Hur vi påverkar forntiden och hur forntiden påverkar oss

Hej
Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museums kulturmiljöblogg den här veckan heter Therese Ekholm och är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet. Jag ska berätta om mitt forskningsämne som behandlar den tidigaste bosättningsfasen i Norrland efter istiden, mellanstenåldern 8000-4000 f.Kr., eller mesolitikum som perioden kallas, då människor fortfarande var jägare/samlare och ännu inte bofasta.

Som arkeolog är det bra att specialisera sig på något inom arkeologin och mitt område är osteologi (läran om ben). Jag analyserar benmaterial som kommer fram vid utgrävningar och kan få fram, med hjälp av referensmaterial, om benen kommer från människa eller djur och i så fall vilken djurart, vilket ben i kroppen det rör sig om, vilken ålder individen var i vid dödstillfället och om benet var sjukligt eller om det var skadat innan eller efter dödstillfället. Med benmaterialet som utgångspunkt bygger jag min forskning. Men ett problem med så gamla ben är att de ofta är dåligt bevarade och speciellt i Norrlandsregionen är det dåliga bevaringsförhållanden för ben. Endast de brända benen från mesolitikum finns bevarade i Norrland och det är det brända djurbensmaterialet från arkeologiska platser jag arbetar med.

Det jag gör med benmaterialen är att plocka ut benbitar från bestämda djurarter som påträffats i ett bestämt sammanhang, till exempel i en härd eller i en kokgrop. Dessa ben har jag sedan skickat till Ångströmlaboratoriet för 14C-datering för att få reda på benets ålder och därmed också hur länge sedan det var man brände benet och när djurarten fanns i området. Djurarterna som påträffas på boplatser speglar inte alla typer av djur som fanns där och då, utan bara de djurarter människor tog med till boplatsen. I det här fallet speglar de bara de djurarter vars ben man brände. De ben som inte bränts är borta för länge sedan. Jag studerar även skillnader i djurbensmaterialet, vad det gäller arter och behandlingen av benen, och om det förändras på något sätt geografiskt eller över tid.

figur-1

Benmaterialet jag arbetar med är oftast mycket fragmenterat och hårt bränt. Här är ett typiskt mesolitiskt material från Norrland. Fotograf: Therese Ekholm.

Det som kan vara svårt när man arbetar med förhistoria är att tänka bort de nationella gränserna vi har idag. De är relativt nya om man ser det utifrån ett forntidsperspektiv och skillnaderna i den materiella kulturen är större mellan Norrbotten och Skåne än mellan Norrbotten och norra Finland. De nationella gränserna utgör ibland ett hinder i forskningen eftersom olika regler och lagar gäller i de olika länderna och för olika medborgare. Det är mycket arbete med att leta reda på de prover jag behöver för mitt forskningsprojekt och sedan få tillstånd att datera mina prover. Eftersom 14C-datering är en destruktiv metod betyder det att för att få fram den information man behöver är man tvungen att förstöra provet. Det är då inte alls säkert att man får tillstånd till datering. Om jag sedan skulle vilja göra detta utanför Sveriges gränser skulle det bli ännu svårare att få tillstånd om ens omöjligt.

Att inte få tillgång till arkeologiskt material i andra länder samt viss mån av ointresse om vad som händer på andra sidan gränsen har lett till att tidigare forskning har visat en något skev bild av forntiden. Olika forskare i olika länder har mer eller mindre arbetat med egna, lokala begrepp och med ett material med en snäv geografisk begränsning. För att kunna jämföra olika material måste man analysera dem på samma sätt och publicera dem på ett språk som gör det möjligt att så många som möjligt kan läsa dem. Detta har det nordeuropeiska forskningsprojektet Nordic Blade Technology Network (NBTN) uppmärksammat. Med finansiering från EU har arkeologer från Norge, Sverige, Finland, Litauen, Ryssland, Danmark, Tyskland, Polen och Vitryssland regelbundet kunnat träffas och gemensamt kunnat titta på olika arkeologiska material i olika länder och komma fram till gemensamma begrepp. Det har i sin tur lett till att man funnit likheter i materialen som annars inte kommit fram och de ”isolerade kulturer” man tidigare studerat visar sig vara mer utspridda och dynamiska än man tidigare trott. Mycket av teorierna kring kulturella grupper och vandringsmönster bygger på studier i stenteknologi och till det lägger jag min forskning om födan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett av våra möten med NBTN. Från vänster: Monika Žemantauskaitė (Litauen), Inger Marie Hansen (Norge) och Michał Adamczyk (Polen) studerar ett stenmaterial i det arkeologiska museet i Warszawa. Fotograf: Therese Ekholm

I mitt fall finns det liknande studier, främst i Finland, som jag kan ta del av, jämföra med och hämta idéer från. Jag har också tagit kontakt med dessa forskare och tillsammans kan vi föra en dialog om hur vi ser på våra forskningsresultat. Man får ett större perspektiv och ser på sitt material från en annan synvinkel. Det går alldeles utmärkt att bygga pussel med få bitar så länge de passar i varandra men ju fler bitar man har desto mer framträder en större och mer övergripande bild. Den lilla bilden man har får ett sammanhang i ett större perspektiv.

Detta påverkar inte bara det arkeologiska resultatet utan också hur vi tolkar resultatet och hur vi slutligen ser på forntiden med dess kulturer. Kulturer är inte bara dynamiska geografiskt sett utan även över tid. Ingen kultur är statisk utan förändras hela tiden i och med att den dels utvecklas av medlemmarna inom den kulturella gruppen men också påverkas utifrån, i möten med andra kulturer. Har man dessutom rötter i fler än en kultur eller har goda kontakter med andra kulturer kan man dessutom knyta band mellan dessa och sudda ut de skarpaste skillnaderna. Vi ser idag att vi tar in influenser från andra kulturer i form av filmer, spel, firandet av högtider som Halloween och Alla hjärtans dag och så vidare. Det är inget nytt. Det händer hela tiden och det har hänt så långt tillbaka i historien man kan se. Så också i forntiden, även på stenåldern.

Det vi har sett i de arkeologiska materialen är att de grupper som tillsynes rörde sig i norra Europa för 8000 år sedan hade ett stort kontaktnät där man utbytte varor och kunskap. Det ser man i stenmaterialet och i den teknik som använts för att tillverka stenverktyg. Huruvida människor flyttade in och ut ur dessa kulturella grupper finns inga belägg för alls eftersom vi har så lite data men visst borde det varit då som nu, att vänskap och kärlek kunde uppstå över de kulturella gränserna. Människor har ett behov av att interagera med varandra.

När människor flyttade till nya miljöer var det inte bara andra människor som påverkade kulturen. Den måste ändrats när naturmiljön omkring dem ändrades och råmaterialet till verktygstillverkningen blev ett annat, men det kanske till och med var en del av kulturen för en mobil jägare/samlare. De första som kom till det nyframkomna området efter isens avsmältning kom till en helt ny miljö med nya råmaterial men var födan densamma? Följde man efter födan eller var det annat som lockade? I allt det här finns mitt avhandlingsarbete, om nyttjandet av faunan i Norrland under mellanstenåldern, som en pusselbit i arkeologins stora pussel.

Den som vill läsa mer om min forskning och om NTBN kan göra det på:
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_227
http://www.nordicbladetechnologynetwork.se
…och i kommande nummer av Fennoscandia Archaeologica där jag, med bidrag av Olof Östlund från Norrbottens museum, har gjort en delstudie om mesolitikum i Norrbotten.

Vid tangenbordet:
Therese Ekholm, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet

Klimatförändringar nu och då – Vi är påverkade av vår tid när vi beskriver forntiden.

Jag läser fortfarande en hel del artiklar (både vetenskapliga och populärvetenskapliga) om äldsta Mesolitikum och tiden efter inlandsisen. Så fick jag en ny artikel skickad till mig av en arkeolog från västkusten (Lou Schmitt). Kontaktnätet har blivit bredare med åren och det blir naturligt att man både tar emot och skickar vidare intressanta artiklar till de arkeologer som man vet skulle kunna vara intresserade (Det finns ett flertal ytterligare som jag skulle kunna tacka här, men ingen nämnd, ingen glömd). Men den här artikeln (”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest, University of Groningen, The Netherlands), gav mig en del att tänka på. Tankar om arkeologi och hur mycket vi påverkas av saker som händer runt omkring oss i vår egen samtid. (En länk till artikeln finns längst ned i detta blogginlägg). Artikeln handlar om det som har kommit att kallas ”Doggerland”, havsbottnen väster om Danmark, Holland och Belgien, samt havsbottnen i den Engelska kanalen. Under istiden, när stora mängder av vatten var bundna i inlandsisens gigantiska ismassor var havsnivån mycket, mycket lägre än vad den är idag. Doggerland var från istidens slut fram till ungefär 8000 år sedan torrt land, där människor levde sina liv. Karla de Roest skriver i sin artikel om hur Doggerland och transgressionen (översvämningen) av det landskapet, har framställs i de senaste årens populärvetenskapliga tidskrifter och dokumentärer. Det är inte vilken populärvetenskap som helst, utan artiklar och dokumentärer som tagit stöd av aktuell forskning och nu verksamma forskare. Vad de Roest reagerat på i dessa medier, är det sätt som översvämningarna av Doggerland illustreras på. I skildringarna framställs översvämningarna som dramatiska, med människor som tvingas att flytta och överge sina hemområden på grund av ett ständigt stigande och förstörande hav.

Clement_Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014

Clement Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014.

De Roest gör en kort genomgång av vetenskapshistorien (arkeologi och kvartär-geologi) om Doggerland de senaste hundra åren och konstaterar att var tids arkeologer har framställt Doggerland olika, beroende på den samtid som de själva har levt i. I vår egen tid, menar hon, är det växthuseffekten och klimatförändringarna som avspeglar sig i vår tolkning av Doggerlands översvämningar efter istidens slut. Vår rädsla och oro för att dagens befolkningar i låglänta delar av världen (framför allt naturbefolkningar) inte ska kunna anpassa sig till höjda världshav, avspeglas i arkeologernas och de populärvetenskapliga mediernas framställning av Doggerlands översvämning. Men, menar de Roest, översvämningarna gick troligtvis inte alls till så dramatiskt som det framställts i de senaste årens publikationer. Skeendet pågick i över 2000 års tid, och den vattenhöjning som skedde under perioden 10 000 – 8000 år sedan skedde med mellan 1,25 cm per år och 2 cm per år. Under 50 år innebar detta en höjning av havsytan på mellan 0,6 och 1,0 m. En person som levde under denna tid skulle definitivt ha lagt märke till skillnaden under sin livstid, men inte direkt tagit skada av den. Nu vill jag föra över fokus på Norrbotten och förhållandena här efter istidens slut. Vi har haft en landhöjning ända sedan inlandsisen försvann, och den landhöjningen har varit snabbare än höjningen av världshaven. Dränkningen av Doggerland var raka motsatsen till det som hände här i norr. Vi har haft en kust som ständigt ha dragit sig tillbaka. Landhöjningen har i höjdled under de första århundradena efter isens bortsmältande skett i en hastighet upp till 8-9 m per århundrade och sedan successivt avtagit. Idag är landhöjningen knappt en meter per århundrade hos oss. Isens bortsmältande skedde i en takt om någonstans mellan 130 – 170 m per år (i längd, inte i tjocklek) när isgränsen var på gränsen av det som idag är Sverige och Finland.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Men detta var vardag för de människor som levde då. Visst inträffade det dramatiska geologiska händelser, när isdämda sjöar brakade igenom sina barriärer och när jordbävningar skakade marken, eller när jordbävningar vid kusten skapade tsunamis som drabbade kusten. Men dessa dramatiska händelser inträffade ändå ganska sällan. Själva landhöjningen och isavsmältningen var däremot ständigt pågående.

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Även om stora områden snabbt steg ur havet (snabbare och mer märkbart i flacka områden som kring Aareavaara till exempel), hade detta hänt tidigare längre österut, när isen släppte sitt grepp över det som idag är Finland. Människorna hade upplevt detta i generationer. Man ”hade alltid befunnit” sig nära inlandsisens rand och varje år var förändringarna i landskapet ungefär lika (utom när någon jordbävning hastigt lyfte jordskorpan). Det var så naturen fungerade. Isen smälte bort och kusten drog sig tillbaka. För människorna som levde då var inte förändringarna dramatiska. Förändringarna var normala. Det hade ”alltid” varit så. Det är vi arkeologer som har en tendens att se förändringarna efter istiden som dramatiska eftersom vi komprimerar flera årtusendens skeende till någonting som vi kallar för ”en händelse”: När inlandsisen smälte bort, eller när havet drog sig tillbaka. Men de sakerna kan inte beskrivas som en händelse. Inte en händelse som en människa kan uppleva inom sin livstid. De är gradvisa förändringar, noterbara, men inte skrämmande, och framför allt var förändringarna möjliga att anpassa sig till. Jägare och samlare är rörliga. Släpper isen och vattnet fram nya landskap, tar man dem till sig som sin egen ”bakgård”. Kontentan av detta blogginlägg blir då att vi måste vara vaksamma på våra tolkningar när det gäller forntida människor och deras liv. Risken finns att vi lägger nutida värderingar på dem, som de inte skulle ha hållit med om. Om vår tid är dramatisk när det gäller klimatförändringar, så behöver detta inte betyda att de upplevde sin tids klimatförändringar som dramatiska.

Vid tangentbordet denna varma vårdag: Olof Östlund, (Snart startar sommarens fältsäsong, en och en halv vecka kvar!)

Länk till PDF-version av artikeln ”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest: http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&ved=0CCwQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.vliz.be%2Fimisdocs%2Fpublications%2F252954.pdf&ei=fh1eU5WyL8qu4ASvr4FY&usg=AFQjCNE-OZfNTL-3TvC6k_u_XPcW18Tk6g&bvm=bv.65397613,d.bGE

Vill du läsa det senaste om Aareavaara? Då föreslår jag att du läser:

Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. (Möller et al 2012 i The holocene). Om du inte hittar den på internet, kan du skicka mig ett mail (olof.ostlund@nll.se), så skickar jag ett ex till dig i PDF-format.