Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga

Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.

Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.

Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?

Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.

Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.

Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.

Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida Palmbo
Leif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.

Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!

En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.
Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga

Tipsgranskning sommaren 2022

En återkommande uppgift för arkeologerna på Norrbottens museum är att granska dom tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till museet från privatpersoner runt om i Norrbottens län. Arkeologer runt om i Sverige arbetar inte bara med att gräva utan även med att registrera okända lämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister Fornsök för att dom ska bli kända för allmänheten och lättare skyddade från exploatering. Flera stora inventeringsprojekt har skett i Sverige men Norrbotten är inte komplett inventerat av arkeologer så tipsen är viktiga och gör att vi gemensamt fyller Fornsök med lämningar som speglar Norrbottens historia. 

Tipsgranskning har varit ett tema här i bloggen tidigare. Arkeolog Frida Palmbo har skrivit om ”2019 års tipsgranskning”. Där går Frida igenom tipsresan 2019 genom länet med många fina bilder på en stor mångfald av lämningar.

Detta blogginlägg kommer istället för att återskapa Fridas inlägg fokusera på att ni ska få följa med på vissa fall från tipsgranskningen 2022 med tillhörande förarbete med kartor och fotografier. Alla lämningar är ännu inte publicerade. Men de som är publicerade har länkar på lämningsnumret.

I år har vi granskat tips i Piteå, Råneå, Älvsbyn, Harads/Edefors, Vidsel, och Jokkmokk.

Följ nu med på några tips

Prästgården i Öjebyn
Vi började säsongen i Öjebyn kyrkstad för att besöka platsen för den gamla prästgården. När det kommer till prästgården så finns byggnader kvar och ligger intill Öjebyn kyrka men flyttades till sin nuvarande plats i slutet på 70-talet. Platsen där prästgården stod är dock idag ett grönområde, ca 200 m Nordöst om kyrkan och används idag bland annat som uppläggningsyta för arbetsmaterial vilket går att se på bilden nedan. Tipsaren är en entusiast av lokalhistoria i trakten och var intresserad över platsen för den gamla prästgården och dess historia. Vi på museet blev fundersamma över varför detta inte var registrerat som en lämning i Fornsök och valde att besöka platsen för att se om det fanns några lämningar kvar att registrera och därmed skydda.

Karta över Öjebyn kyrkstad, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.

På kontoret är första steget en genomgång av gammalt kartmaterial från lantmäteriet som finns tillgängligt på deras hemsida för alla intresserade. Där kunde prästgårdens långa historia på platsen bekräftas på en storskifteskarta från 1781. Lägg märke till vägarna och kyrkans liknelser då till idag.

Historisk karta över Öjebyn kyrkstad, 1781. Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Storskifte: Norrbottens län, Piteå kommun. Aktbeteckning: 25-ptj-104,
Datum: 1781-01-21
, sida 6.

Andra steget är att kolla museets egna arkiv där det gick att hitta en plankarta från 1940 som kunde visa på byggnadernas placering innan de flyttades. Detta för att få en uppfattning var vi skulle söka när vi besökte platsen.

Arkiv: Norrbottens museum. Kart typ: Plankarta/ritning Kartor Piteå socken, Öjebyn Kyrkstad plankarta. K52. Rektifierad över Ortofoto i ArcGIS.

Tredje steget blir ett besök av platsen. Med hjälp av ritningen kunde vi lokalisera två husgrunder på platsen samt jordkällaren i Norr.
Prästgården går nu att se i Fornsök, som en Bytomt/gårdstomt med lämningsnumret L2022:2889, och statusen fornlämning baserat på dess ursprung före 1850. Statusen som fornlämning kommer med Kulturmiljölagens bästa skydd. Nu kommer inte platsen att få täckas över av arbetsmaterial utan tillstånd från Norrbottens länsstyrelse och om någon form av exploatering ska ske på grönområdet så kan en arkeologisk undersökning att behöva göras innan byggnationer eller annat.

Prästgård, L2022:2889 Bytomt/gårdstomt. Foto tagen från jordkällaren. På bild syns arkeologer (från vänster till höger), Frida Palmbo, Åsa Lindgren, Ida Mattsson, Lars Backman och hunden Aaro. Foto: Hanna Larsson och Emma Boman. © Norrbottens museum.

Fliggbergskojan vid Flarkån
På väg upp mot Jokkmokk för att granska fler tips så stannade vi till på ett litet tips om gropar intill Flarkån, 1 mil Nordöst från Harads. Detta lilla besök är ett bra exempel på hur ibland ett tips kan leda till något annat.

Karta över Harads och Flarkån, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet, CC BY 4.0.

När vi hanterar gropar, vallar eller andra markavvikelser så använder vi höjddata för att se dessa avvikelser. Beroende på vilken upplösning höjddatan är skapad i så går det att se påverkan i markytan. Vid undersökningen av höjddatan, vilket också finns tillgänglig för allmänheten på både lantmäteriets hemsida och Fornsök, upptäcktes en tjärdal i sluttningen ner mot Flarkån.

Karta av höjddata över Fliggbergskojan, skapad i ArcGIS. © Lantmäteriet Medgivande I2018/00067.

Vid dom förberedande kartstudierna vi gjorde så kunde vi se att en Fliggbergskojan en gång funnits på platsen in på 1950-talet. Kartan visar på två byggnader och en stig ner mot tjärdalen.

Ekonomisk karta över Sverige, Murjek, Fliggberget.
Rikets allmänna kartverks arkiv: Fliggberget, 26K0h51, 1951.

På plats kunde vi avfärda groparna. Dom visade sig inte vara någon forn- eller kulturlämningar. Men Fliggbergskojan kunde vi hitta och registrera i Fornsök som ett Område med skogsbrukslämningar med numret L2022:6079. Den är ännu inte publicerad men det kommer ske inom kort. Vi kunde hitta tjärdalen och en av byggnaderna som liknar någon typ av förrådsbyggnad. Men enbart plåtskrot och sängramar av järn kunde vi hitta efter en möjlig bostad. Nedan kommer några bilder från besöket.  

Husgrund inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Tjärdal inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Sängar inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.  © Norrbottens museum.

Tips i Jokkmokk
Efter besöket i Harads bar det vidare mot Jokkmokk. Många forn- och kulturlämningar är inte synliga på kartor eller i höjddatan och vi är helt beroende av tips för att hitta och registrera dessa lämningar.

Härdar och barktäkter besöktes på vägen mot Kvikkjokk mellan Randijaur och Tjåmåtis och hade kanske aldrig påträffats om vi inte fick koordinater från Länsstyrelsens Naturvärdesinventeringar i området. Speciellt dessa typer av ”osynliga” lämningar är väldigt sårbara för exploatering i skogen.

Barktäkt L2022:6088, Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Härd L2022:6086. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.

Och med detta tackar jag för mig. Ut i skogarna, upp på fjället, ta foton, samla in koordinater och kontakta oss på museet. Inget tips är för litet eller utanför vårat intresse. Så tveka inte att skicka in underliga saker som hittas i naturen, städerna eller byarna.

Vid tangentbordet:
Sebastian Lundkvist
Arkeolog