Vivungi – ett eldorado i Norrbotten!

I Vivungi ca 2,5 mil nordöst om Vittangi i Kiruna kommun finns ett av de fornlämningstätaste områdena i Norrbotten. Inom en mycket begränsad yta i anslutning till sjöarna Vaihkojärvi, Vivungijärvi och Rahtusenjärvi finns flera hundra lämningar av olika slag.Lämningarna, som troligtvis är nyttjade under vitt skilda tidsperioder, utgörs av boplatser, gravar, kokgropar, hyddor, fångstgropar, kolningsgropar, boplatsgropar, härdar och tjärdalar. I området finns också fynd av skörbränd sten (sten som en gång legat i eller runt eldstäder/kokgropar), slaget stenmaterial i kvarts och kvartsit (rester efter redskapstillverkning i sten), brända ben (matrester) och det mest intressanta av allt: rester efter tidig metallhantering!

Kunskapen om den tidiga metallhanteringen i övre Norrland är mycket sparsam. Under mycket lång tid har det saknats fördjupade studier kring det tidiga metallhantverket i det nordliga området. Fram till 2009 fanns t ex inga kända järnframställningsplatser i landskapen norr om Jämtlands län. Under detta år kunde vi på Norrbottens museum, som en följd av de arkeologiska undersökningarna längs Haparandabanan, för första gången konstatera förhistorisk järnframställning i ugn. Ugnen påträffades utanför Sangis i Norrbottens kustland och visade sig vara 2 200 år gammal!

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden syns järnframställningsugnen som påträffades utanför Sangis. Innanför de kanställda stenhällarna syns resterna efter ugnskammaren. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Den nyupptäckta järnframställningsugnen uppvisade klara paralleller med ugnar som påträffats i norra Finland och Karelen. Kopplingarna var entydigt östliga. På en närliggande boplats påträffades också ett samtida bronsspänne med formmässiga paralleller till Volga-Kama området i Ryssland. Sannolikt har kontakten med dessa områden haft stor betydelse för introduktionen av järnhanteringen i Norrbottens kustland.

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Spännet i brons har inga motsvarigheter i Sverige. Däremot finns formmässiga paralleller österut i Volga- Kama området i Ryssland, där liknande spännen har påträffats i gravar. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Fyndmaterialet indikerar att järnets introduktion i Norrbotten troligtvis har skett österifrån och det är i detta sammanhang som fyndet av metallhanteringsresterna i Vivungi, i den östra delen av Norrbottens inland, blir mycket intressant.

Metallhanteringsresterna i Vivungi påträffades vid fornminnesinventeringen 1993. De består av stora slaggklumpar som hittades inom ett ca 50 m stort område med hjälp av metalldetektor. Någon analys av materialet gjordes inte i anslutning till inventeringen, men man antog att slaggerna kunde vara spår efter tidig metallframställning, eftersom det också påträffades två kolningsgropar i området. I kolningsgroparna har man framställt kol, vilket behövdes i rätt så stora mängder vid järnframställning.

Under 2011 kom jag själv i kontakt med slaggerna från Vivungi i samband med en genomgång av fyndmaterialet som tillvaratogs vid fornminnesinventeringen. Då på jakt efter fynd som kunde tyda på metallhantering i inlandet. I fyndbackarna i museets samlingar låg ett par större stycken slagg som hade ett mycket karaktäristiskt utseende. De såg ut som runnen stearin. Med erfarenhet av de slagger som jag kommit i kontakt med i samband med undersökningarna längs Haparandabanan, så var just den här slaggen från Vivungi, väldigt lik de slagger som bildas vid järnframställning!

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

På bild syns de stearinliknande slaggerna som påträffades vid fornminnesinventeringen i Vivungi. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Jag bad genast en av museets fotografer att ta foton av slaggerna, för att sedan vidarebefordra dem till Lena Grandin på Geoarkeologiskt laboratorium i Uppsala. Hon kunde sedan bekräfta att det mycket troligt rör sig om järnframställnings-slagger. Bland fynden fanns också några mer sandiga stycken som kan vara rester efter själva ugnskonstruktionen. Vid undersökningen av järnframställningsugnen utanför Sangis, hittade vi flera delar av ugnskammaren, som är mycket lika de sandiga styckena från Vivungi.

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Några av slaggerna från Vivungi ser mer ut som sandiga stycken och består av ihopsintrad sand. De utgör troligen en del av själva ugnskammaren. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Så här ser en del av den kvarvarande ugnskammaren ut från ugnen utanför Sangis. De två halvmåneformade hålen är rester efter ingångar för blåsbälgen. Blåsbälgen användes för att pumpa in luft i ugnen för att på så vis reglera temperaturen. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

De slagger som påträffats i Vivungi är alltså mycket troligt spår efter tidig järnframställning. I kombination med andra fynd i området, finns mycket som tyder på att järnframställningen till och med kan höra till den initiala fasen av metallhanteringen i Norrbotten. Lämningarna av kolningsgropar i området antyder också att flera processled inom metallhanteringen har skett i närområdet. Möjligen finns här ett helt komplex av lämningar som skulle göra det möjligt att studera själva organisationen bakom järnproduktionen i området.

Vid datorn denna fredagseftermiddag

/Carina Bennerhag

Om du vill veta mer:

Hedman, Sven-Donald. 1994. Vivungi, eldorado för forntidsfolk och forskare. Populär Arkeologi. Årgång 12, nr 2, 1994.

Bennerhag, Carina. 2012. Samhälle i förändring – järnålder i Norrbottens kustland. Arkeologi i Norr 13. Umeå universitet. 2012.

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

fredagen den 11:e mars 2011

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar
Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende. 

Definitivt järnframställning
Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning
Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Järnframställningsplatsen
Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag