Fortsatt granskning av Nordarkeologilämningar

Gott Nytt År önskas er alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg! Vi hälsar er varmt välkomna till ännu ett år där ni kommer att få fortsatta uppdateringar av de projekt Norrbottens museum arbetar med under året. Ni kommer även att få ta del av ett flertal gästbloggare som är verksamma i eller kring Norrbotten på ett eller annat sätt. Vi önskar er många läsvärda stunder under året!

Årets första blogginlägg blir en tillbakablick på resultatet av två fältveckor i Arvidsjaurs kommun som några av oss arkeologer vid Norrbottens museum genomförde under hösten 2021. Vi har fortsatt att granska lämningar som påträffades inom projektet Nordarkeologi mellan åren 1969-1983. Nordarkeologi var ett större arkeologiskt inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten, som startade med anledning av att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter sjöregleringarna av de stora vattendragen.

Tyvärr har många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök, vilket i sin tur leder till problem för skogsbruket. Lämningarna är svåra att återfinna och riskerar att ta skada av planerade skogsbruksåtgärder. Med anledning av detta startade Norrbottens museum år 2020 ett projekt vars syfte är att granska lämningar som påträffades vid Nordarkeologiinventeringarna och säkerställa deras positioner, så att de kan skyddas vid kommande avverkningar och markberedningar. Vårt mål är att dessa lämningar ska kunna bevaras för framtiden, utan skador. Detta är ett projekt som finansierats dels genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag och dels genom en egeninsats av Norrbottens museum. För mer om 2020 års insats och om projektet Nordarkeologi, läs gärna tidigare blogginlägg:

Granskning av Nordarkeologi

Precis som under 2020 erhölls ett underlag från några av skogsbolagen i Arvidsjaur över kommande skogsbruksåtgärder. Utifrån dessa underlag har Nordarkeologilämningar valts ut för granskning i fält, för att vi ska kunna ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor arbetade undertecknad med granskningen tillsammans med arkeologerna Hanna Larsson, Ida Lundberg, Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Åsa Lindgren samt arkeologpraktikanten Dorthe Boysen Pedersen från Aarhus universitet i Danmark. Då det tyvärr inte längre bedrivs någon fornminnesinventering i länet blir granskningen av Nordarkeologi dessutom ett sätt för nya arkeologer att lära sig att inventera och få se många olika typer av lämningar.

Under 2021 berördes 66 lämningar av granskningen, varav 30 lämningar var registrerad sedan tidigare och 36 lämningar har nyregistrerats. Precis som förra året var alla NA-lämningar inte ens införda i Kulturmiljöregistret – och hur ska de då kunna skyddas av det pågående skogsbruket? Dessutom är en del lämningar helt fel inprickade och kan ligga mer än 1 km fel. Vid Nordarkeologiinventeringarna användes generalstabskartor i skala 1:100 000 – idag använder vi som regel ortofoton i skala 1:20 000, 1:10 000 eller 1:5000 beroende på hur stort område vi ska inventera inom. Dessutom angavs lämningarna i Nordarkeologi på ett sätt som inte används av arkeologer idag, exempelvis: 8 mm S om fm i Järfmyrberget och 10 mm ÖSÖ om n i Stenbacken. Det är därmed kanske inte så konstigt att en del lämningar är svåra att återfinna idag…

De lämningar som har granskats under 2021 utgörs framförallt av härdar, husgrunder och skogsbrukslämningar, men bland registreringarna finns även visten, boplatser, brytningsytor, färdvägar, en kåta och ett gruvhål. Nedan följer ett bilder på ett urval av dessa lämningar:

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Frida Palmbo dokumenterar en kavelbro som går rakt över den långsmala myren väster om Svanaviken, Arvidsjaurs kommun. På Generalstabskartan från år 1859-78 finns en stig markerad mellan Granudden mot bland annat Långträsk. Kavelbron på bilden är sannolikt en del av denna färdväg. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:006.
Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson dokumenterar en härd i förgrunden i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I bakgrunden dokumenterar arkeologerna Sebastian Lundkvist och Mica Vesterlund en tjärdal. I bild är också Roger Lundkvist, en arkeologikunnig tipsare och pensionär som följde med ut i fält några av dagarna. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen @ Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:008.
Acc nr: Nbm 2021_27_011 Topografiska uppgifter: Habborstjärnen, Stenbacken, Arvidsjaur socken och Husgrund efter boningshus med källargrop i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Dorthe Boysen Pedersen i mitten av bilden. I bakgrunden skymtar arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Sebastian Lundkvist (till höger). Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:11.
Härd inom ett viste i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Sonden på bilden står mitt i en härd som är helt överväxt av mossa. I bakgrunden skymtar en myr. Härdar är ofta lokaliserade i denna typ av lägen i landskapet. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:021.
Från härden på bilden ovan framkom härdfyllning (mörkbrun fet jord) och brända ben vid sondning. Jordsonden är arkeologens bästa vän när det gäller att identifiera lämningar och är mycket användbar när härdar är helt överväxta. Utan jordsonden skulle det i många fall vara svårt att urskilja en härd från en naturlig stenansamling. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:020.
Arkeolog Sebastian Lundkvist registrerar sin första härd! Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:034.
I klungan av träd skymtar några varselklädda arkeologer som registrerar en tjärdal i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I detta område har skogsbolaget redan avverkat, men lämnat en dunge med träd mitt på lämningen. Detta är tyvärr inte optimalt, för vid en kraftig storm kan träden falla omkull och riva sönder lämningen. Här hade det varit bättre att fälla träden.
Hanna Larsson © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:36.
En regnig dag vid Kakutjärnen, Arvidsjaurs kommun. Runt tjärnen registrerades ett flertal härdar. Sonden i mitten av bilden står mitt i en härd. I bakgrunden är arkeologerna Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Hanna Larsson och Dorthe Boysen Pedersen. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:51.
Rester av kåta vid Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. I mitten av kåtan är en härd. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo registrerar lämningen. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:80.
Fyndplats för skörbrända stenar ute på Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. Sonden är placerad vid samlingen med skörbränd sten. Till vänster i bild och bakom sonden skymtar recenta härdar. Vid Nordarkeologiinventering 1970 påträffades och samlades även in avslag av ljus kvartsit från platsen. I bakgrunden är Västra Kikkejaure/del av Byskeälven. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:110.
Översikt husgrund efter ladugård inom lägenhetsbebyggelsen Norrås (kronotorp) i närheten av Ravenjaur, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson registrerar husgrunden. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:100.
Ristningar på torrfura, L2021:6161, inom Hedvallens naturreservat, Arvidsjaurs kommun. På högra delen är tecknen O J och årtalet 1974 inristat. På vänstra delen är tecknen R E inristat. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:96.

Norrbottens museum har ansökt om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att få fortsätta granskningen av Nordarkeologi under 2022. Nu väntar vi på besked om vi får finansiering i år eller ej. Vi räknar också med att detta är ett projekt som kommer att pågå under många år, då det finns tusentals med Nordarkeologiregistreringar…

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:
Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Det här med fångstgropar…

Kan inte släppa dem. Den som följt vårt arbete under de senaste åren vet att de kom på tapeten på allvar, redan under 2016, i samband med ett litet mysterium i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet:

Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Ett mysterium i världsarvet Laponia

Det där mysteriet satte igång något. Jag började söka, i fält, i arkiv, i rapporter och framförallt, genom kartanalyser av olika slag. Under den här tiden har Lantmäteriet släppt ett terrängskuggningsskikt över hela Laponia. Det kartskiktet har möjliggjort djupare analyser inför inventering som visat sig särskilt effektivt för att upptäcka just fångstgropar. Det ena leder dessutom ofta till det andra. Förvaltningen har också fått tips, förmedlade av några lokalbor inom Sirges sameby.

Och som ni vet, den som söker, finner! Allt detta har nu gett upphov till upptäckten av 2 unika områden med en osedvanlig mängd och koncentration av fångstgropar/fångstgropssystem. Område  1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna Sjávnja naturreservat.

Karta över område 1 och 2. Den lila linjen anger gräns för världsarvet.

Vad vet vi då idag om fångstgropar i Norrbotten och Laponia? Det är ju en sedan länge känd fornlämningstyp i norra Sverige. Förvånansvärt lite när man börjar titta närmare. Vi vet inte mycket mer än att fångstgropar och fångstgropsystem är vanligt förekommande i landskapet, främst i södra Lappland och Jämtland, har använts för jakt av ren/älg. Att de har haft en lång användningstid och är svåra att datera. Den rådande inställning är att groparna inte kan ge någon direkt ny information men det har höjts en del kritiska röster under de senaste åren. De har helt enkelt blivit styvmoderligt behandlade.

Vår kunskap om fångstgropar i norra Norrland, grundar sig huvudsakligen på få och gamla undersökningar samt från undersökningar utförda i södra Norrland. Sammantaget har detta skapat schablonmässiga slutsatser kring fångstgropen som lämningstyp. Det finns en slags allmän uppfattning att fångstgropar är ovanliga inom fjällområdet och framförallt på altituder över 500 möh.

Illustration ur Ramqvist, Per H. (2007). Fem Norrland: om norrländska regioner och deras interaktion. Arkeologi i norr. 10 (2007), s.[153]-180.

Denna spridningskarta, som har några år på nacken, visar att de fångstgrop-tätaste områdena finns i Norrlands mellersta kustland samt det södra inlandet/ Södra Lappland. Tomma ytor sammanfaller till stor del med oinventerade ytor/ rutor.

Så vad gör man när man står med händerna fulla av fångstgropssystem? I fjällmiljö, över 500 möh och knappt kan svara på en enda fråga som dyker upp. Jo, tar tag i det.

Systematiskt kommer fångstgroparna att dokumenteras och registreras, i år har jag betat av fyra st inom område 2. Men det allra mest glädjande är att vi startat upp en metodstudie för provtagning av fångstgrop med jordsond, tillsammans med Silvermuseet, INSARC.

Fångstgrop inom system L2021:5329.

Vi försöker ta reda på om och i så fall vilka typer av fångstgropar som är lämpliga att provta med jordsond för C-14 analys. Att utveckla en metod är ett inledande steg för att synliggöra felkällor och säkerställa provtagningens kvalité inför förhoppningsvis fortsatta studier!

Förberedelse för provtagning vid fångstgrop inom system L2021:5329.

De stora koncentrationerna av fångstgropssystem i Laponia, hyser en gigantisk potential, i områden som på det stora hela är väldigt lite utforskande. Hela kulturlandskap med stora fångstanläggningar väntar på att få rumsliga strukturer och olika geografiska sammanhang belysta, för att skriva allas vår historia i som utanför världsarvet. 

Vad har hänt mer i år, jo åter igen har jag haft en händelserik fältsäsong även om den höll på att ta slut innan den ens börjat. Startade nämligen med att monsterstuka foten, första fältdagen!

Det gick skrämmande sakta de första två veckorna, sen fick jag upp farten, vilket har lett till ett nytt rekord med 297 nya registrerade lämningar i världsarvet.

Den mesta tiden har jag åter lagt inom Stora Sjöfallets nationalpark och Sjávnja naturreservat men självklart en del besök i övriga delar av världsarvet. Om jag ska lyfta fram några höjdpunkter så får det bli Duvgge i Bádjelannda och Gårsåsj i Sjávnja. Fantastiska miljöer, på helt olika sätt. Duvgge ligger i de SV delarna av fjällsjön Virihávrre.  Här möts böljande fjällhedar, djup sjö och forsande glaciärvatten i ett kraftfullt skådespel. Den strida jokken som delar landskapet har på samma gång skapat möten och sammankomster. Årets insats var planerad till den norra sidan av jokken och resulterade i flera fina renvallar med rester av kåtor och härdar intill sjöstranden. Men kanske roligast av allt, var ett boplatsområde med fem stalotomter, på en av de ovanliggande strandterrasserna.

Ett av fallen i Duvggejåhkå.
Duvggejåhkå är mäktig längs hela sin sträckning.
En av stalotomterna, förvillande svår att upptäcka men ändå så tydlig när man får korn på dem.

Duvggejåhkå går, som ni kan se på bilderna, inte att vada. Men jag fick en möjlighet att gå i land på södra sidan, en snabb sväng, som gjorde mig så exalterad att jag började inventera, iförd flytväst… Fortsättning följer under 2022.

Det blir varmt att inventera i flytväst…

Betydligt längre österut befinner sig Gårsåsj, i de östra delarna av den reglerade sjön Sádijávrre. Från den torrlagda sjöstranden leder en stig upp till en öppen hed, längs en liten gårså/ kanjon. Stigen passerar först genom fjällbjörkskog sedan vidare förbi tallskog. Här finns rester av en skolkåta från 1900 talets första hälft och i kanterna av heden ligger flera grupper med kåtatomter efter torvkåtor.

Den förfallna skolkåtan.
En av kåtatomterna på kanten till heden.

Öster om heden, bland gamla tallar och sandiga åsar, slingrar sig ett fångstgropssystem ner till sjöstranden. Tallskogen bär även spår av mängder av barktäkter som vittnar om ett äldre bruk, liksom en del spridda härdar. Landskapet är en arena för möten i tid och rum, nu som då. När jag låg där i tältet under midnattssolen kunde jag nästan höra barnens skratt och lek, hundarnas gnäll och getternas tjatter.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

Förfallen kåta i Gårsåsj.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu