Silbojokk, en fascinerande historia del IV

Nu kommer fjärde delen i serien om Silbojokks fascinerande historia. Nu i jultider passar jag på att berätta om missionsarbetet som Silbojokks präster fick till uppgift. Riksrådet Carl Bonde skriver i ett brev till rikskansler Axel Oxenstierna med anledning av fyndet av silver på Nasafjäll: ”… vilket är en orsak att Guds ord där ibland de vilda människor rätt predikat och lärt bliva skall.” Man menade att det var gud som visat på silverfyndigheten, för att han ville att samerna skulle kristnas. Idag (och särskilt för en icke troende som jag) låter det helt befängt, men på den tiden hade man en helt annan syn på saker och ting och religionen genomsyrade vardagen!

De historiska uppgifter som finns är ofta hämtade ur rättsliga protokoll. Genom dem kan vi få en inblick i hur missionsarbetet gick till och vilket motstånd det mötte. Såhär i efterhand kan vi konstatera att metoderna, som ofta byggde på skrämselpropaganda och avskräckande exempel, inte var så effektiva.

Vid ting i Piteå 1682 stod en handfull samer till svars för hednisk vidskepelse då de offrat till de gamla gudarna för att få jaktlycka. Samtliga erkände, men vägrade att överge sina förfäders sedvänjor och hednatro. Kyrkoherdarna uppmanade dem att sluta med avguderiet och befallde dem att lämna ifrån sig sina avgudar – annars skulle de stängas av från nattvarden och straffas. Det här skrämde dock inte samerna, de intygade istället att de varken ville eller kunde överge sina traditioner. Så småningom blev kung Carl XI varse om att missionsarbetet inte gett det resultat som man hoppats på. Han befallde 1685 att saken skulle undersökas närmare, vilket ledde till en rad rättsliga förhör av samer. Resultatet var nedslående, så kungen skrev ett brev till berörda myndigheter med en önskan om att fler kyrkor skulle byggas. Några år senare tas beslutet om att kyrkan i Silbojokk skulle byggas upp igen (se tidigare inlägg).

Gravyr föreställande en samisk offerceremoni, ur Cérémonies av Bernard Picart (1673–1733).

Gravyr föreställande en samisk offerceremoni, ur Cérémonies av Bernard Picart (1673–1733). Hämtad från Wikimedia Commons.

Vid den här tiden var Eric Petri Noræus kyrkoherde i Silbojokk och till sin hjälp hade han sin son, Per Noræus Fjellström eller Herr Per som han även kallades. Herr Per var ökänd för sin hänsynslöshet och för att tvinga till sig allehanda värdesaker från samerna, till exempel silver och renstekar. Han sålde även brännvin till samerna (här kan man ana ett visst samband).

Herr Per figurerar i flera fall som tydligt visar på konflikten mellan samernas starka traditioner och kyrkans försök att omvända dem till den kristna tron. Ett fall handlar om den 60-årige samen Erik Eskilsson, som var allmänt känd för att utöva hednisk religion. Vid ett besök i kyrkan i Silbojokk hade han efter Herr Pers predikan mot avguderi och offrande uttalat följande: ”Det är underligt, att han vill skälla om vårt avguderi, han må veta att vi aldrig övergiva våra förfäders sätt”. Någon i församlingen hörde detta och underrättade prästen, som sedan gjorde ett besök hemma hos Eskilsson. Där hittade han flera trägudar och ett avgudaaltare. Herr Per försökte få med sig Eskilsson i bön, men utan resultat. Innan prästen återvände till Silbojokk rev han Eskilssons avgudaaltare och tog med sig en trägud och en spåtrumma. Tillsammans med två andra samer från vistet begav sig Eskilsson efter prästen och hans följe och när de hann ikapp dem uppstod ett bråk som skulle få rättsliga följder. Eskilsson tog med hjälp av sina följeslagare tillbaka sin spåtrumma från Herr Per som vägrat att lämna tillbaka den frivilligt. Herr Per varnade Eskilsson att förgripa sig på honom – en kyrkans och statens man. Detta skrämde inte heller Eskilsson, som menade att han hade ”råd nog att fylla konungens pung” om det blev nödvändigt. Vid tinget i Arjeplog 1687 dömdes Eskilsson till böter för att ha tagit tillbaka spåtrumman, samt för att ha kallat Herr Per för tjuv, skälm och rövare. De böter Eskilsson ålades att betala motsvarade ungefär en årslön för en outbildad arbetare. Frågan om avguderi lämnades vidare till hovrätten där målet togs upp ett år senare. Innan dess hade Eskilsson lämnat in sin trumma och han lovade att överge avguderiet. Hovrätten ansåg att nåd bör gå före rätt, och när ärendet skickades till kungen för slutlig bedömning var han av samma åsikt. Eskilsson benådades och verkar ha hållit sitt ord, då han inte syns i rättsprotokollen efter det.

Ett värre öde drabbade Lars Nilsson från Norrvästerbyn några år senare. Per Noræus Fjellström hade skickat sju samer till Nilssons kåta, där de hittat avgudabilder och altare med en torsvigg av trä. Vid altaret fanns ben som offrats och avgudabilderna var bestrukna med offerdjurens blod. De hittade Nilsson själv på knä vid en bäck i närheten ”ganska illa Siunga och yhla, Jembväl på sin Spåtrumma häftigdt Speela”. Trots att han såg kyrkoherdens män komma så fortsatte han. Det visade sig att hans 6-årige sonson hade drunknat och att han förtvivlat försökte ”spå livet i honom”. De andra samerna klandrade honom för det ogudaktiga levernet och tog trumman ifrån honom med våld. Nilsson for ut över dem och lade skulden för sonsonens död på dem. En avgudabild togs i beslag och under hot om att dräpas och kastas i älven begav sig Herr Pers män tillbaka mot Silbojokk.

Samisk spåtrumma från Luleå lappmark.

Samisk spåtrumma från Luleå lappmark.
© Norrbottens museum acc nr 1979:208:7, fotograf Hans Andersson

Inför tinget 1692 förklarade Lars Nilsson att han dyrkade Tor, Tors ängel och Världens man, men han hade även provat på att tillbe den himmelske guden när renarna drabbats av svält och sjukdom. När det inte hade hjälpt gick han tillbaka till att åkalla sina gamla gudar och noterat att de varit mer hjälpsamma. Lars Nilsson dömdes till döden med stöd av gällande lagar. Under våren 1693 skulle domen verkställas och Herr Per rapporterade att Nilsson då kunde sina kristendomsstycken och förklarade sig frälst. På galgbacken i Arjeplog brändes Nilssons avgudar av trä på bål, varpå prästen frågade Nilsson om vad han tänkte om allt sådant. Nilsson svarade: ”vad skall jag tänka, jag är ju ren från mina synder”. Lars Nilsson mottog därefter nattvarden och fick sedan själv bestiga bålet.

Vad jag vet så var Lars Nilsson den ende samen som dömdes till döden för trolldom i Sverige, men straffet i sig var inte ovanligt. 1600-talet präglades som jag redan nämnt av religionen och bibeln användes som vägledning i juridiska frågor. Delar av Moseboken var sedan 1608 ett appendix till landslagen. Den övergripande principen i den Mosaiska rätten var ”själ för själ, öga för öga, tand för tand, fot för fot”. Dessa stränga straff låg dock inte i linje med den svenska traditionen, så ofta utdömdes mildare straff, oftast böter. Fängelse var ovanligt, men ett alternativ för dem inte hade medel att betala bötesbeloppen.

Fortfarande in på 1700-talet klagade Silbojokks präster över att det var svårt att få samerna att komma till kyrkan. Innan det nya kapellet byggs i Lövmokk 1770 finns dock uppgifter om att den gamla, provisoriska gudstjänstlokalen blivit för trång och att folk fick stå utanför och lyssna. Det här tyder på att de nitiska prästernas missionsarbete ändå gett resultat.

De arkeologiska undersökningarna i Silbojokk har även de visat att det fanns de som faktiskt kom till kyrkan – för sin sista vila. Intressant är att man till och med i döden trotsade den kristna överheten och höll kvar vid sina gamla traditioner i form av gravgåvor. Mer om det en annan gång!

Gott nytt år!
/ Åsa Lindgren

Ringar

Halloj på er.

Ni som följer bloggen har säkert konstaterat att vi ofta letar fornlämningar snarare än gräver i dom. Dvs vi gör fler utredningar eller inventeringar än undersökningar. Men ibland blir det gräva av. År 2007 undersökte vi på museet hela 13 härdar(arran) i det område som utvidgningen av Aitikgruvan skulle ta i anspråk. Det blev en mycket intressant och rolig undersökning med flera spännande resultat men det jag ska skriva om nu handlar om ringar, koppar-ringar närmare bestämt.

Det hela började som det brukar med en rätt stor utredning. Hela åtta arkeologer tillbringade delar av hösten i Gällivare och resultatet blev att vi hittade hela 42 lämningar varav 25 fick statusen fast fornlämning. Av dessa var 24 härdar. När länsstyrelsen och Boliden samrått och diskuterat fram och tillbaka blev resultatet att de fornlämningar som låg inom det tänkta exploateringsområdet skulle undersökas. Vi på museet fick jobbet och arbetet började.

I arbetslag kånkade vi verktyg och utrustning över myr och moras mellan de olika grävlokalerna. Ett inte helt lätt arbete då såll m.m. väger en del. Det grävdes, dokumenterades och samlades fynd och prover för glatta livet mellan mygg och explosioner från gruvan. Vid bearbetningen av materialet visade sig härdarna kunna dateras från medeltid till modern tid och hade lite olika finesser som skvallrade om olika säsongsutnyttjande av området. Men mer om det en annan gång.

Härden under underskning. Foto från Ö. © Norrbottens museum

Härden under underskning. Foto från Ö. © Norrbottens museum

Vid en av härdarna hittades några spännande fynd. Härden som gick under namnet NY2 var rektangulär och ca 1,18 x 0,95 m stor. Den hade en stenskoning av 16 st upp till 0,34 m stora stenar och i härdfyllningan fanns kakor av sintrat (väldigt hårt bränt, nästan förslaggat) material, sannolikt den blekjord som anläggningen låg på. Just denna härd var en av de fyndrikaste. Hela 29 olika fyndposter registrerades vid bearbetningen. Det mesta var ben, både brända och obrända. De ben som kunnat identifieras kommer från ren. Fynden innefattade också järnbeslag (sannolikt från en kisa) kritpipor (vilket daterade härden till 17-1800 tal), en glaspärla samt tre koppar-föremål: Ett dräktspänne och två ringar.

Ringarna och dräcktspännet. © Norrbottens museum

Ringarna och dräcktspännet. © Norrbottens museum

Ringarna hittades vid den norra långsidan av härden, mellan 0,2 och 0,3 m från själva härden. De är tillverkade i koppar eller en mycket kopparhaltig legering och 20 respektive 26 mm i diameter stora. Koppar- eller mässingsringar förekommer i många sammanhang i källorna om samisk kultur, både de arkeologiska och de skriftliga. De har hittats i gravar och på boplatser arkeologiskt och finns bland etnografiska föremål bl.a. på körstavar, nålhus och i dräktdetaljer. De har ofta omskrivits med en magisk kraft. Tidiga uppteckningar från 1600-talet talar om en begravningssed där den som ska handskas med kroppen bär en kopparring på kläderna tills begravningen är över, för att skydda sig mot onda krafter. Denna sed verkar dessutom förekommit långt in på 1900-talet. De har också använts i helande syfte. Ringar har även använts som visare på trummor. Alltså det föremål som ”hoppade” runt över trumskinnet när man slog på den och på så sätt visade gudarnas vilja. I den av magi omgärdade björnjakten ingick också ringarna i flera sammanhang för att skydda människorna mot björnens krafter. De återfanns på björnspjut och de olika ritualerna kring jakten och den efterföljande ceremonin. Den som är nyfiken kan titta på trailern till filmen ”Björnfesten”. En dramatisering av Ossian Elgströms tavla med samma namn som museets fotograf Staffan Nygren gjort. Ringarna dyker upp överallt! Nu tog sig nog den gode Elgström lite friheter men huvuddelarna i ceremonin finns beskrivna i den etologiska litteraturen.

Det här är en länk till filmen Björnfesten:

http://youtu.be/wEP-x8rXPmw

I vilket av alla dessa syften just dessa bägge ringar använts får vi aldrig veta men det är spännande att fundera lite… De är alltså funna i kåtans bostadsdel (luojddo) där man åt och sov och i övrigt vistades när man var i kåtan. Tänk om det är som i Elgströms tavla att kvinnorna som satt här och spottade genom sina ringar när jägarna kom hem tappade dom? Spännande va?

Vid burken denna vecka
Backman

Läsa mer:

John Molin & Lars Backman. Norrbottens museum rapport 2011:27. Härdar kring Aitik. Arkeologisk slutundersökning av 13 härdar kring Aitikgruvan 2007. Gällivare sn, Lappland. Nbm dnr 132-2007.

Åsa Lindgren & Ronny Smeds. Norrbottens museum rapport. Utvidgning av gruva i Aitik. Arkeologisk utredning etapp I, 2006, Gällivare socken och kommun, Lappland, Norrbottens län. April 2006. Nbm dnr 509-2005 och 391-2006.

Lars Ivar Hansen & Björnar Olsen. Samernas historia fram till 1750.

Sven-Donald Hedman. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD.

Hans Mebius. Bissie. Studier i samisk religionshistoria.