Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Hej! Jag heter Anna Rimpi och har fått äran att gästblogga denna vecka. Jag är arkeolog med ett förflutet på Norrbottens museum men även vid Länsstyrelsen i Norrbotten. Idag är jag verksam i eget konsultföretag samt som administratör/ kulturmiljöansvarig på Laponiatjuottjudus, den nya förvaltningsorganisationen för världsarvet Laponia.

Ett världsarv är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Laponia blev ett världsarv 1996. Världsarvet består av 4 nationalparker, 2 naturreservat och några extra områden som lades till vid världsarvsutnämnandet. Världsarvet Laponia är en s.k. ”mixed site”, ett kombinerat världsarv som uppfyller både natur- och kulturkriterier.

Härd

Härd, Sarek nationalpark. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

För att förvalta världsarvet Laponia har en ny Laponiaförvaltning – Laponiatjuottjudus – skapats. Organisationen är en ideell förening av de parter som har största intressen i området: de berörda samebyarna (Báste cearru, Jåhkågasska tjiellde, Luokta-Mávas, Sierri, Sirges, Tuorpon, Udtja, Gällivare skogssameby och Unna tjerusj), Jokkmokk och Gällivare kommuner samt staten genom Länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdsverket.

Förvaltningen ska arbeta efter en helhetssyn på landskapet och dess innehåll, utifrån tre värdeområden/ben som hänger ihop;
• Naturens värden
• Levande samisk kultur och rennäring
• Spår av tidigare brukare och tidigare landskapsutnyttjande (historiska spår)

loggaOmfattningen av förvaltningens arbetsinsats inom spår av tidigare brukare/historiska spår, har varierat genom åren, utifrån personella resurser och teman för förvaltningen. Även fokus har skiftat mellan det immateriella och/eller materiella kulturarvet.

Under 2018 planerar vi för ökad verksamhet inom det materiella kulturavet med bla: projekt med Silvermuseet om kulturmiljöer och landskap samt inventering och arkivstudier i Muddus/ Muttos nationalpark samt området kring Naturum i Stora Sjöfallet/ Stuor muorkke Nationalpark.

Med den lilla tid som jag har haft till förfogande under detta år så har jag inte kunnat hålla mig från att göra lite efterforskningar kring en lämning som gäckat mig under senare tid. Fångstgropsystemet Raä Gällivare 118:1. Systemet ska bestå av fyra gropar enligt Fornsök/Fmis, där den fjärde undersöktes på 60-talet. Lämningen registrerades i och med kulturhistoriska undersökningar inom Vietas/ Viedás kraftstations byggnadsområde 1962. Redan 2015 gjorde jag ett försök att hitta systemet i tron att det skulle gå hur lätt som helst, vägnära och allt. I juni i år traskade jag hela nedsidan/ östra sidan av Ganijvárásj och Vattenfalls ställverk, i hopp om att återfinna systemet men icke! En hel del andra lämningar påträffades dock:

Barktäkt

Barktäkt, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Renvall med härd

Renvall med härd, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så vid en personaldag i oktober bestämde vi oss på kansliet för att bekanta oss med det gamla elljusspåret som ligger längs med Viedásädno, norr om hotellet i Sjöfallet. Mina kolleger traskade iväg längs spåret medan arkeologen så klart inte kunde hålla sig på stigen utan vek av in bland tallar och granar. Jag hann inte gå många metrar innan det blev uppenbart att jag hittat en fångstgrop! Kunde detta vara de försvunna fyra från 1960-talet? Exalterad sprang jag kring och hittade grop efter grop, till mina kollegers stora glädje (tror dock att de skrattade mer åt mig än fångstgroparna!).

stuormuorkke_okt2017-44

Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Eftersom syftet med besöket inte var att inventera fornlämningar, utan ur ett besökarperspektiv fundera kring hur förvaltningen skulle kunna nyttja elljusspåret, fick jag efter 7 gropar sälla mig till gruppen igen. Slutsatsen som kunde dras från denna kyliga höstdag blev att vi troligen funnit ett inte tidigare registrerat fångstgropsystem, och dessvärre att de försvunna fyra, fortfarande är lika försvunna!

Fångstgrop

En av fångstgroparna vid Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Sedan dess har arkivstudier pågått här under hösten. Från ATA har 1960-talets inventerings- och grävrapport analyserats tillsammans med en mängd kartor. Dessa har gett en hel del ny information och ledtrådar till var det lilla fångstgropsystemet kan ligga.

Det visar sig nämligen, att vi över tid troligen missuppfattat den lägesbeskrivning som ges i rapporten från 1962, då man hänvisar till en traktorväg mellan Stora Sjöfallet-Satisjaure (Stuor muorkke- Sádijávrre) utifrån antagandet att läget för traktorvägen är detsamma som dagens väg. Till rapporten hör en översiktlig karta, generalstaben från 1890-talet. På denna karta har således ingen väg börjat byggas. Det markerade läget överensstämmer någorlunda med läget i Fornsök/Fmis men skalan och detaljeringsgraden, ger utrymme för tolkning.

Utifrån mina egna fältstudier har det hela tiden upplevts som orimligt att systemet ska ligga där det är registrerat, då terrängen är väldigt storblockig och svårforcerad. Ytterligare kartstudier av bla terrängskuggningsskikt och historiska kartor har nu visat att traktorvägen, som systemet relateras till på 60-talet, inte legat vid dagens väg utan hade en mer västlig dragning. Spår av traktorvägen finns väster om Ganijvárásj följt av en dragning högre upp från Viedásädno.

Säsongen 2018 blir spännande kring Stuor Muorkke/ Stora sjöfallet! Vi har ett nytt fångstgropsystem att registrera med ett stort pedagogiskt värde och ett nytt område att besöka för att förhoppningsvis återfinna systemet från 1960-talet.

På återhörande!

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu

Källor:
Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet:

Laponia förvaltningsplan

Historiska kartor

FMIS

Kartbild.com-öppna data