Silbojokk 2017

Vid förra årets undersökning blev vi lite ställda när det blåste för mycket, så att vi inte kunde åka med båten över sjön. I år tog vi därför med arbetsmaterial, för att ha något att göra även om vi skulle bli strandsatta. Kanske var det därför det inte blåste så mycket alls denna gång.

I år var det den kyliga våren som ställde till det för oss, då den gjorde att isen låg längre än vanligt. Vår ursprungliga plan var att åka ut i fält direkt efter nationaldagen, men där fick vi tji. Det var bara att avvakta och invänta islossningen! Som tur var dröjde det inte längre än över helgen, så förseningen blev bara ett par dagar.

Syftet med årets undersökning var att lokalisera och undersöka så många gravar som möjligt. Utifrån den begränsade tiden för undersökningen och förutsättningarna på platsen hade vi som mål att hinna undersöka 20 gravar.

Liksom tidigare år började vi med att gå över ytan för att se om fynd eroderat fram sedan förra året. Sådana fynd kan indikera att gravar är på väg att erodera bort. Vi hittade bara ett par spikar och en glasbit ganska långt ner på stranden, så det gav oss ingen vägledning till ytliga gravar.

Nästa steg var att leta rätt på sökhunden Fabels markeringar från förra året. Vi hade inte tid att utreda dem närmare då, så det var spännande att få se om det skulle ge ett lyckat resultat. Vi började med markeringar i områden som påverkats mest av erosionen.

Sökhundsmark_3_tom

En av sökhundsmarkeringarna där vi inte hittade någon grav.  Kanske ligger den under stenen som kan ha flyttats av erosionen? Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De första ytorna vi undersökte innehöll inte några gravar… Detta gjorde oss lite besvikna, men så kom jag ihåg en amerikansk kriminaldokumentär jag såg för några år sedan. Där använde polisen sökhundar för att leta reda på personer som de visste blivit mördade och nedgrävda. Där sa de att dofterna kan förflyttas av regnvatten som rinner där marken sluttar. Begravningsplatsen i Silbojokk ligger ju i en sluttning där berggrunden ligger ytligt. Det är troligt att vi har en sådan effekt här, att dofterna förskjutits jämfört med gravarnas faktiska läge. Vi utvidgade ytorna ytterligare och rensade även ytorna mellan markeringarna och mellan tidigare undersökta ytor.

Bild på arkeologer i arbete

Ylva, Lars och Åsa rensar svallgrus på begravningsplatsen i Silbojokk. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Översikt_UO_Rensad_Yta

Ytor mellan sökhundsmarkeringar och tidigrare undersökta ytor har rensats på svallgrus. I bakgrunden står Ylva och mäter in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, CC BY

Till slut hade vi hittat ett tiotal ytor där färgerna i marken avvek från den naturliga. I vissa fall syntes tydliga nedgrävningar eller spår efter trärester, samt några spikar. Vid det här laget hade vi börjat bli hemmastadda på ytan och med arbetets rutiner. Det tar alltid en stund att komma igång i början av fältsäsongen. I Silbojokk tar det även en stund innan man fått grepp om stenlandskapet som förändras år från år.

Foto på arkeologer i arbete, fors i bakgrunden.

Olof, Lars, Ylva och Frida är koncentrerade på sin uppgift. I bakgrunden brusar forsen oavbrutet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Periodvis var det helt tyst förutom forsens ständiga brus. Vi låg alla ihopkrupna över var sin grav. Totalt koncentrerade på uppgiften att så försiktigt, men ändå så snabbt det går, rensa fram och dokumentera gravarnas innehåll. Plötsligt var det fart på oss, då någon gick efter en kamera, en annan behövde fler fyndpåsar och en tredje hämtade instrumentet för att mäta in något. Så flöt arbetet på och plötsligt var det dags att avsluta och lägga igen.

Foto på arkeologer om skottar jord

Frida och Åsa i färd med att lägga igen delvis undersökta ytor. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Arbetet som arkeolog innebär att flytta på jord. I Silbojokk stämmer det i allra högsta grad. Där flyttar vi jorden både fram och tillbaka. Dessutom flyttar vattnet på jorden, så vi får flytta på den ännu en gång… Innan vi lämnar platsen försöker vi se till att stabilisera marken med hjälp av sandsäckar, sten och jord. Sandsäckarna läggs där vår undersökning gått lite djupare, så att gropar bildats. Vi påträffade även en grav som delvis ligger under en sten och därför lämnades kvar. Där försökte vi stabilisera, så att stenen inte ska kana ner över graven ännu mer. Nästa år ska vi försöka flytta på stenen!

Uppstagad sten

En stor sten har stagats upp med sandsäckar för att inte kana ner över en grav. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Nu väntar andra uppdrag och så småningom semester, men fortsättning följer…

Trevlig sommar!

/Åsa Lindgren

Norrbottens museum i grävartagen!

Denna vecka har årets första och hittills enda grävning inletts. Förra året genomförde undertecknad tillsammans med Olof Östlund en arkeologisk utredning efter väg 880, mellan Aareavaara och Kaunisjoensuu. Två av dessa områden är nu aktuella för en arkeologisk förundersökning, det vill säga en arkeologisk utgrävning som ska avgränsa kända fornlämningar.

De två områdena som är aktuella för förundersökning. Delområde 1 vid Aareavaara och delområde 2 vid Kolari © Lantmäteriet Medgivande i2013/0060

De två områdena som är aktuella för förundersökning. Delområde 1 vid Aareavaara och delområde 2 vid Kolari © Lantmäteriet Medgivande i2013/0060

Arkeologisk förundersökning
Både utredningen förra året och årets grävning beror på att Trafikverkets planerar förbättringsåtgärder av väg 880, sträckan Aareavaara-Kaunisjoensuu. Detta innebär att ny, oexploaterad mark tas i anspråk i arkeologiskt känsliga områden. I närheten finns flera kända fornlämningar och syftet med den här förundersökningen är att ta reda på om dessa boplatser har större utbredning än vi känner till idag. Vi ska konstatera om dessa boplatser ligger inom Trafikverkets exploateringsområde.

En arkeologisk förundersökning har till syfte att avgränsa en fornlämning och försöka fastställa hur mycket kunskap om fornlämningen som går att få fram.

Nära Norrbottens (hittills) äldsta boplatser
Den arkeologiska förundersökningen kommer att ske inom två olika områden, dels kring Aareavaara och dels vid Kolari. Vid Aareavaara och i anslutning till vårt undersökningsområde finns Norrbottens hittills äldsta boplatser som är nästan 11 000 år gamla.

Olof Östlund i området med Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara © Norrbottens museum

Olof Östlund i området med Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara © Norrbottens museum

Dessa två boplatser ligger på södra sidan om väg 880 och delundersöktes 2010. På norra sidan av vägen finns två andra boplatser, som troligtvis är yngre än de nästan 11000-åriga boplatserna. Förhoppningsvis så kan vi hitta någon anläggning, exempelvis en eldstad, från dessa boplatser där det finns kol eller ben som går att datera. På så vis kan vi få en datering även på dessa två boplatser och få en bättre inblick i hur och när landskapet kring Aareavaara har nyttjats under förhistorien. Alla dessa fyra boplatser hittades vid en arkeologisk utredning som Norrbottens museum genomförde 2009 med anledning av Northland Resources gruvplaner i Kaunisvaara.

Frida Palmbo dokumenterar rester efter en eldstad på en av de gamla boplatserna som undersöktes 2010 © Norrbottens museum

Frida Palmbo dokumenterar rester efter en eldstad på en av de gamla boplatserna som undersöktes 2010 © Norrbottens museum

Indikation på vikingatid
Det andra området som ingår i förundersökningen ligger kring Kolari. I närområdet till vårt undersökningsområde finns en boplats och en rektangulär kokgrop som hittades vid fornminnesinventeringen 1992. De rektangulära kokgropar som har undersökts i Norrbotten och Västerbotten har daterats till vikingatid, vilket gör det troligt att även denna kokgrop härrör från denna tid. Kokgropen kommer dock inte att undersökas då den ligger utanför vårt område. Det är däremot möjligt att vi kan hitta aktivitetsytor som går att knyta till kokgropen inom vårt undersökningsområde.

Kokgropen vid Kolari. Skelleftepikarna i förgrunden samt sonden i bakgrunden markerar var kokgropen börjar och slutar © Norrbottens museum

Kokgropen vid Kolari. Skelleftepikarna i förgrunden samt sonden i bakgrunden markerar var kokgropen börjar och slutar © Norrbottens museum

Ny kunskap
Det blir spännande att se vad vår grävning resulterar i. När vi har resultat, eventuella dateringar och annat spännande att delge så kommer det självklart ett nytt blogginlägg!  Det kan dock dröja lite, då vi befinner oss ute i fält i några månader till och inte hinner ta itu med så mycket av materialet från den här grävningen förrän till hösten/vintern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo