Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida

Järnvägsutredning norr om Pajala: Mygg och fornlämningar!

lördagen den 19:e juni 2010

Det är nu lördag efter första veckan för järnvägsutredningen i Pajala. Det är inte alltid som det finns energi och kraft att skriva blogginlägg mitt under arbetsveckan, så jag skriver nu istället. Det under den här veckan varit mycket promenader över våtmarker och videsnår i sällskap med blodtörstiga svärmar av mygg. Kvällsvilan behövs när man kommer tillbaka till boendet, och vi gör bara det nödvändigaste som att ladda upp GPS:er, handdatorer och kameror för morgondagen. Sängläge intas som regel nästan direkt efter middag och dusch.Vi har varit fyra arkeologer (Carina, Frida, Nils och Olof) från Norrbottens museum som jobbat med en arkeologisk utredning norr om Pajala, med anledning av den järnväg som planeras för gruvverksamheten kring Kaunisvaara. Det är en järnvägssträckning på ungefär två mil som vi har fått i uppdrag att söka igenom delar av. Det är länsstyrelsen som har pekat ut vilka områden i järnvägskorridoren som måste utredas arkeologiskt. Tanken är alltså att vi ska försöka hitta alla fornlämningar och kulturlämningar som finns i inom dessa områden. Till vår hjälp i sökandet har vi haft jordsonder för att kunna ”se” under vegetationen. Jordsonden är ett järnrör som är slitsat på en sida, och med den kan vi ta upp jordprover som visar om människor påverkat marken. Vi kan till exempel se om det finns kol och rödbränd sand under mossa och lavar i en stenkrets och därmed slå fast om det rör sig om en härd (en eldstad).

Påträffad härd i utredningsområdet. Käppen med det krokiga handtaget som står i härden är jordsonden. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museumVegetationen kan vara ett problem vid utredningar. Det har varit särskilt tydligt den här veckan. Området där järnvägen planeras är rikt på myrar och även områdena mellan myrarna är fuktiga med riklig undervegetation, vilket gör det svårt att se eventuella lämningar. Extra tydligt blir det där vegetationen inte finns kvar. Vi har nämligen hittat en boplats av stenålderskaraktär, med ett fåtal brända ben och avslag i kvarts och kvartsit. Den påträffades i markberedningsspår på ett hygge, och det fanns inga lämningar på boplatsen som hade synts ovanför vegetationen om mossa och lingonris varit kvar. Vi hade förmodligen aldrig hittat den om inte hygget hade varit markberett. Det är ett dilemma för oss arkeologer att skogsbruket ibland förstör kända fornlämningar (när skogsbruket utförs oförsiktigt), samtidigt som markberedning gör att vi kan hitta tidigare okända lämningar.

Ibland blir det nödvändigt att komma nära marken. Här har vi hittat indikationer på en boplats i markskadorna efter markberedningen. Foto Carina Bennerhag © Norrbottens museumI övrigt har vi den här veckan också påträffat några ”husgrunder från historisk tid”. Enkelt sagt kan man säga att historisk tid är den tid som vi har haft skriftliga källor. I det här fallet är husgrunderna nog inte äldre än 100 år, men vi registrerar dem ändå för framtiden.

Det ska bli spännande att se om vi hittar någonting under nästa vecka.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund