Besynnerliga krigsfynd i Norrbotten

Det är rent besynnerligt vilka märkliga rester av andra världskriget som kan dyka upp även i Norrbotten – en del av Europa där inga större strider utkämpades under kriget. Men vad menar jag med ”inga större strider”? Det förekom väl inte några strider alls? Jo, det gjorde det. Vår historia är inte så odramatisk som många ännu tror.

Den första striden inom Norrbottens län under andra världskriget utspelade sig kring Vassijaure järnvägsstation den 20 maj 1940, då det svenska pansartåget ”Kiruna” stod vid stationsbyggnaden och med kulspruteeld ville markera för ett tyskt flygplan att det var flera kilometer inne i svenskt luftrum. Den tyska flygplansbesättningen nöjde sig inte med att fatta vinken och bege sig bort från svenskt område. De valde att skjuta tillbaka på pansartåget, varvid en värnpliktig från Piteå, Sven Sjöberg, sårades dödligt av det tyska planets eld. Nästa år, 2020, blir det exakt 80 år sedan denna händelse som påverkade många av Sjöbergs kamrater och anhöriga, liksom många Kirunabor, som såg Sjöbergs kista föras runt på Kirunas gator. Jag beskrev denna händelse närmare i min bok Tyskar och allierade i Sverige, som första gången utkom 2011 och sedan dess getts ut i en utökad pocketupplaga.

Några veckor efter Sven Sjöbergs död stred tyska och norska soldater flera gånger på norrbottnisk mark. Det var gränsröset 267A som var den gemensamma nämnaren för dessa markstrider med främst gevär och handgranater. Fysiska lämningar från striderna, inklusive en sprängd tysk stålhjälm, tyder på att någon eller några soldater dog på svensk mark. Dessa lämningar dokumenterades av undertecknad och några vänner för tiotalet år sedan och finns med i min bok Jan och Nordens frihet.

BkiNbild1

Del av tysk hjälm funnen i Norrbottens län nära gränsröse 267A. Överlämnades senare till Abisko gränsförsvarsmuseum. FOTO: Lars Gyllenhaal

På senare år har jag fått så många fina tips från läsare och föredragspublik att jag nu har material till en ny bok om Sverige under andra världskriget med fokus på främmande makters besök. Boken kommer att kunna läsas först i höst men här kommer några glimtar ur den, med norrbottniska kopplingar.

När jag av en trovärdig person fick ett tips om en man i Piteå som hittat en träkista med tyska dokument från andra världskriget – ja, då spetsade jag öronen och tog kontakt med mannen ifråga. Det visade sig att han inte bara kunde ge en detaljerad skildring av hur han fann kistan, i havet vid krigsslutet när han tjänstgjorde i svenska flottan. Han kunde även visa upp många av de dokument som han hittat. Han har tagit väl hand om dem – de är fullt användbara för vidare forskning. Det visar sig att en del handlar om olika tyska soldaters tjänstgöring och en del om var man begravt olika soldater. Särskilt tack vare de senare dokumenten kanske det blir möjligt att lösa en del gåtor kring de många, många soldater som ännu är försvunna.

BkiNbild2

Tysk ”Soldbuch”, en tysk soldats ID-dokument, som hamnade i Piteå genom fyndet av en flytande träkista från ett förlist tyskt fartyg. FOTO: Lars Gyllenhaal

Ibland händer det att man letar efter en viss sak men finner något helt annat, som är mycket intressantare. Så var det när jag rätt nyligen ringde upp en farbror utanför Kalix som sades ha två brittiska pansarfordon som jag eventuellt hade hittat bilder av tagna under kriget. Personen ifråga hade just sålt fordonen. Men så frågade han mig om jag var intresserad av en liten amerikansk bandvagn – som han hade kvar. Han beskrev den och jag tänkte att detta inte kunde vara möjligt. Det var bara att fara dit och kontrollera. Sagt och gjort. Farbrorn hade rätt, det var en T-24, som tillverkats för att USA skulle få en bandvagn som kunde fällas med fallskärm, i första hand över Norge 1942 eller 1943. Denna Norge-operation blev inte av, men drygt tusen T-24 hann tillverkas.

BkiNbild3

Undertecknad med en amerikansk fallskärmsbandvagn av typen T-24 som i flera år stått i en lada utanför Kalix. FOTO: Mika Kulju

De få T-24:or som bevarats – kan det vara några tiotal totalt – har inte alltid de stora hållarna för fallskärmarna kvar. Men det visade sig denna ha, liksom en mängd andra intressanta originaldetaljer. Jag har aldrig tidigare varit nära en sådan här vagn och undrar om det finns en enda utställd i Europa? Men i en lada utanför Kalix bevaras i alla fall en.

Stig Eriksson i Luleå gjorde ett ännu ovanligare fynd när han var ute och plockade hjortron på en myr mellan Haparanda och Boden. En välbevarad och över en meter lång tomhylsa. Ville jag titta på den stora tomhylsan? Stig lät mig komma in i hans garage och jag insåg då att den inte bara var stor. Dimensionerna var abnorma: 122 centimeters längd och en kaliber på 28 centimeter (egentligen lite större men enligt tyskt synsätt ändå klassad som 28 cm). Stig gissade att den var tysk, men var inte helt säker. Efter en del granskning lyckades jag dock hitta en tysk örnstämpel.

Efter att ha blivit fascinerad av besten och tagit alla mått kunde jag fara hem och börja diskutera över nätet med norska och tyska vänner. Det blev mycket diskuterande men nu är jag mer säker: tomhylsan kommer sannolikt från en av slagskeppet Gneisenaus kanoner, som också hänger ihop med världshistoriens näst mest vansinniga stridsvagnsprojekt. Om hur tomhylsan kan ha färdats från Norge till en hjortronmyr intill järnvägen mellan Haparanda och Boden? Det och mycket annat får du läsa om i uppföljaren till Tyskar och allierade i Sverige. Den ska som sagt vara klar i höst. Men så mycket kan jag berätta att den enorma tomhylsan numera är i säkert förvar hos Norrbottens museum.

BkiNbild4

Denna tyska tomhylsa hittades under hjortronplockning i Norrbotten och hänger ihop med ett av Hitlers mest vansinniga ”mirakelvapen”. FOTO: Lars Gyllenhaal

 

/Lars Gyllenhaal

Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avslag av kvartsit från Raä 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum)

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Rapportens framsida