Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko

Presstopp!!! Första delen av Norrbottenskusten upptäckt av människan. Presstopp!!!

Nu ska jag bryta mot en journalistisk regel: För att någonting ska räknas som en nyhet måste det vara färskt.  Den här nyheten må vara 10600 år gammal, men det struntar jag i eftersom jag tycker att det här är det intressantaste som finns. Om det hade funnits en nyhetsrapportering för 10600 år sedan hade en nyhetsnotis kunnat börja på det här sättet:

”Idag slog en grupp på 4-5 personer läger på en ö alldeles intill den stora isen i väster. Ön ligger alldeles intill en älv som kommer fram under isen. Lägret var kortvarigt, bara ett par dagar, och syftet var att se vad de nya markerna som smält fram från isen under de senaste åren kan erbjuda. Det rapporteras att det finns gott om ren att jaga och att landskapet påminner om det som vi redan är vana vid, det vill säga tundra med låg vegetation av gräs och örter, videsnår och dvärgbjörk. Platsen ser mycket lovande ut och planer finns på att komma tillbaka…”

För ganska precis en månad fick jag rapporten över undersökningen i Aareavaara godkänd av länsstyrelsen. Det var boplatserna som jag och Frida Palmbo hittade på sensommaren 2009, som det sedan blev ett väldigt pådrag om i media. Massmediacirkusen berodde på att vi fått 14C-daterat brända ben från två boplatser och att de verkade vara 11000 år gamla. Mediauppståndelsen tog mig fullkomligt med överraskning och i irritationen över att inte få arbeta i fred släppte jag iväg ogenomtänkta kommentarer till en journalist, kommentarer som snabbt blev citerade överallt.

Viss tveksamhet fanns ändå över de gamla dateringarna, eftersom standardavvikelsen på det båda dateringarna pendlade kring ± 500 år vilket är för oprecist för att vara bra. (se tidigare inlägg i bloggen 11 november). Det kom också kritik från de geologiska institutioner som jag kontaktade, där rimligheten i dateringarna ifrågasattes. Boplatserna kunde inte gärna ha funnits där om inlandsisens glaciär fortfarande låg kvar på platsen.

(Läs om dateringar i tidigare blogginlägg: http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/11/11/hur-gammalt-ar-det-inte-helt-latt-att-lasa-sig-till/ )

I samarbete med kvartärgeologerna Per Möller och Lena Barnekow från Lunds universitet så bestämde vi oss för att en gång för alla att ta reda på om dateringarna verkligen stämde. Lunds geologer har jobbat tidigare i Norrbotten med dateringar av sedimentborrkärnor från sjöbottnar, för att ta reda på när inlandsisen försvann, men inte i trakterna kring Aareavaara. Kombinerat med en pollenanalys på de sedimentlager som ligger närmast kring det lager som visar när inlandsisen försvann och en ytmässigt liten arkeologisk grävning, skulle vi få veta mycket om den här platsen och människorna som kommit dit. Ekonomiskt bidrag till undersökningarna kom från gruvföretaget Northland Resources AB och turistföretaget Aarelax AB.

Resultaten visade att de två boplatserna (engelskans Camp Site fungerar egentligen bättre än den svenska termen, för det är snarare lägerplatser som det är frågan om), legat alldeles intill den bortsmältande glaciären. Inlandsisen smälte bort från sjöarna i området för 10700 år sedan och att de låga kullarna där boplatserna låg steg upp genom Ancylusssjöns vattenyta ca 50 år senare. Idag ligger boplatserna165 m över havsnivån, då skvalpade vågorna mot stränderna alldeles intill de två boplatserna. (Tilläggas bör att de geologiska dateringarna har standardavvikelser på ± 100 år och de senaste arkeologiska dateringarna har en standardavvikelse mellan ± 100 och 200 år, vilket dock inte är onormalt när det gäller så här gamla dateringar).

Landskapet i Aareavaara för 10600 år sedan förändrades dramatiskt på väldigt kort tid, så pass så att människorna som levde då kunde se förändringarna från ett år till ett annat. Inlandsisen smälte undan med 130-170 m per år och tunnades ut med 2-3 m i tjocklek. Den högsta kustlinjen på Ancylussjön, som också låg vid Aareavaara (170 m över dagens havsnivå), började snabbt dra sig tillbaka när glaciärens tyngd försvann. Landhöjningen var i höjdled 10 cm per år, alltså 5 m på 50 år. Eftersom landskapet kring Aareavaara består av mycket slätter och flack mark så innebar detta att kusten flyttade sig långa sträckor på bara ett år. Dessutom skapade de kraftiga spänningarna i jordskorpan förutsättningar för enorma jordbävningar, som i storlek kan mäta sig med de värsta som kan uppmätas idag. Man funderar ju verkligen på vad människor tänkte om de här snabba förändringarna. För dem var de här sakerna normala, men hur förklarade de förändringarna och jordbävningarna? Det skulle verkligen vara intressant att hitta ett ögonvittne att intervjua.

Benmaterialet har kastats in i elden efter att köttet tagits reda på. Benen är alltså brända (vilket faktiskt är förutsättningen för att de kunnat bevaras så länge), men de är också mycket fragmenterade. Osteologen (benexperten) har ändå kunnat se att benen är från landlevande däggdjur, och att några av benen tyder på en djurstorlek mellan bäver och ren. Eftersom pollenanalysen av sedimentpropparna visar att landskapet har varit ett tundralandskap, så är det troligt att det är renben som finns i benmaterialet. Videsnår och dvärgbjörk är inte vad bävrar vill ha, och så många andra djur finns inte att välja på i storleksordningen mellan ren och bäver. Vad som är märkligt är att fiskben helt saknas. Kan det vara så att fisk inte fanns så nära glaciären, eller var människorna inte intresserade att fiska på den här platsen?

På platsen finns också rester av den redskapstillverkning som man har sysslat med för att tillverka föremål i sten. Vi har under undersökningen inte hittat några färdiga föremål, som pilspetsar, knivar eller skrapor, men vi har hittat restprodukterna (skräpet som blir över) från tillverkningen. Det verkar som om människorna lyckats få med sig alla föremål tillbaka till sin hemboplats, där resten av gruppen väntade på nyheter. Stenmaterialet som bearbetats har varit kvarts och en grönaktig stensort som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring Aareavaara.

Frida letar fynd i markspåren efter skogsmaskinerna. Till höger i bild kan man se den lägre mark som för 10600 år sedan var ett sund mellan två öar. ©Norrbottens museum.

Här syns kanten på boplatsen Raä 1276 och myren nedanför som var en del av Ancylussjön. © Norrbottens museum.

Jag tror att jag avslutar det här blogginlägget där, med ett konstaterande Även om undersökningen är klar och rapporten är skriven så finns så väldigt mycket frågor kvar som man skulle vilja ha svar på. Hur kan man gå vidare med det här? Jag sitter och funderar på den saken… En kul grej i sammanhanget är att arkeologer på den finländska sidan av gränsen nu har fått upp ögonen för området. De genomförde 2010 en inventering och har hittat ytterligare boplatser som bedöms höra till den äldsta stenåldern, precis som boplatserna som vi hittat. Samarbete kanske?

När det gäller rapporten från Aareavaara så är tanken är att vi så småningom ska kunna lägga upp digitala versioner av rapporterna på Norrbottens Museums hemsida, men den är under ombyggnad i nuläget.

Om ni vill ha tag på rapporten i PDF-format går det tills vidare bra att skicka ett mail till undertecknad så ska jag ordna den saken. Ni hittar mailadressen här nedanför.

…och så till sist vill vi arkeologer på Norrbottens museum önska er alla en riktigt God Jul.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

olof.ostlund@nll.se