Norrbottens museum har under ett flertal år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Markbygden är ett glest befolkat skogsområde i inre delen av Piteå kommun. Sommaren 2020 genomförde vi den senaste (sista?) arkeologiska utredningen i Markbygden, och för mig motsvarar den tiden den värsta myggsommaren som jag någonsin upplevt sedan jag började arbeta som arkeolog i Norrbotten. Mygg i kombination med 30-gradig värme, blöta myrvandringar och snåriga skogar bidrog kanske inte till den roligaste fältupplevelsen – men arbetet resulterade i lämningar som vittnar om människors hårda liv i området. När snön nu yr utomhus här i Luleå och med myggen på behörigt avstånd (endast svagt surrande i minnet), så blickar vi tillbaka till Markbyden.
Nybyggeskolonisationen i Markbygden
Den svenska staten uppmuntrade till nybyggeskolonisation i Norrland under 1700-talet. I Markbygden kom kolonisationen igång på allvar först en bit in på 1800-talet. Nybyggen kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och som en motprestation skulle en gård byggas upp och ett antal hektar mark skulle brytas och odlas upp. I Markbygden blev denna insats tung, på grund av det mycket kuperade och uppbrutna landskapet. Detta medförde att tegarna blev små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis. De hade kor, får, getter och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsbete blev viktigt för att kunna förse boskapen med foder. Skogen blev en mycket viktig resurs som gjorde att nybyggarna överlevde i Markbygden. Efter den skattefria tiden övergavs många nybyggen, eller togs över av någon annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.
Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen igång i och med 1824 års avvittringsstadga och pågick därefter i 100 år. 1824 års avvittringsstadga hade till syfte att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt även en mindre del till försäljning. I samband med 1800-talets befolkningstillväxt ökade befolkningen även i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för dels fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för nyodling. Gårdarna lokaliserades ofta på torra höjdlägen, s.k lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningar. Många av bynamnen i Markbygden har dessutom slutleden –liden, som exempelvis Hästliden och Björkliden.
Koloniseringen och uppodlingen i Markbygden innebar att samerna trängdes undan. De hade tidigare haft sin utkomst vid de många fiskrika träsken i området. När marken i Markbygden började brytas och svedjebrännas ledde detta tillsammans med ökad beskattning av jakt- och fiskeresurserna, till ökad konkurrens om markerna mellan samer och nybyggare. Vid Gråträsk drogs lappmarksgränsen i en böj runt sjön, så att nybyggarna stängde samerna ute från fisket. Efter tvistemål beslutade dock landshövdingen att samerna hade rätt till fisket där sjön gränsade mot allmänning.
Krononybyggena som etablerats på den avvittrade marken ersattes så småningom med kolonat och kronotorp på arrenderad mark. Kronotorp började upplåtas från 1890-talet. I Markbygden blev de vanliga i början av 1900-talet. Bostadshusen byggdes enligt en fastställd norm och kronotorparen fick ett mindre bidrag för detta. Placeringen av kronotorpen bestämdes framförallt av närheten till skogen, som var arbetsplatsen, än av närheten till odlingsbar jord. Därför låg ofta kronotorpen långt bort från övrig bebyggelse. 1916 tillkom kolonaten, i och med att en statlig kommitté bildades för att påskynda kolonisationen av kronans skogar i Norrland. Vare sig kolonaten eller kronotorpen blev särskilt långlivade. För människorna som bodde i kronotorpen och kolonaten var de ekonomiska förhållandena svåra, och utflyttningen blev ett faktum när det så småningom blev möjligt att få arbete i industrier på större orter.
Övergivna bebyggelselämningar
Som en del i de arkeologiska utredningar som Norrbottens museum har genomfört i Markbygden har vi återbesökt ett antal övergivna gårdslämningar. En av dessa är nybygget Flötuträsk. Flötuträsk omnämns i 1876 års jordebok och åtnjuter enligt avvittringsutslag den 19 oktober 1864 28 frihetsår räknat från år 1858. Namnet Flötuträsk är oklart, men ordet flötu skulle kunna tolkas som flat/plan terrängformation. Sjön Flötuträsket ligger i ett stort myrområde som är omgiven av höjder. Betydelsen skulle därmed kunna vara sjön på flatan.
Gårdslämningen Högaskog räknade 36 frihetsår från 19 oktober 1864, enligt avvittringsutslag. Högaskog beboddes från 1863 av Lars Gustav Nickusson-Hedman, född 1824 i Skellefteå församling, med familj. De flyttade från gården under mitten av 1880-talet, varpå gården togs över av Jakob Vesterberg, f. 1851 i Gammelträsk, med sin hustru Margareta Katarina, f. 1854.
Bastatjärn beboddes enligt uppgifter av banvaktaren Karl August Eriksson, född 1867 i Värmland, från tiden före sekelskiftet, tillsammans med sin hustru Maria Sofia Bolander, f. 1867. Sist boende på gården var Erik Sundkvist, född 1908 och Sally Holmberg, född 1910.
I 1800 års mantalslängd för Piteå socken framgår det att Nils Jonsson står som ensam nybyggare av Svanträsket tillsammans med sin hustru och två söner. I materialet från avvittringen i Björkliden år 1864 framgår det att Nils Jonsson från Arvidsjaur i Piteå lappmark ansökt om och fått beviljat skattefrihet från Kronan för ett krononybygge i området kring Svanaträsket den 23 oktober 1799, och han blir därmed den förste nybyggaren på platsen. I mantalslängden för år 1814 framgår det dock att tre familjer (Jonsson, Lundström och Persson) bodde i Svanaträsket och därmed sannolikt delade på nybygget. Dels är det Nils Jonssons son, Jon Jonsson, som efter faderns död 1803 får ta emot beskedet tillsammans med sin hustru att de 15 frihetsåren är till ända. Samma besked får Fredric Lundström med hustrun Lisa, vilket innebär att de också fick skattefrihet för nybygge vid Svanaträsket år 1799, även om detta inte framgår i 1800-års mantalslängd. Slutligen får Abram Persson 15 års skattefrihet med start år 1814, tillsammans med hustrun Carin och dottern Brita. Jon Nilsson med familj flyttade från Svanaträsket till Björkliden omkring år 1820, och blir den förste nybyggaren i Björkliden. Enligt traditionen var det så frostlänt vid Svanaträsket, att när korna som gick på bete ute i skogen inte kom hem hittades de vid Björkliden, som då var obebodd. Traditionen berättar också att det var 10 grader varmare på Björkliden än i Långträsk. Mellan åren 1815-1820 beboddes Svanaträsket av Jon Ersson med familj, som sedan flyttade till Ersträsk. De var troligen de sista som bodde i Svanaträsk. Uppgifterna om vilka som har bebott nybygget Svanaträsk är något skiftande, men klart är att gårdslämningen har anor från 1799/1800, och klassas därför som fornlämning. I närområdet finns också fossila åkermarker med röjningsrösen. Gårdstomten vid Svanaträsket vittnar tillsammans med de fossila åkermarkerna och röjningsrösena om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde under 1800- och 1900-talet.
Cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Vid vårt arbete i Markbygden registrerade vi även en del av en cykelstig som anlades mellan Ersträsk och Flötuträsk under början av 1940-talet. I ett yttrande om cykelstigen, signerat 7 juni 1943, framgår det att cykelstigen tillsammans med bilväg till Flötuberget skulle utgöra en samfärdsled mellan de båda byarna Ersträsk och Flötuträsk. Denna led var mycket efterlängtad av traktens folk och bedömdes även få stor betydelse för skötseln av revirets skogar på ca 1500 hektar, som innan cykelvägens anläggande saknade vägförbindelse. Cykelstigen bedömdes få mycket stor betydelse för förflyttning av arbetare vid skogsarbete, som exempelvis stämplingar, hyggesrensningar samt för att underlätta kolningen i området. Dessutom skulle cykelstigen bidra till att upprätthålla en effektiv jaktbevakning. Cykelstigen bedömdes också få stor betydelse vid skogseldning, dels som transportväg för brandmanskapet men även som eventuell brandgata inom dessa stora och i övrigt väglösa skogsmarker. Cykelstigen beräknades år 1943 bli 7561 m lång och 1 m bred, till en kostnad av 13 700 kr. Detta motsvarar 1,81 kr/meter väg. I dagens penningvärde motsvarar detta en kostnad av 287 058, 72 kr, vilket blir 37,93 kr/meter väg (SCB:s prisomräknare mellan åren 1943 och 2020). Ägarna till hemmanen Ersträsk nr 1 och 2 gav sitt medgivande till att cykelvägen samt att erforderlig mark till vägbana, mötesplatser, vändplatser och diken fick anläggas avgiftsfritt på deras mark. Därtill fick behövligt arbetsmaterial i form av sten, jord, sand, grus, byggnadsvirke till rustbäddar och trätrummor samt ris till risbäddar tas från deras mark. Som ersättning fick dock markägaren de träd som röjdes för själva cykelvägen. I ett protokoll från 29 juli 1944 framgår det att vägen upp till brandtornet på Stor-Flötuberget också kom att utgöras av cykelväg, då lutningsförhållandet bedömdes för brant för att anlägga en bilväg. Cykelstigen upp på Stor-Flötuberget beräknades kosta 2700 kr, vilket motsvarar 56 815,38 kr (SCB:s prisomräknare mellan åren 1944 och 2020).
Cykelstigsutbyggnaden i Sverige var en omfattande statlig verksamhet som pågick under 1930-1950-talet, för att förbättra kommunikationen för skogsarbetare och befolkningen som levde och arbetade i glesbygden samt för att underlätta släckning av skogsbränder. Norrbotten var det län som hade störst behov av kommunikationer, mycket på grund av brist på vägförbindelser i övrigt. Den största utbyggnaden av cykelstigar i Sverige skedde därför i Norrbotten. Anna-Maria Rautio har i sitt examensarbete om cykelstigsutbyggnaden i Norrland visat på att anläggandet av cykelstigarna var ett hårt och noggrant kontrollerat arbete, vilket också framgår av arbetsbeskrivningen för cykelstigar som erhållits från Riksarkivets arkivmaterial. Respektive moment av arbetet finns beskrivet, i allt från röjning av träd och buskar, stubbrytning, markavtäckning, stenborttagande, terrasseringsarbeten samt hur cykelstigen skulle anläggas beroende på markens beskaffenhet. Cykelstigarna har ibland kallats för ”svältsnören” på grund av att de som arbetade med stigarnas anläggande tjänade så dåligt att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Detta verkar dock inte ha varit gällande överallt i Norrland, vilket Rautios arbete också pekar på. Innan cykelstigarna fanns skedde huggningen under vintern, men med förbättrade kommunikationsvägar blev det möjligt att arbeta i skogen året om och förbättrade därmed inkomstmöjligheterna. Därtill kunde befolkningen i olika byar lättare umgås med varandra, så cykelstigarna bidrog även till att öppna upp mer isolerade platser. Trots att cykelstigarnas historia inte blev särskild långvarig, genom att cykeln så småningom ersattes av bilen, har de satt sina spår i landskapet och berättar om ett samhälles utveckling och historia.
I samband med Norrbottens museums årliga tipsgranskning förra året, så registrerades resten av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Den delen ingick inte i det område som utreddes vid den senaste arkeologiska utredningen i Markbygden 2020, vilket medförde att vi inte hade möjlighet att registrera hela sträckan av cykelstigen vid det tillfället.
Med myggen på behörigt avstånd så kan jag nu känna av den vemodskänsla jag vanligen får när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över de människor som en gång byggde sitt hem, stenröjde ytor för odling och kämpade för sin överlevnad, och hur det kom på sig att platsen en gång övergavs. Fältsäsongen 2022 närmar sig sakta men säkert, och det blir spännande att se vilka övergivna platser jag får besöka i år.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Källor
Domänverket Piteå revir F1:19, F1:9, Kgl Domänstyrelsen skogsbyrån I-II F16a:21, Riksarkivet (handlingar om Flötuträsk).
Domänverket Piteå revir/vol F IV:2 samt xyzvol xyz, Riksarkivet (handlingar rörande cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Bergman, Rune (1998). Byarna och torpen i Kolerområdet. Piteå.
Lantmäteriets historiska kartor
Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Västerbottens län, SE/RA/55203/55203.29/110(1800), bildid:A0001869_00182, sida 342. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001869_00182#?c=&m=&s=&cv=181&xywh=91%2C1545%2C3596%2C2529
Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Norrbottens län 1810-1820, SE/RA/55203/55203.30/5(1814), bildid: A0001741_00068, sida 138. Tillgänglig på internet (2020-11-27).
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001741_00068#?c=&m=&s=&cv=67&xywh=1175%2C875%2C1429%2C1045
Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.
Pellijeff, Gunnar (1988). Ortnamnen i Norrbottens län D. 11 Piteå kommun, A Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.
Rautio, Anna-Maria (2010). De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet. Examensarbete i biologi, Skogligt magisterprogram/Jägmästarprogrammet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.
Sjölund, Lilian (2019). Björkliden – Byn, gårdarna och människorna. Släktforskning, en introduktion, Uppgift 2. Mittuniversitetet.
Läs gärna tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden 2020