Stackars räven!

Norrbottens museum får årligen in ett antal tips om forn- och kulturlämningar från allmänheten, vilket är värdefull information som kan bidra till att utöka bilden av Norrbottens förhistoria och historia. Vi arkeologer har ju tyvärr inte möjlighet att leta efter fornlämningar överallt runt om i Norrbotten, även om vi skulle vilja, så allmänhetens tips är därmed ett mycket viktigt bidrag till att få kunskap om vad som finns ute i skog och mark.

I veckan har undertecknad tillsammans med Daniel Sjödahl granskat tips av ett 20-tal härdar och 9 rävtanor utanför Glommersträsk, nära gränsen till Västerbotten. Det är tredje året i rad som vi är i dessa krokar och granskar tips, då vi har en återkommande tipsare, Roger, som tycker om att vara ute i skog och mark och leta efter olika lämningar. Det var roligt att träffa Roger igen, som verkligen vet vad han ska leta efter – alla rävtanor och i princip alla härdar har beskrivits och dokumenteras och kommer att registreras i fornminnesregistret. Därtill så hittade vi också några tjärdalar, en kolbotten och en dammvall som också har dokumenterats. Dessutom har vi fått bra motion på köpet – Roger har väldigt långa ben, så det gäller att pinna på ordentligt för att hinna med!

Daniel registrerar en härd

Arkeolog Daniel Sjödahl gör en beskrivning på härden som syns i förgrunden av bilden. Fint läge på torr sandig mark invid sjö.

Rävtanor = grymma jaktredskap
En rävtana är ett gammalt fångstredskap som uteslutande har använts till att fånga räv med. De har också kallats för bland annat rävklåpa, rävtång och räfstabbe. Rävtanorna som vi har registrerat i veckan sitter på rotfasta träd, där träden har avhuggits till en lämplig höjd.

Rävtana

Rävtana

Topparna har täljts till och är rektangulära, och en skåra/klyka har gjorts på den ena sidan. Upptill har man fäst ett bete, som kunde utgöras av ett katthuvud, ekorrhuvud, en köttbit, en fågel, en stekt hästhov (som i både Norrbotten och Jämtland ansågs vara särskilt tilltalande för räven) eller en bit fårskinn. Meningen var att räven skulle hoppa upp för att komma åt betet, som satt högst upp på rävtanan, och att höjden över marken var anpassad så att räven behövde använda framtassarna till hjälp för att ta sig upp till toppen. Då skar en framtass (eller två, om rävtanan hade två klykor) fast i skåran, och rävens fot klämdes fast mer och mer och hölls fast av skårans vassa kanter. Räven blev därmed hängande i tanan fram till dess att den vittjades. Rävtanor var grymma fångstredskap, och Sven Ekman skriver i Norrlands jakt och fiske:

”Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjälhungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven.”

Rävtana

Skiss på tävtana med två klykor/skåror. Ur Norrlands jakt och fiske, av Sven Ekman (1910).

Efter denna vecka kan vi inte mer än att hålla med om att rävtanan var en grym jaktmetod, då det i en av rävtanorna satt kvar ett fastklämt ben. Trevligare var det istället att se att rävtanorna nu för tiden verkar användas som kottegömmor, antagligen åt någon fågel. En av rävtanorna såg dessutom ut att ha en liten peruk av lav på toppen!

Rävtana med kotte

Rävtana med kotte

Rävtana

Rävtana med en ”lavperuk”.

Många av rävtanorna som vi har registrerat ligger i ett och samma område, invid eller en bit ut på myrarna. De ser mycket lika ut, och det känns sannolikt att det kan vara en och samma person som gjort dessa fångstredskap och haft en jaktstig i området. Det vore intressant att datera någon av dessa rävtanor och se hur gamla de egentligen är! Kanske får bli ett framtida projekt…

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo
Läs mer om äldre jakt- och fångstmetoder:

Brännström, Edvin. 2006. Äldre jakt- och fångstmetoder i en Norrbottenssocken. Umeå.

Ekman, Sven. 1910. Norrlands jakt och fiske. Uppsala.

En boplats från romersk järnålder

I höstas gjorde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning av två boplatser vid Lill-Korsträsk utanför Älvsbyn. Anledningen till undersökningarna är att Trafikverket planerar för en ny gång- och cykelväg i området. De två boplatserna ligger på en ås med rasbranter ner mot den mark som kommer att tas i anspråk vid byggandet av gångvägen, och riskerade därför att skadas vid exploateringen. Därför fick Norrbottens museum i uppdrag att se hur stora de två boplatserna var, försöka hitta daterbart material och få en uppfattning om boplatsernas karaktär.

Boplatser kända sedan 1989
Båda boplatserna hittades vid fornminnesinventeringen 1989, när området genomgicks av arkeologer som letade fornlämningar inför utgivningen av ekonomiska kartan. Då hittades framförallt skörbränd sten, d v s eldpåverkad sten, inom boplatserna. Skörbränd sten är ett av de absolut vanligaste fyndmaterialen på förhistoriska boplatser här i Norrbotten. Det är sten som har legat i och kring eldstäder, och som hettats upp och kylts av så många gånger att de har spruckit sönder. Boplatserna ligger omkring 65-75 m ö h och skulle därmed som äldst kunna vara omkring 6100-5500 år gamla, utifrån höjden över havet.

Pusselbitar av vår förhistoria
Vid fältarbetet använde vi oss av grävmaskin för att ta upp ytor inom boplatserna för att få en bild om vart vi skulle gräva för hand. Ganska snart visade det sig att det inte fanns kvar något arkeologiskt material på den ena av boplatserna och vi gjorde inte heller särskilt många fynd på den andra. Vi hittade däremot en härd med skörbränd sten och brända ben och omkring 4 m utanför härden ett område med kvartsavslag och skörbränd sten. Kol och jordprover samlades in för datering och analys. Jordprover samlades in för makrofossilanalys och lipidanalys (analys av fetter), för att se om det kunde finnas spår av fröer eller fetter som kan berätta mer om vad härden har använts till.

2016_124_033_arkforund_raa138

Arkeologerna Nils Harnesk och Tone Hellsten vid den arkeologiska undersökningen vid Lill-Korsträsk. Tone arbetar med undersökningen av härden som hittades på en av boplatserna.

En arkeologisk undersökning är lite som att lägga ett pussel. Ute i fält samlar vi in de pusselbitar som hittas – fynd, prover och anläggningar. Mycket av det arkeologiska arbetet fortsätter sedan när själva fältarbetet är klart – fynd och prover ska skickas på analys, där analysresultatet kan dröja några månader. Analysresultaten ger sedan ytterligare pusselbitar till bilden av den fornlämning som har undersökts och även till vår förhistoria i övrigt. Därför har rapporten för undersökningen i Korsträsk precis lämnats in till Länsstyrelsen, då vi har avvaktat analysresultaten för att kunna göra en tolkning av undersökningens resultat.

Gädda, abborre och karpfisk
Tyvärr hittades varken fröer eller några fetter som kunde berätta mer om härdens användning. De brända ben som hittades i härden visade sig däremot enbart vara från fisk. Bland de arter som osteologen (benexperten) kunnat identifiera finns gädda, abborre och karpfisk. Karpfisk är ett släkte som omfattar flera olika fiskar, bland annat id, mört och karpen. Osteologen har gjort bedömningen att några av karpfiskfragmenten sannolikt är från braxen. Samtliga fiskar som har hittats i benmaterialet lever i sötvatten eller i brackvatten.

2016_124_021_arkforund_raa138

Så här såg härden ut från ovan. Torven har rensats undan och den mörkbruna färgningen med relativt raka kanter syns tydligt mot den omgivande blekjorden. Den mörkbruna färgningen är fet och innehåller brända ben.

Genom att titta på fiskarnas levnadsmönster utifrån den kunskap som finns idag och historiskt sett, så kan vi få ytterligare pusselbitar till hur boplatsen har använts. Gädda, abborre och karpfisk leker under vår och försommar. Gäddfiske har historiskt skett framförallt under leken, då gäddan går närmare land och in i grunda vikar. Även abborren och braxen går närmare land under leken. Framförallt gädda och abborre har varit bland de viktigaste fiskarterna under historisk tid och antagligen även under förhistorisk tid. Kunskapen om att många fiskarter samlas i stora stim och går in mot land i samband med leken, och därmed blir lättare att fånga, har troligtvis varit något man var medveten om redan under förhistorien.

Romersk järnålder
Kolet som samlades in i härden har först skickats på vedartsanalys, för att bedöma träkolets art och egenålder, för att välja ut det prov som är mest lämpligt att datera. En tall kan till exempel bli flera 100 år, medan en kvist kan vara betydligt yngre. I vedartsanalysen plockades just en kvist ut, som var yngre än 10 år vid tillfället då träet eldades i härden. Kolprovet har sedan 14C-daterats till tiden 130-350 e.Kr., en tidsperiod som kallas för romersk järnålder.

Från tidigare undersökningar av järnåldersboplatser i Norrbottens kustland har vi sett att boplatsernas läge i landskapet förändras under tiden strax före Kr.f. Från att boplatserna har legat i anslutning till havet är de nu istället lokaliserade vid insjöar. Boplatserna ligger ofta omgivna av stora sjösystem, med goda möjligheter till fiske. Bland det benmaterial som hittats på boplatser från förromersk och romersk järnålder är det tydligt att fisket är basen i ekonomin. Metallhanteringen börjar utvecklas och stensmidet upphör under folkvandringstid, omkring 400-600 e.Kr. Samtidigt minskar bruket av skörbränd sten, vilket kan bero på att metallkärl har börjat användas.

På den undersökta boplatsen i Korsträsk har en relativt liten mängd skörbränd sten och en liten samling med kvartsavslag hittats, som visar att boplatsen fortfarande nyttjats under den tid stensmide fortfarande pågår. Fynden av fiskbenen ger ytterligare stöd för att fisket har varit bland den viktigaste födan under romersk järnålder, vilket kunnat ses vid tidigare arkeologiska undersökningar av boplatser från samma tid. Vid tiden omkring 130-350 e.Kr. ligger den undersökta boplatsen i Korsträsk drygt 20 km NV om närmaste havsvik. Vi insåg redan i fält då halva härden grävts bort, för att få se hur den såg ut i profil, att boplatsen inte hade varit strandanknuten. Härden låg ovanpå ett tjockt lager blekjord. Om härden hade anlagts i ett område i direkt anslutning till havet så skulle blekjorden inte ha hunnit bildas. Istället ligger boplatsen strax intill Korsträskbäcken och omkring 100 meter norr om sjön Lill-Korsträsket.

2016_124_039_arkforund_raa138

Härden i profil. Den mörkbruna färgningen syns tydligt, tillsammans med några skörbrända stenar. Under den mörkbruna färgningen syns ett tydligt blekjordslager.

Endast avslag, det vill säga rester efter redskapstillverkning, i kvarts har hittats på boplatsen. Inga föremålsfynd har gjorts och det tillsammans med den sparsamma mängden fynd talar för ett tillfälligt nyttjande av boplatsen. Boplatsen har sannolikt nyttjats i samband med fiske i nuvarande Korsträskbäcken och sjön Lill-Korsträsket under vår och försommar under romersk järnålder.

Ser fram emot vilka pusselbitar till Norrbottens förhistoria som 2017 kommer att bjuda på!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo