Den som söker, finner!

Åter ett år till ända, och vilket år sedan! Så mycket som inte blivit som vi tänkt oss och som krävt speciella anpassningar. Något som däremot gått över alla förväntningar är Laponiatjuottjudus fältarbeten. Aldrig har jag väl känt mig så fri som detta besynnerliga år.

Vemodigt att lämna Muddus/ Muttos nationalpark men spännande att få bege mig västerut i Världsarvet. Utifrån Laponiatjuottjudus kulturmiljöplan och alla källor som den bygger på så står det klart att inte mycket har hänt när det gäller kunskapsläget för kulturhistorien i Laponia. Det finns så att säga mycket att sätta tänderna i.

Vy över Sádijávrre med kära kamrater i släptåg. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Av Laponias yta är ca 27% inventerat för fornlämningar. Det skedde under åren 1992-2001. Denna systematiska fornminnesinventering är sedan länge nedlagd och tittar vi utanför världsarvets gränser, för hela vårt län, har en förstagångsinventering skett på ca 50%. Siffrorna behöver så klart sättas i sin kontext och den är rätt så dyster. Sverige minus Norrland har varit föremål för den moderna, systematiska inventeringen 2-3 gånger………………

Kunskapsluckorna är alltså många, geografiska som tematiska och presenterar sannerligen en möjlighet att gå på upptäcktsfärd. När somliga dörrar stängs öppnas ofta andra om man är villig att ta steget. Det är precis vad som hänt. Årets förutsättningar har erbjudit mig mer tid i fält och det har gett resultat.   

Hela 221 nya registreringar i Fornsök har det blivit! Och jämför vi det med föregående år så är det mer än en fördubbling. Fornlämningar utgör 176 st och övriga kulturhistoriska lämningar 43 st. Japp det blir en del statistik är jag rädd, men när den är så här positiv så är det ju nästan roligt😊

Fördelat över lämningstyper är det så klart härdar som ligger i topp med 155 st, följt av barktäkter, renvallar och visten. Förra året påträffades, (som ni kan läsa om i förra årets inlägg) två lokaler med stalotomter i Gällivare kommun vilket i år lett till utvidgade sökinsatser. Glädjande nog har dessa gett resultat med 4 nya stalotomter fördelade på 3 lokaler!

Härd S om Gágirjávri. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd i höstskrud, NÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Barktäkt på tall nedan Juobmotjåhkkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Renvall SÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det är något alldeles särskilt att hitta och dokumentera speciella lämningar som tex. Stalotomter. Aldrig är väl nyfikenheten så på topp som då, du vill liksom inte åka hem…. I år har jag haft förmånen att även finna några hornsamlingar, en bengömma och en gravliknande anläggning, som efter en hel del övervägande, blivit registrerad som Sommargrav.

Den mindre av två mindre stalotomter invid Lapsejåhkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Bengömma. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

De stora geografiska kunskapsluckorna inom Laponia finns huvudsakligen inom Gällivare kommun, inom Sjávnja naturreservat och Stora Sjöfallet/ Stuor Muorkke nationalpark. Det är hit som årets och de kommande årens inventeringsinsatser är förlagda. 204 av 221 registreringar detta år, ligger inom Gällivare kommun.

Men vad betyder allt det här? Har det någon betydelse, gör det någon skillnad att 1 arkeolog knatar runt i ett oändligt Världsarv?

Jo, faktiskt en mängd olika saker.

Inrättandet av Laponiatjuottjudus/ Laponiaförvaltningen har inneburit att ”tomma” områden på kartan, inte längre är tomma. Förvaltningen har under sin korta livslängd lyckats registrera mer än 500 lämningar i Fornsök vilket kan jämföras med ca 3000 nya lämningar under åren 1992-2001. Någonstans är det så enkelt att ”syns vi inte, finns vi inte”. Om Laponia ska kunna gå från exotisk vildmark till ett kulturlandskap behöver vi veta att vi funnits för att vi ska finnas!

Det är otroligt beklagligt att det ur nationell synvinkel inte anse viktigt med historia i norra Sverige. Däremot är vi inte beredda att förlora oss i offerkoftan. Laponiaförvaltningen har valt att hantera den låga %-satsen som en möjlighet: Vi kan göra skillnad. Vi kan se till att ”nya” lämningar påträffas och lägga grunden till att ”nya” frågeställningar ställs. Fördomar, stereotyper och svaga underbyggda ”sanningar”, kan faktiskt ställas på ända.

Nyligen publicerade arkeologen Anders Hansson artikeln” Norrland berövas sin historia” i Östersunds posten. Jag kan inte mer än hålla med om att det är en demokratisk rättighet att få ta del av historien. Jag skulle vilja bygga vidare på hans titel och säga att Sverige och världen berövas sin historia. Vårt och världens arv ska skyddas, bevaras och vårdas för kommande generationer och är till för hela mänskligheten.

Torvkåta. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det känns otroligt glädjande och viktigt att inventering, genom Laponiatjuottjudus, kan göra skillnad för kulturlandskapet och för allas vår historia.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Källor:

Rimpi, Anna (2019). Spår av tidigare brukare. Förslag på fokusområden för förvaltningen Laponiatjuottjudus 2019-2025. Kulturmiljöstrategi Laponiatjuottjudus. Ej utgiven rapport. Arbetsmaterial Laponiatjuottjudus.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Arkeologen Anders Hansson ”Norrland berövas sin historia” 2020 artikel Östersunds posten

Edbom, Gunilla (2003). Kulturhistorisk kunskapsöversikt för Laponia en sammanställning av kunskapsläget för kulturhistorien i världsarvsområdet Laponia. Jokkmokk: Ájtte.

Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Hej! Jag heter Anna Rimpi och har fått äran att gästblogga denna vecka. Jag är arkeolog med ett förflutet på Norrbottens museum men även vid Länsstyrelsen i Norrbotten. Idag är jag verksam i eget konsultföretag samt som administratör/ kulturmiljöansvarig på Laponiatjuottjudus, den nya förvaltningsorganisationen för världsarvet Laponia.

Ett världsarv är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Laponia blev ett världsarv 1996. Världsarvet består av 4 nationalparker, 2 naturreservat och några extra områden som lades till vid världsarvsutnämnandet. Världsarvet Laponia är en s.k. ”mixed site”, ett kombinerat världsarv som uppfyller både natur- och kulturkriterier.

Härd

Härd, Sarek nationalpark. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

För att förvalta världsarvet Laponia har en ny Laponiaförvaltning – Laponiatjuottjudus – skapats. Organisationen är en ideell förening av de parter som har största intressen i området: de berörda samebyarna (Báste cearru, Jåhkågasska tjiellde, Luokta-Mávas, Sierri, Sirges, Tuorpon, Udtja, Gällivare skogssameby och Unna tjerusj), Jokkmokk och Gällivare kommuner samt staten genom Länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdsverket.

Förvaltningen ska arbeta efter en helhetssyn på landskapet och dess innehåll, utifrån tre värdeområden/ben som hänger ihop;
• Naturens värden
• Levande samisk kultur och rennäring
• Spår av tidigare brukare och tidigare landskapsutnyttjande (historiska spår)

loggaOmfattningen av förvaltningens arbetsinsats inom spår av tidigare brukare/historiska spår, har varierat genom åren, utifrån personella resurser och teman för förvaltningen. Även fokus har skiftat mellan det immateriella och/eller materiella kulturarvet.

Under 2018 planerar vi för ökad verksamhet inom det materiella kulturavet med bla: projekt med Silvermuseet om kulturmiljöer och landskap samt inventering och arkivstudier i Muddus/ Muttos nationalpark samt området kring Naturum i Stora Sjöfallet/ Stuor muorkke Nationalpark.

Med den lilla tid som jag har haft till förfogande under detta år så har jag inte kunnat hålla mig från att göra lite efterforskningar kring en lämning som gäckat mig under senare tid. Fångstgropsystemet Raä Gällivare 118:1. Systemet ska bestå av fyra gropar enligt Fornsök/Fmis, där den fjärde undersöktes på 60-talet. Lämningen registrerades i och med kulturhistoriska undersökningar inom Vietas/ Viedás kraftstations byggnadsområde 1962. Redan 2015 gjorde jag ett försök att hitta systemet i tron att det skulle gå hur lätt som helst, vägnära och allt. I juni i år traskade jag hela nedsidan/ östra sidan av Ganijvárásj och Vattenfalls ställverk, i hopp om att återfinna systemet men icke! En hel del andra lämningar påträffades dock:

Barktäkt

Barktäkt, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Renvall med härd

Renvall med härd, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så vid en personaldag i oktober bestämde vi oss på kansliet för att bekanta oss med det gamla elljusspåret som ligger längs med Viedásädno, norr om hotellet i Sjöfallet. Mina kolleger traskade iväg längs spåret medan arkeologen så klart inte kunde hålla sig på stigen utan vek av in bland tallar och granar. Jag hann inte gå många metrar innan det blev uppenbart att jag hittat en fångstgrop! Kunde detta vara de försvunna fyra från 1960-talet? Exalterad sprang jag kring och hittade grop efter grop, till mina kollegers stora glädje (tror dock att de skrattade mer åt mig än fångstgroparna!).

stuormuorkke_okt2017-44

Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Eftersom syftet med besöket inte var att inventera fornlämningar, utan ur ett besökarperspektiv fundera kring hur förvaltningen skulle kunna nyttja elljusspåret, fick jag efter 7 gropar sälla mig till gruppen igen. Slutsatsen som kunde dras från denna kyliga höstdag blev att vi troligen funnit ett inte tidigare registrerat fångstgropsystem, och dessvärre att de försvunna fyra, fortfarande är lika försvunna!

Fångstgrop

En av fångstgroparna vid Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Sedan dess har arkivstudier pågått här under hösten. Från ATA har 1960-talets inventerings- och grävrapport analyserats tillsammans med en mängd kartor. Dessa har gett en hel del ny information och ledtrådar till var det lilla fångstgropsystemet kan ligga.

Det visar sig nämligen, att vi över tid troligen missuppfattat den lägesbeskrivning som ges i rapporten från 1962, då man hänvisar till en traktorväg mellan Stora Sjöfallet-Satisjaure (Stuor muorkke- Sádijávrre) utifrån antagandet att läget för traktorvägen är detsamma som dagens väg. Till rapporten hör en översiktlig karta, generalstaben från 1890-talet. På denna karta har således ingen väg börjat byggas. Det markerade läget överensstämmer någorlunda med läget i Fornsök/Fmis men skalan och detaljeringsgraden, ger utrymme för tolkning.

Utifrån mina egna fältstudier har det hela tiden upplevts som orimligt att systemet ska ligga där det är registrerat, då terrängen är väldigt storblockig och svårforcerad. Ytterligare kartstudier av bla terrängskuggningsskikt och historiska kartor har nu visat att traktorvägen, som systemet relateras till på 60-talet, inte legat vid dagens väg utan hade en mer västlig dragning. Spår av traktorvägen finns väster om Ganijvárásj följt av en dragning högre upp från Viedásädno.

Säsongen 2018 blir spännande kring Stuor Muorkke/ Stora sjöfallet! Vi har ett nytt fångstgropsystem att registrera med ett stort pedagogiskt värde och ett nytt område att besöka för att förhoppningsvis återfinna systemet från 1960-talet.

På återhörande!

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu

Källor:
Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet:

Laponia förvaltningsplan

Historiska kartor

FMIS

Kartbild.com-öppna data