Norrbottens museum har sedan 2006 utfört arkeologiska utredningar och arkeologiska undersökningar varje fältsäsong i området kring Aitikgruvan utanför Gällivare. Dessa jobb har ägt rum eftersom Boliden utökar sin gruvverksamhet i Aitik.Förra veckan utförde Norrbottens museum tillsammans med Västerbottens museum en arkeologisk utredning utanför Aitikgruvan, då Boliden ämnar bygga nytt sandmagasin i anslutning till gruvan. Någon enstaka härd samt ett flertal barktäkter påträffades.

Härdar
En härd är en avgränsad eldplats som enligt Riksantikvarieämbetets definition har anlagts utomhus eller inne i en kåta, hydda eller hus. Idag kan de vara synliga som stenringar i marken, då eldstaden ofta har avgränsats av lagda stenar runt om elden. Genom avgränsningen hindrar man elden från att sprida sig om man eldar inne i en bostad. Ofta kan härdarna idag vara överväxta med mossa och ris och kan därför ibland vara svåra att upptäcka. Härdar kan vara kvadratiska, oregelbundna, ovala, rektangulära och runda.

Barktäkter
En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktent skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

Barkmat – nödmat eller delikatess?
Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt
Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.