En bäck som Bob Beamon inte kunnat hoppa över

Med anledning av att vi sedan några månader tillbaka har en ny avdelningschef (Sara Hagström Yamamoto), vill jag berätta en historia som visar att hon är en i gänget. Detta berättar jag med hennes godkännande och goda minne. Bara så att ni vet.

Det här hände när vi gjorde en arkeologisk utredning vid Aitik för några år sedan. Det borde ha varit 2006. Sara, Frida Palmbo och jag följdes åt när vi sökte efter fornlämningar på en plats där gruvan skulle utvidgas. Vi hade på morgonen bestämt vilken rutt vi skulle gå den dagen och vilket område vi skulle söka av. På ortofotot (satelitfoto/flygfoto) och karta verkade området vara ganska varierande, där fanns höjder som verkade bestå av tallskogar med sandmark, och där fanns myrstråk. Vi  kunde också se att vi skulle bli tvugna att korsa ett vattendrag, en bäck. Den verkade ganska bred. ”Vi får se när vi kommer dit”, tyckte jag. ”Vi kanske kan springa och hoppa över”. Om Bob Beamon kunde hoppa 8.90 i längdhopp borde vi väl kunna hoppa 3-4 meter? Jag hade fel. De sista hundratalet meter innan vi kom till bäcken bestod av enorma grästuvor, 30-40 cm höga, med sumpmark emellan. Grästuvorna var ungefär så stora att man kunde sätta en fot på dem och de svajade ordentligt när man klev på dem. Det var inte möjligt att springa på dem. Ännu mindre möjligt att använda dem som ansatsbana till idrottsprestationer.

Vi gick längs med ett viltstängsel (av ståltrådsnät-typ) och kom efter en lång och mödosam vandring fram till bäcken. Den var bred och vattnet djupt och strömt eftersom det regnat ganska mycket den hösten. Vattnet kändes kallt. Jag tror att jag eller Sara gjorde ett försök att klättra över bäcken genom att använda viltstängslet som bro, men när det började rotera så att man hamnade hängande på undersidan så avbröt vi. ”Nej det här går inte, ska vi vända?” ”Det kan vi inte”, sa Sara, ”jag har redan kastat över sonden över bäcken”. Det avgjorde saken, vi kunde ju inte överge Saras jordsond. Den kostade ju massor. Säkert mer än hundra kronor. Samtidigt kändes det alltför långt att gå tillbaka genom den vattensjuka terrängen. Alltså måste vi hitta en lösning.

Vi tittade oss omkring och såg så, på andra sidan viltstängslet, en stock som låg över bäcken. Inte den bästa lösningen, men trots allt möjlig. Stocken var halkig och regnblöt. Att balansera gående på den var uteslutet. Det fick bli en krypande variant istället. Även detta var obehagligt eftersom känslan var som att sitta på en såpad stock. Dessutom fanns det grenar på den som helt klart gjorde mig nervös. Det finns ju detaljer där nere i trakten av grenen (down south som amerikanerna säger) som man inte vill skada. Men för att avsluta det hela: Övergången gick bra, ingen skadade sig och ingen föll i vattnet. Vi hittade också en del lämningar på andra sidan, så det var värt besväret: En en eller ett par härdar litet längre bort och en jordsond närmast bäcken, om jag inte minns fel.

Detta var alltså innan Sara fick ansvar för säkerhet och arbetsmiljö på vår avdelning. Men ni ska veta att hon innerst inne tänker precis som vi. Hon är också ”mentalt yrkesskadad”.

Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sara är halvägs över och Olof står och gruvar sig. Foto: Frida Palmbo Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sara är halvägs över bäcken och Olof står och gruvar sig. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Om andra arkeologiska ”yrkesskador” finns att läsa på ett tidigare bloginlägg: http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/

Vid tangentbordet denna gång: /Olof Östlund

 

Vad en byggnad berättar…

Hej alla!

Detta inlägg har inget speciellt tema, utan genom några nedkliv bland länets byggnader ges en kort presentation vad som komma skall när ni numera även får följa med en bebyggelseantikvaries dagliga verksamhet i länet!

Jag tänkte börja med några stopp från sommarens semesterresa genom länet, från söder till norr, Arvidsjaur till Kiruna. Jag reste ensam vilket gjorde att jag själv kunde välja vart jag ville stanna. Och stannade gjorde jag! Det tar lång tid att åka bil med en bebyggelseantikvarie: stopp, backa, vilken intressant byggnad!

Första stoppet blev för rundvandring bland härbren och kåtor i lappstaden i Arvidsjaur, en välbevarad samisk kyrkstad och ett av länets byggnadsminnen, och just kyrkstäder och andra mötesplatser kommer jag ha anledning att återkomma till senare under året.

I Arvidsjaur, en av 16 bevarade kyrkstäder i landet, det har funnits runt 70

i Arvidsjaur, en av 16 bevarade kyrkstäder i landet, det har funnits runt 70

Andra stoppet blev i farfars barndomshem i en by strax norr om Arvidsjaur. Här bodde på 1930-talet 11 syskon, idag bor de fyra stycken i huset där dessutom en övervåning tillkommit. Till gårdsmiljön hör även en ladugård som under kriget delvis byggdes om för att vara förläggning åt finska flyktingbarn. Så många levnadsöden hus förvaltar!

Bilfärden fortsatte och jag lämnade vägen norrut för en avstickare till Suddesjaur för att se farmors barndomshem. Som så många andra hus idag ligger öde, i en bygd som under1950-talet var full av liv men där nu enbart ett fåtal bor kvar. Vad kommer att hända med dessa byggnader? Farmor hade nära till skolan, ett rum på nedervåningen användes nämligen som skolsal! Även om denna funktion försvann under 1940-50talet så är spåren inte borta, utan det går att utläsa historien i byggnaden själv. Fönstren i ”salen” som rummet kallades är nämligen större här än byggnadens övriga fönster.

stugan i Suddesjaur, där de två fönstren till vänster är större än det högra

stugan i Suddesjaur, lägg märke till att de två fönstren till vänster är större än det högra

Vidare norr, förbi Gällivare och in i Malmberget för att titta på den instängslade bebyggelsen, som Norrbottens museum dokumenterade inför rivning/flytt under 2009. I Malmberget ligger även en kyrka, Allgonakyrkan från 1944, som trettio år efter sin tillkomst flyttades till en ny plats eftersom den då hade hamnat inom rasriksområdet.

En byggnad kan tillskrivas flera olika värden och ju äldre byggnad, desto troligare att den anses ha ett värde, då på grund av sin ålder. Det speciella med åldersvärdet är att det uppenbarar sig direkt vid första anblicken, vilket kan avläsas av alla och väcker känslor. Det är dock inte enbart detta värde som är betydelsefullt vilket flytten av en då enbart trettio år gammal kyrka berättar om.

Allgonakyrkan i Malmberget, kyrkor kommer behandlas i inläggen

Allgonakyrkan i Malmberget, kyrkor kommer behandlas i inläggen

Flytt av byggnader, och dokumentation av byggnader, är särskilt aktuellt nu under år 2013. Norrbottens museum har fått i uppdrag att dokumentera byggnader i Kiruna vilket kommer att ske under barmarksperioden. Jag kommer att berätta mer om detta vid ett senare tillfälle. Den 4 mars får ni förresten markera i almanackan, för då tas ett viktigt kliv i Kirunas historia när det vinnande arkitekturförslaget för ny stadsplan presenteras.

Om huset i Suddesjaur var ändamålsenligt byggd för sin funktion så är det tvärt om med första turistbyggnaden vid Kebnekaise fjällstation, idag kallad ”gammelstugan”.
För tillbaka till sommarresan så var slutdestinationen Kebnekaise fjällstation. Första gången jag kom dit var till stationens 100års jubileum 2008. 1908 var fjällturismen ny, och man visste inte riktigt hur man skulle bygga. Därför vändes blicken mot Alpernas turiststugor och gammelstugan uppfördes likt dessa i sten. I Alperna fungerade det som så att stenarna värmdes av den gassande solen under dagen vilket höll stugan varm om natten. Problemet var bara att klimatet här var annorlunda. Stenarna hann inte värmas upp utan istället fungerade byggnaden som ett kylskåp under natten. Några år senare byggdes därför en övervåning av trä…

platsens förutsättningar är viktiga. här gammelstugan vid kebnekasie fjällstation närmast i bild. nedervåningen i sten uppförd 1908 men snart tillkom övervåningen, i trä

platsens förutsättningar är viktiga. här gammelstugan vid kebnekasie fjällstation närmast i bild. nedervåningen i sten uppförd 1908 men snart tillkom övervåningen, i trä

Byggnader är levande dokument från sin tid och har så mycket att berätta om, det är en av anledningarna till att jag jobbar med att bevara dem. Följ med in i Norrbottens läns byggda historia!

För första gången vid pennan: Clara Nyström