Nordarkeologi återbesöks

Det är inte bara i jorden man kan göra arkeologiska upptäckter, ny kunskap kan också komma från de fynd vi redan grävt upp. Vi ligger just nu i startgroparna att börja ordna upp och studera ett stort fyndmaterial som finns hos oss från ett forskningsprojekt vid namnet Nordarkeologi.

Vid 1960-talets slut hade flera arkeologiska inventeringsarbeten och undersökningar gjorts i samband med utbyggnaden av vattenkraften, men mycket material var obearbetat och man behövde tidsbestämma boplatserna och deras fyndmaterial. Det var en anledning till uppstarten av de i stort sett samtidiga projekten Norrlands tidiga bebyggelse (NTB) och Nordarkeologi. Båda projekten var tvärvetenskapliga samarbeten där bland annat pollenanalyser användes för att ge kunskap om miljö och människors resursutnyttjande.

Nordarkeologi drevs av den arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, med Hans Christiansson som projektledare. Samarbetspartners var Skellefteå museum, Norrbottens museum och den kvartärgeologiska institutionen i Uppsala. Anslagen till projektet kom att förvaltas av Umeå universitet. Projektet utgick från den 1962 påbörjade undersökningen av en förhistorisk boplats i Bjurselet, Västerbotten. Nordarkeologi utvidgade därefter sina undersökningar och inventeringar till fler områden i Västerbotten och Norrbotten.

I Norrbotten genomförde Nordarkeologi framför allt inventeringar inom Arvidsjaurs kommun men även inom Piteå, Arjeplog och Älvsby kommuner. Fyndmaterialet som finns på Norrbottens museum kommer från dessa arbeten. Delar av materialet har tagits med i avhandlingsarbeten, men andra delar har aldrig undersökts vidare. Det är viktigt att ordna upp fynden så att de förvaras som det ska och är lättare att leta fram. Samtidigt är det lika viktigt att ha frågor i förväg att ställa till föremålen och dess fyndplatser, lika väl som nya frågor kan uppstå när man börjar gå igenom det.  Här måste man nysta i litteratur och inte minst i det stora dokumentationsmaterial som vi har från projektet.

Herbert Wigenstam avbildad vid undersökning av en fångstgrop i Skuttejaure, Arvidsjaurs kommun.

Herbert Wigenstam avbildad vid undersökning av en fångstgrop i Skuttejaure, Arvidsjaurs kommun.

Platsledare för Arvidsjaursinventeringarna var Herbert Wigenstam. Han hade själv iakttagit hur härdar och skärvsten kommit fram från under vattenytan varje år nära hans boställe i Nyåker, vid den då vattenreglerade Storavan.

bild nr.605bild nr.412

Många föremål från Nordarkeologis fältarbeten blev nogsamt och vackert avtecknade av Sixten Wigenstam.

Med tanke på de uppseendeväckande spår efter järnframställning och järnbearbetning som Norrbottens museum påträffade vid de arkeologiska undersökningarna inför byggandet av Haparandabanan blir det mycket intressant att gå igenom Nordarkeologis fyndmaterial, som innehåller fynd från metallbearbetning. Papperskartongerna från Nordarkeologi innehåller nog inte någon guldskatt, men kanske guldkorn i form av intressanta slagger och keramikskärvor.

Gjutform för bronsyxa påträffad inom Nordarkeologiprojektet, vid Sandudden, Arjeplogs kommun.

Gjutform för bronsyxa påträffad inom Nordarkeologiprojektet, vid Sandudden, Arjeplogs kommun. Fotograf: Staffan Nygren, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet, premiärbloggare Sara Hagström Yamamoto

Ett modernt plogfynd – eller varför hittar vi inte fynd i myrar längre?

I höstas kom det in ett fantastiskt fynd till museet. Det var en privatperson som lämnade in det för att få veta vad det var för något. Föremålet hade påträffats när man höll på att kratta för att jämna till marken efter att ha grävt ner jordvärme i den gamla åkermarken. Plötsligt fastande något i krattan. Det såg först ut som något rostigt järnskrot och slängdes snabbt åt sidan. Då gick det i två bitar… En bit järnskrot skulle inte gå av på det sättet. Det här måste ju undersökas närmare! Vid en närmare titt och vid bortborstning av jord kommer en alldeles slät yta, med ett mönster som av ådring av trä. Men föremålet är stenhårt och har vassa kanter…

Sådana här fynd görs inte lika ofta längre. Förr var det betydligt vanligare att man hittade fynd när man rotade i jorden. Det fanns så många tillfällen, som inte finns idag. Diken grävdes för att myrar och sjöar skulle torrläggas för odling, eller vattnet behövdes på annat håll. Marken skulle plöjas och rensas från sten. Torv bröts för olika ändamål bland annat till taktäckning och som strö i ladugården. Allt detta gjordes mer eller mindre för hand, vilket innebar att man arbetade nära marken, med fötterna i myllan och ögonen på jorden. Då var chansen stor att man såg om det dök upp märkliga fynd ur myllan.

Plöjning med häst © Norrbottens museum

En plats där man gjort massor med sådana plogfynd är gården Gammelkänt vid Övre Lansjärv. Under 1900-talets första årtionden hittade hemmansägaren Johan Olof Olofsson över 600 fynd, dels vid nyodling av mark, dels på stranden nere vid sjön. Området uppmärksammades tidigt av en av pionjärerna inom Norrbottens arkeologi, Sigurd Dahlbäck, advokat, författare och amatörarkeolog. Från 1914 var han Nordiska museets utsände i Norrland, men flyttade 1922 till Lansjärv. Han rapporterade kontinuerligt in fynd och uppgifter om fornlämningar i Överkalixtrakten till Statens historiska museum och Riksantikvarieämbetet. Området vid Övre och Yttre Lansjärv är mycket intressant arkeologiskt, dels på grund av mängden fynd och fornlämningar, dels på grund av fyndens varierande och unika karaktär. Nu har jag visst kommit ifrån dagens ämne, men Lansjärvsområdet är så intressant att det kan presenteras i ett separat inlägg!

Fynden från Gammelkänt består huvudsakligen av sten, men på andra håll har man gjort intressanta fynd av andra slag. Vid utdikning av myrar och sjöar kan man träffa på välbevarade föremål av förgängliga material som till exempel trä, horn eller näver. Ett sådant fynd är Stockbåtarna i Skatamark, som Nils Harnesk bloggat om tidigare: http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/11/08/stockbatarna-i-skatamark/

Där hittade man sammanlagt åtta båtar vid diknings- och plöjningsarbete i Häggmyran, som tidigare varit en del av Skatamarkträsket. Ett sådant omfattande fynd skulle man kanske även idag hitta, även om man sitter i en stor grävmaskin, på behörigt avstånd från torven. Svårare är det att från det perspektivet få syn på mindre fynd, så som skidor, näverflöten, fiskeredskap och andra föremål, som kan hittas i dessa miljöer.

Men… Hur gick det nu med fyndet från jordvärmegrävningen? Vart tog den andra biten, som gick av, vägen? Där, den ligger ju alldeles intill! Den har också en slät yta och vassa kanter och formar en spets, även om den allra yttersta delen saknas. Det är en fantastisk spjutspets i rödbrun skiffer! Den är 28 cm lång, men har varit något längre innan den stukades i spetsen och även i tången (den del man fäster vid träskaftet).

Spjutspets av rödbrun skiffer.
Foto Göran Dahlin © Norrbottens museum

Som tur var grävdes detta jordvärmeschakt på mark som sedan skulle snyggas till för hand av någon som var på samma jordnära nivå som hemmansägare Johan Olof Olofsson i Gammelkänt, eller dikesgrävarna i Skatamark. Annars hade detta praktfynd inte hittats.

Jag avslutar så med en liten vädjan till dig som sitter där i grävmaskinen, traktorn, eller vad det kan vara, att kliva ur och ta en titt på den märkliga träbiten eller stenen som skymtade till i jordmassorna. Det kan vara något som är så mycket mer värt, för så många fler människor, än några minuters ackordslön! En vädjan skickar jag även till mitt eget skrå, att inte glömma att myrar, odlingsmark och sumpiga sjöstränder inte är arkeologiskt ointressanta, utan kan vara riktiga skattkammare! Se bara vad man hittade vid arkeologiska undersökningar vid Motala ström: http://verkstadsvagen.arkeologiuv.se/#home

Tack för uppmärksamheten!
/ Åsa Lindgren