Kan inte släppa dem. Den som följt vårt arbete under de senaste åren vet att de kom på tapeten på allvar, redan under 2016, i samband med ett litet mysterium i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet:
Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia
Ett mysterium i världsarvet Laponia
Det där mysteriet satte igång något. Jag började söka, i fält, i arkiv, i rapporter och framförallt, genom kartanalyser av olika slag. Under den här tiden har Lantmäteriet släppt ett terrängskuggningsskikt över hela Laponia. Det kartskiktet har möjliggjort djupare analyser inför inventering som visat sig särskilt effektivt för att upptäcka just fångstgropar. Det ena leder dessutom ofta till det andra. Förvaltningen har också fått tips, förmedlade av några lokalbor inom Sirges sameby.
Och som ni vet, den som söker, finner! Allt detta har nu gett upphov till upptäckten av 2 unika områden med en osedvanlig mängd och koncentration av fångstgropar/fångstgropssystem. Område 1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna Sjávnja naturreservat.
Vad vet vi då idag om fångstgropar i Norrbotten och Laponia? Det är ju en sedan länge känd fornlämningstyp i norra Sverige. Förvånansvärt lite när man börjar titta närmare. Vi vet inte mycket mer än att fångstgropar och fångstgropsystem är vanligt förekommande i landskapet, främst i södra Lappland och Jämtland, har använts för jakt av ren/älg. Att de har haft en lång användningstid och är svåra att datera. Den rådande inställning är att groparna inte kan ge någon direkt ny information men det har höjts en del kritiska röster under de senaste åren. De har helt enkelt blivit styvmoderligt behandlade.
Vår kunskap om fångstgropar i norra Norrland, grundar sig huvudsakligen på få och gamla undersökningar samt från undersökningar utförda i södra Norrland. Sammantaget har detta skapat schablonmässiga slutsatser kring fångstgropen som lämningstyp. Det finns en slags allmän uppfattning att fångstgropar är ovanliga inom fjällområdet och framförallt på altituder över 500 möh.
Denna spridningskarta, som har några år på nacken, visar att de fångstgrop-tätaste områdena finns i Norrlands mellersta kustland samt det södra inlandet/ Södra Lappland. Tomma ytor sammanfaller till stor del med oinventerade ytor/ rutor.
Så vad gör man när man står med händerna fulla av fångstgropssystem? I fjällmiljö, över 500 möh och knappt kan svara på en enda fråga som dyker upp. Jo, tar tag i det.
Systematiskt kommer fångstgroparna att dokumenteras och registreras, i år har jag betat av fyra st inom område 2. Men det allra mest glädjande är att vi startat upp en metodstudie för provtagning av fångstgrop med jordsond, tillsammans med Silvermuseet, INSARC.
Vi försöker ta reda på om och i så fall vilka typer av fångstgropar som är lämpliga att provta med jordsond för C-14 analys. Att utveckla en metod är ett inledande steg för att synliggöra felkällor och säkerställa provtagningens kvalité inför förhoppningsvis fortsatta studier!
De stora koncentrationerna av fångstgropssystem i Laponia, hyser en gigantisk potential, i områden som på det stora hela är väldigt lite utforskande. Hela kulturlandskap med stora fångstanläggningar väntar på att få rumsliga strukturer och olika geografiska sammanhang belysta, för att skriva allas vår historia i som utanför världsarvet.
Vad har hänt mer i år, jo åter igen har jag haft en händelserik fältsäsong även om den höll på att ta slut innan den ens börjat. Startade nämligen med att monsterstuka foten, första fältdagen!
Det gick skrämmande sakta de första två veckorna, sen fick jag upp farten, vilket har lett till ett nytt rekord med 297 nya registrerade lämningar i världsarvet.
Den mesta tiden har jag åter lagt inom Stora Sjöfallets nationalpark och Sjávnja naturreservat men självklart en del besök i övriga delar av världsarvet. Om jag ska lyfta fram några höjdpunkter så får det bli Duvgge i Bádjelannda och Gårsåsj i Sjávnja. Fantastiska miljöer, på helt olika sätt. Duvgge ligger i de SV delarna av fjällsjön Virihávrre. Här möts böljande fjällhedar, djup sjö och forsande glaciärvatten i ett kraftfullt skådespel. Den strida jokken som delar landskapet har på samma gång skapat möten och sammankomster. Årets insats var planerad till den norra sidan av jokken och resulterade i flera fina renvallar med rester av kåtor och härdar intill sjöstranden. Men kanske roligast av allt, var ett boplatsområde med fem stalotomter, på en av de ovanliggande strandterrasserna.
Duvggejåhkå går, som ni kan se på bilderna, inte att vada. Men jag fick en möjlighet att gå i land på södra sidan, en snabb sväng, som gjorde mig så exalterad att jag började inventera, iförd flytväst… Fortsättning följer under 2022.
Betydligt längre österut befinner sig Gårsåsj, i de östra delarna av den reglerade sjön Sádijávrre. Från den torrlagda sjöstranden leder en stig upp till en öppen hed, längs en liten gårså/ kanjon. Stigen passerar först genom fjällbjörkskog sedan vidare förbi tallskog. Här finns rester av en skolkåta från 1900 talets första hälft och i kanterna av heden ligger flera grupper med kåtatomter efter torvkåtor.
Öster om heden, bland gamla tallar och sandiga åsar, slingrar sig ett fångstgropssystem ner till sjöstranden. Tallskogen bär även spår av mängder av barktäkter som vittnar om ett äldre bruk, liksom en del spridda härdar. Landskapet är en arena för möten i tid och rum, nu som då. När jag låg där i tältet under midnattssolen kunde jag nästan höra barnens skratt och lek, hundarnas gnäll och getternas tjatter.
En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.
Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus
Besök oss gärna på www.laponia.nu
