Kangosboplatsen och den döda älvfåran – början på Mellan is och hav-projektet

”Hej, det är Carina. Var är du någonstans?” Carina Bennerhags röst hördes i min mobiltelefon.
”Jag jobbar på Coop Forum nu under vintern. Står högst upp på en stege och lastar matvaror på en hylla.”
”Gå ned från stegen, så att du inte faller ned. Vi har fått dateringen på Kangos-boplatsen och den är gammal. Mycket gammal…”

Ungefär så minns jag att telefonsamtalet började någon gång på vintern 2004/2005. Då växlade jag fortfarande mellan arkeologijobb på sommaren och vinterjobb på Konsum i Skellefteå. Det är en nödvändighet för de flesta arkeologer i början av karriären att ha ett extrajobb vid sidan av, för att kunna försörja sig. (Eftersom jag då ”bara” varit yrkesverksam sedan 1996 var jag fortfarande att betrakta som ung i branschen).

Boplatsen som ligger 3,2 km norr om Kangos och ca 45 km nordväst om Pajala, upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1993. (I fornminnesregistret FMIS heter boplatsen Raä Junosuando 22:1). I vegetationsfria markskador intill väg 886 mellan Kangos och Huukanmaa påträffades kvartsavslag och brända ben. Vi åkte dit sommaren 2004 för att göra en förundersökning med anledning av att landsvägen skulle breddas. Uppgiften var att avgränsa boplatsens storlek inom det tänkta vägarbetsområdet och ta reda på vad det var för typ av boplats och hur gammal den var.

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Vid grävningen påträffades boplatsmaterial i en sträcka av ca 15 m längs med vägen från norr till söder. Hur stor boplatsen var österut vet vi inte eftersom vi inte hade tillstånd att gräva utanför det område som skulle påverkas av vägbreddningen. Mängden boplatsmaterial var mycket litet i förhållande till de ytor vi grävde och boplatsen gav intryck av att vara en tillfällig boplats, alltså ett tillfälligt läger.

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Boplatsen hade bearbetat stenmaterial av kvarts och kloritskiffer (samma typ av stenmaterial som påträffades år 2009 på boplatserna i Aareavaara). Där fanns också en städ-sten, alltså en sten som tjänat som underlag för ”stensmeden”. Inga andra stenar fanns i den sandiga marken och det var tydligt att den här litet större stenen fått krosskador på en sida, mot vilket den sten som bearbetats hållits, samtidigt som smeden slagit till med en knacksten (hammarsten). På platsen fanns två skilda koncentrationer med avslagsmaterial från stenbearbetningen. Däremellan var det tomt.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

En anläggning upptäcktes vid den ena avslagskoncentrationen och den grävdes delvis ut. Anläggningen var en liten härdgrop med innehåll av rödbränd sand, några få flagor av träkol, samt fragment av brända ben. De fragment som gick att artbestämma kom från gädda och ren. Två dateringar gjordes efter grävningen. Den andra för att kontrollera att den första verkligen stämde. Dateringarna visade att boplatsen användes för ungefär 9800 år sedan. Det var detta som Carina ville berätta för mig där jag stod på stegen.

Silvermuseet i Arjeplog hade några år tidigare grävt en ungefär lika gammal boplats i närheten av Arjeplog (Dumpokjauratj-boplatsen), men detta var den första tidigmesolitiska boplats som hittats relativt nära den dåtida Östersjökusten. Kangosboplatsen gjorde att vi på Norrbottens museum fick upp ögonen för möjligheten att hitta gamla boplatser ännu närmare den dåtida kusten. Kangosboplatsen ligger ungefär 249 m ö h, vilket innebär att den låg ovanför den högsta kustlinjen, som vid den här tiden redan snabbt hunnit dra sig tillbaka. Lainioälven bör dock med kanot eller enklare båt ha varit en bra färdväg till den dåtida kusten några mil nedströms. Om så gamla boplatser som den vid Kangos fanns, borde det ju kunna finnas möjlighet att hitta lika gamla boplatser eller äldre vid den äldsta kustlinjen. Carina Bennerhag och jag började därför resonera om möjligheten att hitta tidigmesolitiska kustboplatser, sådana som låg ”Mellan is och hav”, mellan glaciären och den dåtida Östersjön.

I det resonemanget föddes Mellan is och hav-projektet. Vi gjorde en riktad inventering i ett försök att hitta sådana glaciärnära kustboplatser för att göra 14C-dateringar sommaren 2006, genom att använda högsta kustlinjen som riktmärke och fornminnesregistret som hjälpmedel att snabbt hitta boplatser som redan var kända och som hade bekräftade fynd av brända ben att datera. Vi tittade på lägen där havet kunde ha bildat bra vikar med lämpliga boplatslägen och där färskvatten i form av glaciärälvar runnit ut i havet (i själva verket var Österjön då i ett sötvattenstadium, kallat Ancylussjön). Av de fem eller sex boplatser vi daterade år 2006 var endast en från mesolitkum och den var inte alls lika gammal som den i Kangos. Vi lät Mellan is och hav-projektet vila, men jag hade det ändå i mina tankar de följande åren. När Frida Palmbo och jag sommaren 2009 hittade Aareavaaraboplatserna var det någonting som fick min hjärna att ropa: ”Mellan is och hav!” Aareavaara visade sig vara ungefär 900 år äldre än Kangos och vi hade hittat den första boplatsen vid den tidigaste Norrbottenskusten, alldeles intill den bortsmältande glaciären.

Nu i efterhand inser jag att Kangos för mig var en startpunkt för ett brinnande intresse för de tidigaste mesolitiska boplatserna som visar hur tätt inpå inlandsisen människor levde. Ett frö till intresset började nog spira i mina tankar redan vid grävningen i Dumpokjauratj. Jag var en av de arkeologer som anställdes av Silvermuseets Ingela Bergman till den grävningen. Summan av alla tidigare erfarenheter gjorde att det klickade till i min skalle när Frida och jag hittade boplatserna i Aareavaara.

Både Kangos och Dumpokjauratj ligger i att landskap som kraftigt förändrats av landhöjning och ”sjötippning”. Silvermuseet kunde i det projektet som Dumpokjaruatj var en del av, visa att den olikformiga landhöjningen (där landet stiger snabbare i öster än i väster), gjort att sjöar tippats västerut och att vattendrag bytt riktning. Det gör att riktigt gamla boplatser inte längre ligger vid strandkanten av nutida sjöar eller vattendrag. För de äldre Aareavaaraboplatserna spelar detta med landtippning mindre roll eftersom de låg vid strandkanten av Ancylussjön på en ö vid utflödet av en glaciärälv. Där är det landhöjningens påverkan på östersjökusten som har påverkat landskapet mest. Landtippningen har däremot en stor betydelse för Kangosboplatsen (på samma sätt som Silvermuseet visat för Dumpokjaurajboplatsen) och landtippningen har också stor betydelse för hur man ska leta efter de äldsta boplatserna över hela Norrbotten, på de marker som finns ovanför högsta kustlinjen.

Kangosboplatsen ligger på en sandig höjdrygg. I sin förlängning sträcker sig höjdryggen ut som en udde i den meanderslingrande Lainioälven i väster. Norr och söder om boplatsen finns myrar som med stor sannolikhet varit tidigare älvfåror av Lainioälven. Det blir extra tydligt när man tittar på flygfoto över området. Se här på bilden hur de brun-rosa myrarna sträcker sig genom landskapet. Man kan se gamla meanderslingor från Lainioälven nästan lika tydligt som dagens öppna vatten (det svarta). Kangosboplatsen låg förmodligen närmare öppet vatten än vad dagens Lainoälv visar eftersom älven har flyttat sig västerut.

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Om vi har möjlighet att titta på ortofoton redan i ett planeringsläge inför våra fältarbeten, kan vi redan där peka ut områden som ser intressanta ut. I kombination med jordartskartor som visar glaciärälvar blir förarbetet riktigt inspirerande. Gamla döda älvfåror ger oss möjlighet att hitta boplatser från den tid när älvarna var levande i de fårorna. Den typen av boplatser som fortfarande kan få mig att bli så upphetsad att jag riskerar att ramla ned från stegar.

Vid tangentbordet denna soliga och mycket varma fredag.

Olof Östlund

Om Kangosboplatsen kan du läsa mer i Norrbotten 2005 (Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museums årsbok 2005

Vill du läsa mer om Aaravaaraboplatsen? Föjlande länk leder dig till tidigare blogginlägg: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/

Silbojokk, en fascinerande historia, del II

Nu återkommer jag äntligen till berättelsen om Silbojokk och Nasafjäll som jag påbörjade den 18 januari (se länk nedan). Efter fyndet av silver på Nasafjäll 1634 gick det fort. Redan året därpå började hytta, drivhus, smedja och bostäder att byggas i Silbojokk, den plats som ansågs lämplig för verksamheten. Avgörande för lokaliseringen av hyttan var tillgången till en fors som kunde användas för vattenkraft och att det i omgivningarna fanns skog till timmer och kolningsved. Även närheten till frodiga myrar var viktig för utfodringen av arbetshästarna vid hyttan.På Nasafjäll påbörjades brytningen av malm direkt. På det steniga och kala fjället fanns till en början inga byggnader, så arbetarna sov i vadmalstält och fick skydda sig från väder och vind så gott det gick. Det fanns gott om sten, så husen byggdes till stor del av det. Än idag finns några av husgrunderna kvar relativt välbevarade.

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Resterna efter kokhuset vid gruvan på Nasafjäll. Här lagades maten av två samiska kvinnor. Foto: Frida Palmbo

Behovet av arbetskraft var stort både vid gruvan och vid hyttan och många tyskar rekryterades från bland annat Sala silvergruva, då de hade den kunskap som krävdes för att få hyttan i bruk. Arbetskraft rekryterades även från kustsocknarnas bondebefolkning. Till en början rekryterades gruv- och hyttfolk på frivillig basis och till ”normala löner”, men snart blev det svårt att få arbetskraft. Förhållandena långt uppe i väglöst land var svåra och arbetet tungt. Under några av de första åren bröt sjukdomsepidemier ut och ett flertal arbetare insjuknade. En del så svårt att de fick föras hem till kusten för bättre sjukvård, och andra klarade sig inte alls. Bland annat dog hyttfogden, sex tyska bergsmän och en svensk kolare 1636.

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

Nasafjälls begravningsplats där bland annat sex tyska bersmän fått sin sista vila. Foto: Olof Östlund

De giftiga ångorna som uppstod både vid gruvbrytningen och vid hyttan misstänktes bidra till arbetarnas sviktande hälsa. Även kosthållet, som periodvis var knappt tilltaget och av dålig kvalitet, liksom bristfälliga bostäder bidrog säkert också. Ganska snart myntades uttrycket ”Dra åt Nasafjäll!”, vilket sedan var i bruk under lång tid. Det blev svårt att rekrytera frivillig arbetskraft, så kronan fick hitta andra lösningar. Soldater som rymt från kriget fick fribrev och kustsocknarnas knektar blev befriade från krigstjänst när de kommenderades som bruksknektar till gruvan eller hyttan. Några större valmöjligheter fanns inte. Piteås borgare engagerades också i bergsbruket och på så sätt avlastades staten något gällande ansvar och kostnader för verksamheten.

Med anledning av den dåliga arbetsmiljön inrättades ”skiftarbete”, så att bruksknektarna delades in i två arbetslag som turades om med tre månaders arbete och tre månaders ledighet. På så sätt kunde arbetarna få vila och återhämtning i frisk luft på hemmaplan. Detta ledde dock till ökade personaltransporter mellan kusten och fjällvärlden.
Ett av de största problemen och ett av de kostsammaste momenten var just transporterna mellan fjäll och kust. Oumbärliga för dessa transporter var samerna och deras renar som obehindrat kan färdas på snön. Hästar användes vid kusten och även där var det problematiskt då vägarna som iordningställts inte alltid var farbara med häst och vagn. De så kallade ”håll-lapparna” som var stationerade mellan Silbojokk och Gråträsk rekryterades på treårsperioder från de lokala samebyarna. Förutom skattefrihet fick de betalt i form av mjöl, vadmal, tobak och brännvin.

Trots skattefrihet och relativt bra betalning hade gruvverksamheten negativa ekonomiska effekter för samerna i området. De var fortfarande tvungna att bistå kronan med ”tionde-renar” och många renar som arbetade med transporterna dog på grund av det hårda arbetet i områden med otillräckligt foder. Det hände att dräktiga renvajor tappade sina kalvar av ansträngningarna att dra malmlassen. Allt detta innebar att återväxten i samernas renhjordar minskade.

Arbetet vid Nasafjäll och Silbojokk och slitet med transporterna var i det närmaste ett slavgöra, så det kom närmast som en befrielse när en Norsk/Dansk krigshär kom över fjället och brände ner anläggningarna vid gruvan och hyttan. Med det tog 1600-talets silverdrömmar i Arjeplogsfjällen slut.

Men historien om Silbojokk slutar inte med det. Än finns mycket intressant att berätta om. Det får dock bli en annan gång…

Vid datorn denna april-fredag
/ Åsa Lindgren

Historien om Silbojokk del I: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/01/18/silbojokk-en-fascinerande-historia/

Fridas inlägg om Markbygden och Kristinavägen:
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2013/03/22/markbygden-och-kristinavagen/