och fyllde schaktet med vatten, så med jämna mellanrum fick vi låta langen gå med hinkar för att tömma gropen.
Langen går! Arbetslaget på lokal 7 hjälps åt att tömma vatten från anläggningsschaktet.
Lokal 7:s fina grävstyrka! Undertecknad tillsammans med Sandra Lundholm, Maria Högberg (nuv Bek), Ola Kronberg, Magnus Reuterdahl, Jannika Grimbe, Pernilla Pettersson (nuv Åhman) och Liselotte Svanborg.
2008 2008 var första året som jag och Carina Bennerhag stiftade bekantskap med Markbygden. Vi gjorde en utredning för vindkraftsparken på Dragaliden. Området hade “lurvig” vegetation och vi blev ofta skrämda av all skogsfågel som flaxade till när vi kom för nära. Därtill såg vi mängder med björnspår och konstaterade att om vi inte såg björn där så kommer vi aldrig att få se björn ute i skogen! Det var vår första bekantskap med Markbygden, men absolut inte vår sista…
2008 var också året jag fick förmånen att vara med en liten tid vid fornminnesinventering i Narkenområdet., då det för en gångs skull fanns möjlighet att få pengar för Norrlandslänen att utföra fornminnesinventering. Det var en möjlighet att få bättre inventeringskunskap, vilket alltid är värdefullt i arbetet som arkeolog! Vi gick samtidigt en kurs i att använda handdator för att kunna registrera fornlämningar direkt i denna under ledning av Rikard Sohlenius från Riksantikvarieämbetet.
Undertecknad och arkeolog Mirjam Jonsson tar en paus vid en torplämning i full blom i samband med fornminnesinventering i Narken
Varning för älgskylt – i skogen! Kan tyckas lite onödigt… På skogsbilväg vid forminnesinventering i Narken!
Hösten 2008 anordnade min kollega Carina Bennerhag en liten forskningsgrävning av en boplatsvall i Vallen, Mörön, som jag, Olof och Åsa fick vara med på. Det var en väldigt mysig liten grävning utan hetsen vid de stora exploateringsgrävningarna längs med Haparandabanan året innan. Vi hade med oss tältkåtan där vi eldade – och grillade massor med korv! Det var korv till fika och till lunch, och efter den grävningen så dröjde det länge innan någon av oss var sugen på grillad korv igen!
Korvbrasa inne i tältkåtan! Arkeolog Åsa Lindgren kikar ut och undertecknad skymtar i bakgrunden
2009
Efter några år med framförallt grävningar så var jag med om ett flertal utredningar under 2009. Tillsammans med Lars Backman fick jag stifta bekantskap med de lite mer nordliga områdena av vårt stora län med två mindre jobb i Pirttivuopio och Stenbacken.
Undertecknad registrerar härdar i Pirttivuopio.
Lunchpaus vid Stenbacken, Torneträsk. Är man ute i fält tillsammans med Lars Backman blir det i regel alltid en värmande brasa till lunch och den medhavda maten steks i stekpannan! Sämre lunchplatser än denna kan man ju ha!
Samma år var ett av flera år kring Pajala där jag tillsammans med framförallt Olof Östlund arbetade med en rad arkeologiska utredningar. Ett flertal av vår Pajalaarbeten skedde bland annat med anledning av Northland Resources gruvetablering. Vid vårt första år kom vi att hitta vad som hittills idag är Norrbottens äldsta boplatser, Aareavaara. Jag kommer ihåg att vi gick i markberedningsfårorna över området och när jag hittade ett kvartsavslag och visade det åt Olof så sa han något i stil med ”det är ett fint avslag, men ett avslag gör ingen boplats”. Då plockade jag fram ett flertal andra kvartsavslag och så hittade vi även brända ben, vilket gjorde Olof överlycklig! Efter lite diskussioner konstaterade han att läget påminde om den drygt 10000-åriga boplatsen i Kangos och han kontaktade Länsstyrelsen för att få tillstånd att plocka in brända ben för en datering, för att ta reda på hur gamla boplatserna var. Resten är historia, och mycket av det kan du läsa här på bloggen, se bland annat:
Undertecknad dokumenterar en rengärda vid en av de arkeologiska utredningarna kring Pajala.
2010
Efter resultatet av boplatsundersökningarna längs med Haparandabanan var Carina Bennerhag intresserad av att undersöka när järnet började introduceras i samhället. På boplatserna hade spår av både primär- och sekundärsmide hittats och analyserna indikerade att det troligtvis fanns en järnframställningsplats i närheten. Carina och Åsa gjorde en inventering hösten 2009 och lyckades med det som kändes omöjligt – de hittade järnframställningsplatsen! Som naturligtvis låg mitt i Haparandabanans sträckning och Trafikverket hade fått tillstånd att påbörja järnvägsbyggnationen med rätt att exploatera området där järnframställningsplatsen låg! Trafikverket ställde dock upp och lät Norrbottens museum få tillgång till marken och sommaren 2010 genomfördes en räddningsundersökning av platsen. Jag hade ynnesten att – tillsammans med Carina, Åsa, Olof och Nils Harnesk – få vara med vid undersökningen av Norrbottens hittills första järnframställningsplats från förhistorisk tid . Ju längre vårt arbete fortskred desto närmare kom de stora maskinerna som arbetade med dragningen av järnvägen från båda håll.
Grävmaskinerna närmade sig i bakgrunden vid den arkeologiska undersökningen på Järnbacken
Nästan alla arkeologer på Norrbottens museum: Åsa Lindgren, Olof Östlund, undertecknad, Nils Harnesk samt Carina Bennerhag som håller i en del av den nyss uppgrävda blästugnen!
Senare samma år genomförde Olof och jag en mindre provundersökning av de gamla boplatserna i Aareavaara. Museets fotograf Staffan Nygren följde med ut för att filma och fotografera på grävplatsen. Vi var i Aareavaara på hösten och mellan filmtagningarna passade Staffan på att plocka lingon – i sin objektivpåse, då det var det enda som han hade till hands att samla bären i! Det var en mycket fin grävning och otroligt spännande och roligt att få ha varit med om att undersöka länets hittills äldsta boplatser!
Olof Östlund blickar ut från en kulle till en annan. De två små boplatserna i Aareavaara är belägna på varsin kulle, kanske inte helt lätt att se för en icke-arkeolog.
2010 deltog jag också i fornminnesinventering i ett område 2-3 mil SV om Arjeplog, där jag hade ynnesten att få arbeta några dagar tillsammans med arkeolog Lars Liedgren från Silvermuseet som har en gedigen kunskap inom arkeologi.
Undertecknad vid boplats invid Laisälven, Arjeplog. Foto: Lars Liedgren, Silvermuseet.
2011 Sommaren 2011 gick mestadels i utredningarnas tecken. Först tillbringade vi några veckor i Jokkmokk för en arkeologisk utredning i Kallak, med anledning av den planerade gruvverksamheten på halvön i Lilla Luleälvs sjösystem drygt 4 mil västnordväst om Jokkmokk. Vi hittade ett flertal nya lämningar, bland annat härdar, lämningar efter tidigare gruvprospekteringar, 1 brunn/kallkälla, barktäkter och husgrunder. Vi hade soliga och varma dagar, såg diverse björnspår, hittade mumsiga hjortron på de fuktiga myrmarkerna vi passerade och hade fina utsikter över Randijaure och Parkijaure.
Solvarma hjortron i Kallak.
Lunchpaus vid utredningen i Kallak. Undertecknad, Lars Backman, Tor-Henrik Buljo och Per Lundmark i bild.
Hösten samma år så bar det iväg till Mertainen utanför Kiruna. Till skillnad från de torra, soliga dagarna i Kallak så fick vi här ett antal dagar i regn och rusk, även om vi hade fint väder emelllanåt också. En dag, efter att det hade kommit en hel del regn, så åkte vi efter en enormt blöt skogsbilväg. Olof körde och fick hålla fart fram till dess att han hittade något lämpligt ställe att stanna på, för annars hade vi antagligen kört fast i den blöta vägen.
2012 2012 började ett av flera år i Markbygden, där vi utförde arkeologiska utredningar med anledning av den planerade vindkraftsparken. Som jag nämnt ovan hade vi hunnit stifta bekantskap med området redan 2008, men nu började en mer intensiv period i Markbygden. Totalt utredde vi en yta på 11,32 kvadratkilometer, fördelat på omkring 3,4 mil blivande kraftledning, 12,5 mil tilltänkta vägsträckningar och platser för 142 vindkraftverk. Vi fick med andra ord en rejäl dos motion under vår tid i Markbygden! Många gånger förbannade vi contortan som var planterad i stora delar av områden. I djupa markberedningsspår hade contortan fallit som plockepinn och blivit nästan ogenomträngliga väggar att ta sig igenom. Vi hade även fina områden och gjorde en dokumentation av fäbodlämningar och gårdslämningar som låg inom våra utredningsområden, vilka många gånger var otroligt vackra platser.
Vägg av contorta i Markbygden.
Ibland träffar man på både det ena och det andra ute i skogarna. I Markbygden hittade vi denna skylt. Undrar vart man hade kommit om man följt pilen?
Under 2012 så började vi också med några av de många vägutredningar vi sysselsatt oss med de senaste åren. Vägutredningarna har vi utfört med anledning av kommande vägförbättringsåtgärder. 2012 vandrade jag och Olof bland annat längs med väg 880, mellan Aareavaara och Kaunisjoensu.
Inte varje dag man träffar på en sådan här stubbe! Men jag undrar allt vart Olof Östlund tog vägen… hans hatt och sond står där bredvid stubben…
2013-2015 2013 gjorde jag och Åsa en utredning längs med väg 555, som blev starten på totalt 3 år längs med denna vägsträckning. Längs med väg 555 finns många boplatser som registrerats vid fornminnesinventeringen i området och under 2014 och 2015 genomförde Norrbottens museum arkeologiska undersökningar av några av dessa boplatser. Trots mycket smala undersökningsområden hittade vi flera nya anläggningar och har fått ny kunskap om den här typen av boplatser från mellersta delen av stenåldern. Här vistades man i de fina havsvikarna för att jaga säl och fiska under hösten.
Arkeologerna Dag Lantz och Carina Bennerhag på en av undersökningsytorna längs med väg 555.
Läs mer om Norrbottens museums arbeten längs med väg 555:
2015 var även året då Carina och jag gav oss in i senare tider, till skillnad från stenålder och järnålder som det ju mestadels har handlat om för vår del när det gäller grävningar. Efter ett tips om en fäbodlämning i Antnäs så sökte och fick vi pengar för att göra en liten insats i fäbodlämningen, som finns med på en karta från år 1762. Vi gjorde en liten arkeologisk provundersökning, arkivstudier och har i samverkan med Antnäs byautvecklingsförening tagit fram en informationsskylt som nu i början av sommaren har satts upp vid fäboden. Det har varit spännande att ge sig i kast med något så pass ”nytt” som man väl kan uttrycka det med en arkeologs mått mätt. Det är väl det som också är så spännande med arkeologin – det finns så otroligt mycket man kan fördjupa sig i och det är så fantastiskt roligt att få arbeta här i Norrbotten, där det finns så mycket kvar att upptäcka!
Undertecknad i husgrund efter mjölkkällare, Skärs gamla fäbodvall.
2016 Så har vi nu kommit till 2016, där vi inte har hunnit med så stor del av årets fältsäsong ännu. I år har jag haft glädjen att få delta i de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och få se platsen med egna ögon. Åsa har skrivit dagbok om årets undersökningar, så hennes blogginlägg får tala för min upplevelse av platsen:
Det blir mycket spännande att se vad resterande del av årets fältsäsong kommer att bjuda på. Har tre veckor med tipsgranskning inplanerade, lite utspridda över säsongen, där vi kommer att åka ut och titta på de tips om forn- och kulturlämningar som kommit in till oss här på Norrbottens museum. Följ gärna vår tipsturné på Norrbottens museums Facebook-sida! Därtill blir det en arkeologisk undersökning av två boplatser vid Korsträsk väster om Älvsbyn, där det blir spännande att se om resultatet från dessa boplatser kan kopplas till de undersökningar vi har gjort längs väg 555. Jag har många år kvar som yrkesverksam arkeolog och det blir roligt att få se vad framtida arbeten ger för erfarenheter och vart i vårt stora län de kommer att äga rum! Jag har träffat otroligt många fina människor under åren och fått vänner för livet – jag tror faktiskt att arkeologer är ett ovanligt trevligt folk! Är så otroligt glad över att jag får arbeta med mina fina kollegor och den fina gemenskap vi har och att vi får arbeta med något som vi verkligen brinner för – arkeologi!
