Utredning vid Rallarvägen

Nu har hösten kommit och vi arkeologer samlas igen på kontoret efter fältsäsongens uppdrag kors och tvärs över länet. Mitt sista uppdrag i fält för i år var en utredning längs malmbanan, närmare bestämt mellan Kopparåsen och Vassijaure, inte långt från Riksgränsen. Det var ett uppdrag som verkligen väckte respekt inför tidigare generationers arbetsinsatser.

Som namnet malmbanan antyder har denna järnväg en betydande uppgift som transportled för den malm som bryts i malmfälten. När malmbrytningen kom igång i Gällivare och Kiruna under 1700-talet var det svårt att få lönsamhet, delvis beroende på de långa transporterna i väglöst land. På 1870-talet kom därför förslaget att bygga en järnvägslinje mellan Luleå och Ofoten, så att malmen från Gällivare kunde fraktas till Luleå och Kirunamalmen till norska kusten.

Järnvägen påbörjades 1883 och det var ett engelskt bolag, med privata finansiärer som stod för arbetet. Sträckan Luleå-Gällivare kunde invigas 1888, men året därpå gick det engelska bolaget i konkurs. Arbetet avstannade och det dröjde nio år innan det återupptogs igen. Då var det norska och svenska staten som tagit över och ägde järnvägen.

Engelsmännen använde metoden ”loket först” vilken innebär att större delen av arbetsmanskapet – rallarna – är samlad framför rälsläggningen och att banvallen byggs framåt allt eftersom. På så sätt kan det mesta materialet transporteras med lok på den redan utlagda järnvägen. Denna metod fungerar bra i relativt flack terräng. När sträckan Kiruna-Narvik skulle anläggas fick man ta till andra metoder på grund av den varierade och svåra terrängen. Arbetsområdet delades upp i distrikt och avdelningar, där flera rallarlag arbetade samtidigt längs sträckan. Vårt utredningsområde mellan Vassijaure och Kopparåsen sammanfaller med norra distriktets avdelning 2.

För att kunna förse rallarlagen med allt de behövde i form av materiel, verktyg och proviant, byggdes en materialväg för transporter med häst och kärra. Materialvägen anlades i stort sett längs den planerade järnvägens sträckning mellan Rombaksbotn i Norge och Abisko vid Torneträsk, där vattenvägarna tar vid österut. Längs vägen byggdes även manskapsbaracker, stall och förrådsbyggnader. Rallarvägen, som materialvägen också kallas, var i stort sett klar 1898 och arbetet med järnvägen kunde starta.

Bygget av järnvägen utfördes till stora delar för hand, med enkla redskap. Häst och vagn, samt så kallade Decauville-spår fanns till hjälp för de tyngsta transporterna. Decauville-spåren var en lättare typ av räls i form av byggsatser, som kunde monteras ihop där de behövdes, för att sedan monteras ner och flyttas när de behövdes någon annanstans. På rälsen kunde vagnar av olika slag dras för hand, med häst, eller med små ånglok (se länk nedan).

Anledningen till utredningen är att Trafikverket planererar att bygga dubbelspår på delar av malmbanan (se länk nedan). Vårt utredningsområde var mellan 100-600 m brett, med järnvägen i mitten. Även rallarvägen, som också finns registrerad i Fornsök (Raä Jukkasjärvi 2167), återfinns inom detta område. En av våra uppgifter var att utreda dess ursprungliga sträckning, där den var osäker. Det var inte en helt lätt uppgift, då vissa sträckor av vägen använts och används än i dag av biltrafik. Vägen har på dessa sträckor bättrats på och fyllts ut med grus, så att dess ursprungliga karaktär gått förlorad. Vissa sträckor har ”ätits upp” när förbättringar av järnvägen har gjorts. Bland annat där det finns snögallerier, som byggts för att förhindra att snö driver och lägger sig på spåret. Vissa ursprungliga sträckor har sannolikt ätits upp, eller dragits om, redan vid anläggandet av järnvägen. Andra delar har nästan vuxit igen av sly, men till stora delar är rallarvägen fullt användbar än i dag och används flitigt av fjällvandrare.

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Längs järnvägen finns även de gamla banvaktarstugorna (se länk nedan). De har inte längre kvar sin funktion som bostad åt banvaktarna som skötte sin sträcka av järnvägen och såg till att allt fungerade som det skulle. De flesta banvaktarstugorna inom vårt utredningsområde står kvar och används som bostadshus eller fritidshus. Några har rivits medan andra står och förfaller, men de är dock inte arkeologiska objekt än. Däremot hittade vi en hel del husgrunder från rallartiden. Flera av dem består bara av vallar av torv och grus, eftersom allt byggnadsmaterial tagits tillvara och flyttats. Bara någon enstaka husgrund har rester efter spismur/skorsten, då manskapsbarackerna oftast var utrustade med så kallade norge-kaminer.

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen - stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen – stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Förutom själva rallarvägen hittade vi även andra materialvägar och stickspår till rallarvägen. Strax SÖ om Vassijaure finns bland annat en vägbank (orange linje på flygfotot ovan, samt bilderna nedan), som använts för att transportera sten från ett stenbrott till ett parti av järnvägen där det är stora höjdskillnader. Banvallen är här flera meter hög, så det har gått åt mycket material. Stenbrottet finns inte kvar idag, då E10:an dragits genom berget just där (strax utanför bilden ovan).

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

För att undvika långa transporter togs byggnadsmaterial i närområdet när det var möjligt. I kuperad terräng gjordes skärningar, eller tunnlar i bergen för att få så lite lutning på banvallen som möjligt. Materialet som grävdes ut, eller sprängdes bort, kunde bli fyllnadsmaterial någon annanstans. Även där berg- och grustäkter låg alldeles intill banvallen byggdes kärrvägar och Decauville-spår för att underläta arbetet. Några sådana lämningar har vi hittat vid denna utredning. I området på flygfotot hittade vi även resterna efter ett Decauville-spår (neongrönt streck på flygfotot), eller snarare träsyllarna till spåret (bilderna nedan). Det ligger i anslutning till en grustäkt, som idag syns som en ca 4700 m2 stor, myrliknande yta på flygfotot (NV om det gröna strecket).

Träsyllar till Decauville-spår invid grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Träsyllar till Decauville-spår vid en grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Det är kanske svårt att verkligen förstå vilket arbete som låg bakom malmbanans tillkomst, utan att själv ha varit med. Att se järnvägen och alla lämningar, och att se hur terrängen bokstavligt talat möblerats om har ändå gett mig en större förståelse för vilket enormt projekt det var. Att det bara tog fyra år att bygga denna del malmbanan (23 km) är nästan obegripligt. Detta kan jämföras med Haparandabanan, delen Kalix-Haparanda (42 km). Den tog sex år att bygga över hundra år senare, med moderna metoder.

/ Åsa Lindgren
Arkeolog

Några länkar:

Om Trafikverkets planerade dubbelspår längs malmbanan: http://www.trafikverket.se/nara-dig/Norrbotten/projekt-i-norrbottens-lan/Malmbanan/dubbelspar/

Vill du se hur Decauville-rälsen ser ut och fungerar så är detta en illustrativ sida, även om franskan är ringrostig (själv kan jag inte franska alls): http://ruedeslumieres.morkitu.org/apprendre/transport_pierre/voie_etroite/index_voie.html

Om banvaktare och banvaktarstugor: http://banvakt.se/

Här finns många fina bilder från rallartiden, mm: http://www.samlingsportalen.se/all/foto.HTM

Att bruka kulturarvet

Det finns många olika typer av kulturarv i vår omgivning, såväl materiella som immateriella. Det materiella kulturarvet består till största delen av olika typer av byggnationer som människor skapat under olika tider i historien. Men det kan även vara små artefakter som knyter an till händelser och traditioner, vilket är en del i ett större mönster av mänsklig aktivitet. Till det immateriella kulturarvet knyts ofta olika gruppers traditioner, språk och sedvanor. I denna text skall jag problematisera kring vårt gemensamma industrihistoriska kulturarv, vilket ofta dessvärre faller mellan stolarna av olika anledningar.

Industriella kulturmiljön i Norrbotten – två exempel
I Norrbottens län är spåren av industrihistorien i allmänhet bitvis tydliga och konkreta. Det är oftast fragmenten av industrins verksamhet i form av byggnader, anläggningar, kommunikationssystem och inte allt för sällan miljöfarliga rester i naturen och stadsnära miljöer. Samtidigt är just industrimiljöns kulturarv något som skapar engagemang hos människor i allmänhet och i synnerhet i ett tidigare av basindustrier präglat län.

De vanligaste industrihistoriska lämningarna i Norrbottens län, härrör framförallt från gruv- och skogsindustrin. Denna text skall belysa två fall av gruvindustrins kulturarv. Otaliga övergivna gamla gruvschakt finns utspridda inom Norrbottens län, såväl i fjäll- som skogsmiljöer. Gruvindustrilämningarna har en spridning i tid, som gör att vi kan följa den tekniska utvecklingen vad gäller brytning, bearbetning och transport på ett övergripande pedagogiskt sätt. Jag skall belysa några korta exempel inom gruvindustri med binäringar, där man hanterat industriarvet på olika sätt.

Exemplet Tornedalen
Det första exemplet hämtar jag från det tidiga 1700-talet. Redan vid denna tid hade ett flertal projekt inom bergsbruk och metallbearbetning pågått i Norrbotten. Gemensamt för alla dessa var att de var olönsamma industriprojekt och mer att betrakta som politiska strategiska projekt understödda av den svenska staten, genom olika typer av privilegier.

I början av 1730-talet, övertog Abraham Steinholz direktionen för det Västerbottniska bergslaget och presenterade en plan för att effektivisera bergsbruket genom olika förändringar i systemet. Det viktigaste var att han ansåg att expertis och arbetsledning måste finnas på plats, där verksamheten bedrivs. Den gamla masugnen belägen vid Tornefors (började uppföras 1706) var uttjänt och dåligt underhållen, varför Steinholz 1744 lät anlägga en ny masugn med förbättrad konstruktion, cirka fyra kilometer längre ned efter Torneälv.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Platsen där den nya masugnen anlades bär namnet Palokorva. Namnet Palokorva är i sig ett immateriellt kulturarv, eftersom det på meänkieli anger vad platsen betyder. Förledet i namnet Palo, anger att platsen är en gammal naturlig svedjeplats, ett brännland för odling. Efterledet Korva, anger att älvens form ur ett fågelperspektiv har en tydlig krök, likt ett öra, där kungsådran i älven tar sig fram. Platsen hade alltså en helt annan funktion och betydelse innan bergsbrukets hyttverksamhet tog den i anspråk. Vi borde kanske lägga ned mer tid till att beskriva hur kulturmiljön var beskaffad innan bergsbrukets intåg i området, eftersom den tiden har en längre kontinuitet och prägling av kulturmiljön.

Palokorva är en väldigt pedagogisk kulturmiljö, som beskriver en masugnsanläggning i hela sin omfattning. Här kan man se rester av de stora kolmagasinens placering med ledning av dess grundstenar. Husgrunder från boningshus hjälper oss att återge omfattningen av hur många som var permanent bosatta på platsen, i samband med bruksrörelsen. Lämningar av körvägar och delar av den gamla masugnspipan utgör de kraftigaste markörerna av verksamheten.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kring anläggningen etablerades under senare perioden av arbetet i och omkring masugnen, även ett antal bosättningar, vilka till slut utgjorde storleken av en mindre by. Etableringen av bosättningarna var naturlig eftersom det behövdes många arbetare, bara för anskaffning av ved till kolmilning för masugnen. I privilegiebrevet för koncessionen för masugnen, ingick det att kunna ta vedbrand för anläggningen två till tre kilometer runt själva anläggningen. Detta innebär även att det i stort sett var som ett kalhygge runt platsen i många år efter att anläggningen slutat användas.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön Palokorva är belägen inom en privat fastighet. Den privata fastighetsägaren har genom avtal med länsstyrelsen och Pajala kommun, medverkat till att tillgängliggöra kulturmiljön för allmänheten. Genom allmänna medel har parkeringsplats, gångstig fram till masugnen, rastplats och TC uppförts, och därigenom tillgängliggjort platsen för allmänheten. Skötseln av anläggningen utförs av kommunen i samverkan med skogsstyrelsen.

Masugnen läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Masugnens läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Just detta objekt är ett bra exempel på hur en befintlig kulturmiljö från den tidiga industriverksamheten kan visas upp och användas. Skolorna i Pajala kommun besöker platsen och integrerar olika ämnen i undervisningen. Teknikhistoria, kunskapen om platsers namn och bakgrund, samt hur människor genom århundradena bebott och brukat platsen. Genom kombinationen av såväl det materiella- som det immateriella kulturarvet, utgör Palokorva ett bra exempel på, där även ett minoritetsperspektiv lyfts fram.

Industriarv i fjällmiljö
Det andra exemplet jag kort skall beröra, handlar om industriarvet i fjällmiljön. Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Lokstallet i Riksgränsen
När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

Under banbygget arbetade som mest nära fem tusen man med projektet. Vad som sällan beskrivs är de ca 400 kvinnor och barn, som även fanns med som både entreprenörer och medföljande. I beskrivningen av industrimiljön, saknas oftast just kvinnors och unga vuxnas berättelser.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbärgera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/Katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Kulturmiljön – för vem?
Men vad händer med detta industrihistoriska arv idag? Lokstallsruinen är en välbesökt kulturmiljö, som vittnar om ett fantastiskt hantverksarbete i natursten. Lämningarna ger en uppfattning om svårigheten att bygga och verka i det karga fjällandskapet och är den nordligaste industrihistoriska kulturmiljön i Sverige.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen har emellertid utsatts för den förändring i kulturmiljölagen som ger möjlighet att tillåta exploatering av kulturmiljön, till förmån för privata affärsintressen. Länsstyrelsen har i beslut gett tillstånd för ett exklusivt hotellbygge i själva lokstallsruinen. Till detta har även tillstånd givits att bebygga de gamla naturstensgrunderna för ytterligare byggnader på platsen. För att kunna realisera detta projekt har tillstånd även getts för att bygga väg fram till platsen, samt att anlägga erforderliga VA anläggningar.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

I tidningen Dagens Industri beskriver exploatören Polarexpressen projektet som ett exklusivt alternativ för de som har råd att betala. Hotellprojektet skall innehålla 30 bäddar fördelade på 14 rum samt ett annex med ytterligare tio sängar. I bygget ingår även personalbostäder för cirka 15 personer. Företaget anger i sitt uttalande att en veckas vistelse på hotellet med aktiviteter beräknas kosta ca 60-70 000 SEK per person.

Man kan tycka vad man vill om detta, men man bör kanske ställa frågan – hur starkt skydd har ett riksintresse för kulturmiljön, egentligen?

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys Ihjäl
I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad såväl under banbygget som också tiden närmast efter projektet.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banbygget var klart övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen i Katterjokk, hyrde STF ut sin byggnad för den naturvetenskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya vetenskapliga forskningsstationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden vind för våg att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för sin lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare redan börjat demontera material från byggnaden, för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaures stränder. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindisoleringen var dålig, därav namnet.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Jag kommer själv ihåg när man i grundskolan hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven” till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind och brist på underhåll. Vid ett besök på platsen i september 2013, hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det väl värt ett besök.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Sammanfattning
Jag har i denna text försökt problematisera hur myndigheter, exploatörer och allmänhet, förhåller sig till begreppet att bruka kulturarvet. I texten lyfter jag fram två kulturmiljöer ur kategorin industriminnen, från olika tidsepoker. Vad sker egentligen med kulturmiljöns värdering, när den fysiska exploateringen expanderar? Hur brukar vi och värderar industriarven? Vems arv vårdar och visar vi, och hur visar vi det?

Vår gemensamma syn på industriarvet har hittills präglats av en massiv maskulinitet, där kvinnor och unga vuxnas delaktighet sällan har lyfts fram i berättelsen. Jag tror faktiskt att vi i arbetet med kulturmiljön missat en viktig del av kulturarvet – nämligen att kulturavet inte är homogent.

De bägge exemplen jag använt i denna text, synliggör enbart det maskulina arvet. Jag hade kunnat välja andra exempel, men hade förmodligen erhållit samma resultat. Arbetet med bevarandet och synliggörandet av kulturmiljön måste därför framledas inriktas både ur ett genus- såväl som ett minoritetsperspektiv, i synnerhet i län som Norrbotten.

Att värna kulturmiljön och viktiga gemensamma minnen handlar i första rummet om att bevara något betydande, för att med säkerhet kunna tillgängliggöra det för flertalet i framtiden.

Vid tangentbordet:

Curt Persson
Antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid Luleå tekniska universitet

Läs mer:
Agricola Greorgius, De Re Metallica. Translated from the first latin edition of 1556.Hoover Herbert Clark. Hoover Lou Henry. New York. (New York 1950).

Ahlström Gunnar, De mörka bergen. Almqvist & söners förlag. (1966 Stockholm).

Akselsen Albert, Fra Ofotenbanens første anleggstid. Med kart og opplysende noter til tryckken befodret av EEG-Henriksen & Diderich Lund. Otto Stenersens boktryckeri A.S. (Oslo 1948).

Hansson Staffan (2015) Malmens land. Gruvnäringen i Norrbotten under 400 år. Tornedalica.

Hansson Staffan, Porjus. En vision för industriell utveckling i övre Norrland. Diss. Intuitionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap (IES). (Luleå 1994).

Kummu Maria, Gruvor och bruk i norr. Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. (Kiruna 1997).

Norberg Petrus, Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Särtryck ur Blad för bergshanteringens vänner, häfte 3, 1957. Almqvist & Wiksell. Stockholm. (Stockholm 1958). Nr 63.

Persson Curt (2015) Hjalmar Lundbohm.  -En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Avdelningen för samhällsvetenskap. Studier i norra Europas historia 9.

Swahn Waldemar, Axel Granholm och hans rallare. Järnvägsbyggaren – Diktatorn – Arbetarvännen. C.E. Fritzez Bokförlags aktiebo­lag. (Stockholm 1940).

Teknisk-ekonomisk redogörelse för Anläggningen af Statsbanan Gellivare-Riksgränsen. Utarbetad genom Kungl. Järnvägsstyrelsens försorg, år 1903. Tryckt hos P. Palmquist Aktiebolag. (Stockholm 1903).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).