Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

tisdagen den 8:e mars 2011

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Rester efter metallhantering
Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.
Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan
De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats
I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!
Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Slagg, slagg och ännu mera slagg

onsdagen den 2:e juni 2010

Vårt arbete med grävningen vid Järnbacksmyren fortskrider. Vi har nu rensat klart den yta som har maskinavbanats. I samband med rensningen har vi hittat avslag (rester från redskapstillverkning) i kvarts och kvartsit, brända ben och skörbränd, d v s eldpåverkad, sten.
Vy över en del av undersökningsytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

I veckan har vi påbörjat undersökningen av själva järnframställningsplatsen. Den anläggning vi har börjat undersöka är en trolig blästugn, där järnet har framställts omkring 300 f.Kr. Olof och Åsa har handavtorvat anläggningen och därefter har vi allihopa hjälpts åt med att rensa fram anläggningen.

Olof Östlund, Åsa Lindgren och Frida Palmbo arbetar med att rensa fram järnframställningsplatsen. Stubben växer naturligtvis mitt i anläggningen… Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Det är mycket fynd som kommer fram vid rensningen – mängder av slagg men även några glödskal och ett litet avslag i flinta. Glödskal är det restmaterial som flyger iväg från järnet när det bearbetas på ett städ. Idag hittade Carina även en del av det material som ugnen har bestått av där det finns ingångar för en blåsbälg.
Det runda hålet i infordringen är en trolig ingång för en blåsbälg till själva blästugnen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Allt material vi gräver bort kring anläggningen sållas så att vi inte ska missa något i samband med grävningen.

Olof Östlund sållar material som grävts bort från järnframställningsplatsen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Imorgon är det dags att mäta in samtliga fynd kring järnframställningsplatsen med hjälp av totalstation, ett digitalt inmätningsinstrument – i arkeologers mun ofta kallad för ”Totte”. Anläggningen ska även ritas och fotograferas och på fredag kommer vi att påbörja nedgrävningen av järnframställningsplatsen.

 

De vita och blänkande påsarna på bilden är fyndpåsar… Fyndpåsarna innehåller ofta mer än ett fynd och är ofta välfyllda med slagg. Med andra ord blir det en hel del fynd att ta hand om… Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Arbetet med järnvägsbyggnationen fortskrider och grävmaskinerna i området kommer allt närmare. Det har inte regnat på flera dagar så stora moln av damm rivs upp när maskinerna kör förbi vår undersökningsplats. De sandiga molnen sprids ut över vår undersökningsyta och om vi inte blir bruna utav solen så blir vi i alla fall bruna av allt damm.

Dammiga sandmoln. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vi har även hunnit med ett besök på två av boplatserna som vi undersökte 2007, lokal 20 och lokal 39. Lokal 39 ligger ju endast 500 meter bort från den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Mycket har hänt på dessa lokaler och idag har vi svårt att känna igen de platser som vi arbetade på under hela sommaren 2007.

Vy över lokal 39. Järnvägskorridoren är nu helt avverkad och bakom kullen som syns längst bort i bild finns den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna onsdagskväll:
Frida Palmbo