Sommaren när (nästan) all planering sket sig!

Arkeologiska fältsäsonger brukar vara svåra att planera i vanliga fall, men den här fältsäsongen har nog varit den rörigaste som jag varit med om…

Ett väldigt omfattande och stort jobb har vi tvingats skjuta på framtiden på grund av juridiska överklaganden. Diverse politiker må sjunga upphandlingens och den fria konkurrensens lov, men det finns baksidor av sådant också. Det tydligaste och allvarligaste är när billigaste budgivaren, med sämsta servicen, får härja fritt inom vårdsektorn. Mindre allvarligt, men ändå ytterst irriterande är när samma fenomen tenderar att breda ut sig inom kulturmiljövården. Fenomenet har inom den arkeologiska sektorn lett till diverse överklaganden av arkeologfirmor som sett sig förfördelade när de inte vunnit upphandlingarna. Dessa överklaganden drar ut på tiden och soppar verkligen till det för alla inblandade aktörer.

I vårt fall har vi den här säsongen ett stort jobb som vi tvingats senarelägga och senarelägga ytterligare ännu mer på grund av ett överklagande som tydligen ska köras igenom alla rättsliga instanser som finns. Snart återstår bara Europadomstolen och Intergalaktiska Rådet. Detta kostar inte den överklagande parten ett enda öre, samtidigt som den part som i läge ett vunnit anbudet tvingas ändra planeringen femtioelva gånger och samtidigt som en tredje part (beställaren av det arkeologiska uppdraget) håller på att bli vansinnig över förseningarna. För beställaren är oftast tiden mer dyrbar än de kronor och ören som det arkeologiska arbetet kostar. Välkommen till den fria marknaden i dess sämsta arkeologiska form…!

Vi har lyckats genomföra några fältarbeten i alla fall, för sådana arkeologiska insatser som varit så små (billiga) att de inte gått ut till upphandling:

Åsa Lindgren har varit projektledare för en utredning i Masugnsbyn-Vittangi under försommaren med Tor-Henrik Buljo, Nils Harnesk och mig som medarbetare. Det arbetet sitter hon och skriver rapport på nu i veckan. Vi hittade bland annat kolbottnar, tjärdalar och fossila åkerytor (hörande till den tiden när masugnen i Masugnsbyn var i drift)

Frida Palmbo har hållit i en arkeologisk förundersökning i Aareavaara och Kolari. En väg skulle breddas och flera kända fornlämningar berördes. Vi hittade mycket begränsat med boplatsmaterial (en kvartskärna) och en härd vid Aareavaara. I härden påträffades en del av en järnnål, vilket gör det troligt att härden hör till de senaste 2500 åren, alltså inte lika gammalt som tidigare boplatser vi undersökt vid Aareavaara. Datering och annan information tror jag att Frida kanske kommer att berätta om senare, när rapporten är klar.

Vi har i år återigen gjort utredningar i Markbygden väster om Piteå med anledningar av vindkraftparken som håller på att byggas där. Frida har hållit i den utredningen. Mer info kommer när rapporten är klar.

Vi ska nu imorgon åka till Laver väster om Älvsbyn, för att göra ett arkeologiskt arbete som ska ingå i en MKB (miljökonsekvensbeskrivning). Boliden Mineral AB ska göra en sådan i samband med att de vill öppna den gamla gruvan i Laver igen. Lars Backman styr upp det hela, med oss andra som medarbetare.

Vi är också inbjudna till att delta i arkeologiska undersökningar i Umeå. Västerbottens museum håller på med en jättegrävning där, och de ropar förtvivlat efter arkeologer som har arbetslivserfarenhet. Vi har lovat att bistå dem med personal, dels för att hjälpa till, men också för att själva förkovra oss i kunskapen som ett samarbete ger. I motsats till konkurrens innebär samarbete ökad kunskap, vilket är själva grunden för arkeologi…

Ett litet P.S. också: Vi har äntligen fått en ny chef för avdelningen för kulturmiljö på Norrbottens museum. Efter att ha ”delat chef” med andra avdelningar i många år så är det med stor lättnad som vi säger välkommen till Sara Hagström Yamamoto!

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Vid tangentbordet idag

/Olof Östlund

Arkeologi vid Aitikgruvan

torsdagen den 30:e september 2010

Norrbottens museum har sedan 2006 utfört arkeologiska utredningar och arkeologiska undersökningar varje fältsäsong i området kring Aitikgruvan utanför Gällivare. Dessa jobb har ägt rum eftersom Boliden utökar sin gruvverksamhet i Aitik.Förra veckan utförde Norrbottens museum tillsammans med Västerbottens museum en arkeologisk utredning utanför Aitikgruvan, då Boliden ämnar bygga nytt sandmagasin i anslutning till gruvan. Någon enstaka härd samt ett flertal barktäkter påträffades.

Härdar
En härd är en avgränsad eldplats som enligt Riksantikvarieämbetets definition har anlagts utomhus eller inne i en kåta, hydda eller hus. Idag kan de vara synliga som stenringar i marken, då eldstaden ofta har avgränsats av lagda stenar runt om elden. Genom avgränsningen hindrar man elden från att sprida sig om man eldar inne i en bostad. Ofta kan härdarna idag vara överväxta med mossa och ris och kan därför ibland vara svåra att upptäcka. Härdar kan vara kvadratiska, oregelbundna, ovala, rektangulära och runda.

Härd, påträffad vid utredning kring Aitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:09. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barktäkter
En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktent skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

 
Barktäkt på högstubbe påträffad vid utredning kringAitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:07. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barkmat – nödmat eller delikatess?
Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt
Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.

Källor:
Östlund, Lars; Bergman, Ingela & Zackrisson, Olle. 2007. Bark – nyttigt och gott. I: Forskning och framsteg nr 5, 2007.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo