Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder

Under maj och juni förra året genomförde Norrbottens museum arkeologiska förundersökningar av totalt 13 boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. En arkeologisk förundersökning går ut på att avgränsa en fornlämning och ta reda på hur stor den är i både ytled och djupled. Undersökningen gjordes med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Boplatserna ligger i direkt anslutning till vägen och kommer att påverkas av den kommande exploateringen då ny mark kommer att tas i anspråk. Nu i år utför vi en arkeologisk slutundersökning av 2 av de totalt 13 boplatserna som förundersöktes förra året. Boplatserna ligger mellan Sikfors och Tvärån i Piteå och Älvsby kommuner.

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Arkeologisk slutundersökning
En arkeologisk slutundersökning innebär att fornlämningen grävs bort så att det sedan är fritt fram för exploatering. Därför krävs det en noggrann dokumentation och tolkning av den fornlämning som grävs bort, för det som inte tas tillvara vid slutundersökningen är och förblir förlorat. Nu är boplatserna som ligger längs med väg 555 mycket stora och både de arkeologiska förundersökningarna som vi gjorde förra året och de slutundersökningar som kommer att genomföras i år sker bara inom den del av boplatsen som påverkas av vägförbättringsåtgärderna. Därför kommer stora delar av fornlämningarna finnas kvar även efter den arkeologiska slutundersökningen.

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Boplatser från yngre stenålder
Vid den arkeologiska förundersökningen av de två boplatser som gått vidare till slutundersökningen hittade vi tre anläggningar: två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I anläggningarna hittade vi brända ben, som är de matrester som människorna slängt i elden – dels för att bli av med skräpet och säkert även för att undvika att locka till sig skadedjur och vilda djur. De brända benen har skickats till en osteolog, en benexpert, som kunnat identifiera olika arter i benmaterialet. Tack vare den osteologiska analysen vet vi att sälen har varit det dominerande bytesdjuret för de människor som vistats på dessa boplatser, följt av fisk, bäver och andfågel. Ett av sälbenen har kunnat identifieras till vikaresäl och bland fiskbenen har arterna sik, gädda och skrubba (en slags flundra) identifierats. De brända benen har vi även skickat för C14-analys och boplatserna har visat sig vara från tiden mellan 3000-2600 f.Kr.

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Annorlunda landskap jämfört med idag
Vid tiden omkring 3000-2600 f.Kr. såg landskapet vid Sikfors helt annorlunda ut jämfört med idag. När havet stod omkring 50 m över dagens nivå för ca 2600 låg boplatserna på en halvö inne i en havsvik i anslutning till Piteälvens dåvarande mynningsområde. Det är ett fint läge på en större halvö, invid både en havsvik och en sjö.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Läget har antagligen valts med omsorg då det funnits goda förutsättningar för både säljakt och fiske. De brända ben som hittats på boplatserna indikerar att näringsfånget främst har varit inriktat på maritima resurser som säl och fisk. Med ledning av benmaterialet och boplatsernas läge i den inre delen av en havsvik har dessa boplatser troligtvis använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat siken leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Vi har inte hittat så många fynd på boplatserna utöver den stora mängd brända ben som hittats i anläggningarna. Utifrån resultatet av förundersökningen antar vi att boplatserna har använts vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Det blir spännande att se om årets utgrävningar stärker denna teori eller om vi hittar några andra fynd och anläggningar som ger helt andra ledtrådar. Vi lär få anledning att återkomma när vi har resultatet från sommarens utgrävningar som påbörjades 8 juni och som längst pågår till 26 juni.

Vid tangentbordet denna vecka: Frida Palmbo

Läs om tidigare blogginlägg som berör de arkeologiska undersökningarna längs med väg 555:
Nu är fältsäsongen igång!
I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

måndagen den 28:e februari 2011

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Osteologiskt resultat
71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fisket – en viktig resurs under järnåldern
Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur
Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda
Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?
Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo